Vildast i landet

Ur det Stora Alvarets vackra tjurighet reser sig en magisk sommarvilla. Och det bästa av allt – det är ett prefabhus!

Vissa byggnader är sjunkna ner i marken, andra svävar på pelare eller sitter klämda vid andra hus. Widlund House, ritat av trion Mårten Claesson, Eero Koivisto och Ola Rune, har ett intensivt förhållande till luftrummet och tycks ha byggts här med ett speciellt syfte, som de gamla bunkrarna och fågelstationerna som hör till Ölands platta, atmosfäriska landskap. Det är ett hus för långa blickar och spaning, ett hus för horisonten.
»Himlen på Öland är fantastisk – vid som i Texas. Landskapet är lika kargt. Gotland i all ära men Öland är vassare«, säger Ola Rune, som var byggledare under projektet. Som alltid var alla tre herrarna inblandade i idékläckande och ritprocesser, »det är vår hemlighet, vi gör allt tillsammans«.
Det är ett självklart hus, skenbart enkelt. Endast det grundläggande behövdes: väggar, tak, stora fönster utåt, sluten vägg inåt land, inget tjafs. »Men för att få det att se enkelt ut krävs det mycket bakgrund, allt måste planeras noga.«
Det började med platsen. Huset ligger på Norrlandet, på väst­sidans stenkust. Norröver skymtar den mytsomspunna ön Blå Jungfrun och i väster kan Smålands kust anas. Här vid stranden i Sandvik har det brutits råblock av kalksten för byggen och ornamentstillverkning. Kanske en del av Strandvägens smyckade fasader kommer härifrån? Det ligger sten överallt, som halvfärdiga murar eller bara travade rester från brytningen. När brottet flyttade härifån styckades marken till tio tomter som såldes. Den långsmala markremsan vid huset stupar plötsligt åtta meter ner i havet. Ett enda träd, en oxel, stod kvar vid randen och blev första hållpunkten för bygget.
»Oxeln skulle vara med i blickfånget, det var viktigt från början.«

Ölands alvar, den kalkstensmark som hyvlades av inlandsisen och där bara ett tunt lager av växtlighet har överlevt, är plågat av vind och väder. Det är en känslig miljö, sedan år 2000 uppförd på Unescos världsarvslista. Öland har faktiskt de största alvarmarkerna i världen och det är ett landskap för alltid knutet till vemod. Att bygga hus på Öland handlar inte bara om idylliskt sommarliv med Pripps Blå-kvällar och ljumma vindar, man måste också förhålla sig till landskapets tjurighet. Öland har ett kärvt och dystert ansikte under största delen av året och husen på ön måste palla för månader då dimman rullar in från Baltikum och isregn slår horisontellt från en kolsvart Östersjö. Då måste man ha ett starkt och tåligt hus. CKR ritade en betongkåk som kunde vara huggen ur själva kalkstens­grunden. Bestämmelser i byggplanen styrde den exteriöra utformningen. För att inte skymma grannarnas utsikt fick fasaden inte vara högre än sex meter utåt havet. En mur mot insidan kunde bara vara 80 centimeter. För att ändå få ordentlig takhöjd inomhus grävdes huset ner i marken en bit. Den kartongliknande formen skruvades till.
»Vi lekte med husets två delar, där sneda vinklar möter räta och tvärtom. Det bildas ett knix mitt på huset och det uppstod också smala volymer längs fasaderna för ingång och uteplats.«
Skevheterna ger huset ett diskret sväng. En rak låda hade kunnat bli klumpig. Huset byggdes av prefabricerade betongelement från Finja – »bäst kvalitet och bäst pris« – i en speciell variant med vit ballast, det liknar kalkstensplattor. Alla elementen är olika, custom made för huset i gjutformar. För att balansera de lodräta skarvarna som uppstod mellan plattorna drogs även horisontella linjer. Det ser ut som om arkitekterna stått och måttat och vägt av huset och landskapet tills en perfekt balans uppstod.
»Vi ville artikulera att det är ett prefabhus av betongblock så vi la till lite fler linjer. Det ser ut som snören som drar ihop huset.«
När CKR ritar möbler och kontor leks det fritt, det poppas och citeras, det är färgstarkt och varierat, men deras hus har varit beständigt skarpskurna. Det är som om de tre herrarna stramar till sig när det blir dags att göra arkitektur, det blir mer allvar. Den minimalistiska inredningsstil som CKR satte tonen med kring millennieskiftet har nu börjat likna en byggnadstradition. Efter några år med klåfingriga mönster och ornament överallt är det skönt att möta ett riktigt sakligt hus som funkar i alla väder, genom alla trender.
Men för att det ska bli ett levande hem hänger allt på vilka som befolkar de vita rummen och hur livet utvecklas och får färg där.
»Det ska ju vara ett hus att leva i. Här kan tio personer få plats, det är som trolleri«, säger Ola Rune och ser en smula förvånad ut själv över hur man lyckades knåpa in fem sovrum i husets inre halva.
Den yttre halvan är vigd åt utsikten, med kök och vardagsrum med två våningars takhöjd och sju gånger sex meter glasvägg med dragdörrar. Härifrån mot horisonten och himlens skiftande valv som en oändlig sal. Den vindpinade oxeln står precis som den ska, i blickfånget, påminnande om det Le Corbusier kallade »de elementära glädjeämnena«: sol, luft och gröna träd, de krafter som i årtusenden format oss och det vi alltid behöver. Elementärt, CKR!