Annaleenas äventyr

Annons

den täta dimman gör att huset verkar sväva som i ingenstans. När den lättar ser jag en robotgräsklippare svepa omkring på den stora tomten och tugga i sig enstaka äpplen, och så framträder dalen där bakom med träd och grönska.

Från ena hållet är det en vanlig liten huslåda. Kommer man runt från andra sidan ser man enorma fönster och ett högt spetsigt tak i två riktningar. Det är nästan som flera olika hus – och är det faktiskt också. Stylisten Annaleena Karlsson och maken Jonas hittade inga modellhus som föll dem i smaken när de skulle bygga här, i Torpa utanför Varberg, så de tog vad de gillade från olika hus och pusslade ihop.

Arkitekten som hjälpte dem var en fullträff – en morgon när Annaleena fått idén till den lilla bron mellan trappa och loft kom de till arkitekten som visade ett nästan identiskt förslag. Och så fick Jonas svetsa till den själv. Att han har egen byggfirma innebar att de kunde göra det mesta billigare än det hade blivit annars. Precis som de ville ha det – eller nästan i alla fall. Drömmen om betonggolv fick bli flytspackel av praktiska skäl. Och sedan fick det bli vitmålat när inoljning gjorde det brunflammigt.

Annons

Det var för fem år sedan. Nu är det tidig höstmorgon och jag tassar till en början omkring i ett tomt hus. Annaleena är och lämnar barn på dagis. När hon dyker upp är hon mörkt klädd och matchar den avskalade inredningen – men har också på sig ett par oväntade brunrandiga strumpor och leopardfärgade ballerinaskor. Och så letar hon runt efter de stora knallröda glasögonen hon lagt ifrån sig. Överraskande detaljer i det utstuderade är typiskt Annaleena, vars bärande idé är att ta in mode i inredning.

»Jag tycker att det ofta saknas modekänsla i tidningar och design«, säger hon. »Jag inreder hellre med skor än med prylar. Jag gillar det stilrena och coola, grafiskt men med viktiga modeinslag.«

Inredningsintresset tog riktig fart under husbyggandet men har alltid legat och pyrt.

»Det svartvita är med från barnsben, från det finska stil­språket, men mamma släpade ju även med mig till färgsprakande ­Marimekkobutiker när jag var liten.«

Annons

Men glatt och utan omsvep erkänner hon att hon är om inte trendslav så enormt känslig för trendpåverkan. Å ena sidan kommer hon nog alltid ha det där finska svartvita i ryggmärgen. Å andra sidan tänker hon aldrig säga aldrig.

»Det som jag tycker är fruktansvärt i dag kan jag tycka är skitcoolt i morgon.«

Annaleena Karlsson arbetar som stylist och fotograf, och driver den välbesökta inredningsbloggen Annaleenashem.blogspot.com.

»Jag startades den som ett utlopp för det kreativa och som ett slags visitkort på nätet«, säger hon. Den har fått växa långsamt. Det tog minst ett år att hitta ett eget bloggspråk, att bestämma vad och hur mycket jag skulle dela med mig av.«

Bloggen fylls av bilder på det egna hemmet, stylingjobb, inspirationsbilder från andra källor och snapshots från stylistutbildningen på Beckmans Designhögskola, där hon just börjat. Mer bilder än text, det är där hennes styrka ligger, menar hon. Det mesta är svart och vitt, avskalat men med naturdetaljer. Inte så mycket pyssel, men en del DIY – en viktig skillnad. Hon målar om läderfåtöljer från 1980-talet, hänger svarta fjädrar i en naken lampskärm, hänger upp flera tavlor på samma spik i grovt rep, klär in en vas i svartvitt snöre. Inte så gulligt – »men jag är ingen tårtpappersbloggare«.

Annons

Bloggen får ta tid när barnen är på dagis, eller på kvällar och helger. Betalande uppdrag går förstås före. Men ibland fastnar hon i perfektionism, kan ägna en halv dag åt att styla en bild, fota, titta igenom, bli missnöjd och börja om… »Jag kan inte ge mig förrän det sitter perfekt, och det viktigaste är att hitta något eget, en ny vinkel på en trend eller en lösning. Jag hade nog inte varit en lika bra stylist om jag hade börjat redan för 10–15 år sedan. Jag har haft jobbiga perioder i livet och de har nästan varit som ett slags utbildning. Det har tagit fram en massa känslor.«

Annaleenas finska pappa var turnerande operasångare och reste runt med den växande familjen i släptåg. Det var när han sjöng Trollflöjten i Göteborg som Annaleena föddes. Därefter flyttade de till Stockholm och sedan tillbaka till Finland, där hon tillbringade större delen av sin uppväxt.

Det kreativa fanns alltid där, men Annaleena utbildade sig till barn­sköterska och planerade att bli barnmorska. Det var nog uppväxtförhållandena som spelade in.

Annons

»Min pappa var alkoholist. Man kan säga att jag är lite av ett maskrosbarn. Det är bara sista tiden jag har börjat prata om det, det var tyst om det väldigt länge«, säger hon. »Är man maskrosbarn så blir man lätt omhändertagande, men av fel anledningar. Man känner ett krav att ta hand om andra, det är inte för att man själv vill.«

Annaleena har fått ta väldigt mycket familjeansvar. Bägge hennes föräldrar blev sjuka och gick bort ungefär samtidigt, vilket sammanföll med en lång mammaledighet. Hon bestämde sig då för att hon inte ville tillbaka till vården. Nu skulle hon göra det som hon innerst inne ville.

Kanske är det också barndomens flyttande som gjort att hon inte känner något behov av att stanna länge på samma plats. Fem år efter att huset stod klart börjar de nu planera för en flytt till Stockholm, för att testa något nytt och så att Annaleena kan utveckla stylandet och uppdragen.

»Det är klart att det är lite vemodigt. Det kanske är lite som en konstnär som målat en tavla som man är särskilt fäst vid, två av våra fyra barn är ju födda här«, säger Annaleena.

Annons

Hon understryker att barnen begränsar hur mycket familjen faktiskt kommer att röra på sig, de stora besluten fattas utifrån dem. Flytten planeras innan sexåringen börjar skolan och äldsta dottern börjar gymnasiet.

Det är Annaleena som bestämmer hur det ska se ut hemma, »Jonas säger ju själv att han varken har stil eller smak«, säger hon och skrattar. Ändå ­sätter han ramarna – han är inte förtjust i loppisprylar och säger bestämt nej till äldre hus och renoveringsprojekt. Så i Stockholm lär det bli ett nybygge.

Det blir nog också mycket vitt, och kanske äntligen det där betong­golvet. Men, som sagt, inga garantier. Allt kan hända. Annaleena försöker sig på att säga att hon i alla fall inte gillar gardiner, men ett skämt om gröna sammetsupphängningar gör att hon ser fundersam ut och säger att det kanske ändå vore något. Som broderns tatueringsstudio, som inretts i fransk bordellstil.

Kanske. Om något.

 


Tidningarna är en inspirerande nödvändighet. Inte bara inredningstidningar, utan gärna också modemagasin som tänjer på gränserna och testar nya uttryck.

 


Bänkens mönster skulle man kunna kalla en naturlig patina – det är bockad plåt som inte behandlats, utan alla spill, fläckar och kladd har fått påverka ytan.

 


Den fantastiska takhöjden var värd att offra ett möjligt våningsplan för. Takplanken sitter lite glesare än det var tänkt, eftersom de stått ute och krympte lite efter att de spikats upp. »Det är så när man bygger, det händer saker«, säger Annaleena.

 


Mariekex och barnens tuschklotter på köksbordet.

 


Annaleena och treårige Kaleb ­njuter av höstsolen ute på tomten. De andra barnen i familjen är Alisa, 14, Liv, 6, och Matteus, 4,

 


Annaleena tycker om hur de stora fönstren ger en känsla av ute och inne samtidigt. Jonas får ta ansvaret för att tvätta dem – det krävs en vacker dag, en bra stege och en iskall öl.

 


Utomhus får andra färger än vitt och svart ta plats, där får det gärna vara lummigt och naturligt. Men det är mycket roligare att köpa plantor än att behöva plantera och ta hand om dem, erkänner Annaleena.

 


Den svarta lampan över köksbordet är egentligen en korg. Annaleena hittade den i en butik i Helsingborg när hon var ute på middag med vänner, och tog hem den och målade om. Det kostade 230 kronor och några burkar sprejfärg.

 


Annaleena ville absolut ha liggande ådring på askträet i köket, och hål i stället för traditionella handtag. Plåtskivan ovanpå är i tjockare restaurangkvalitet, vilket innebär att den håller att ställa en varm kastrull på, och inte bucklas om något ramlar på den.

 


På loftet har Annaleena sin skaparverkstad. Trappan har Jonas svetsat. Längst in bor dottern Alisa, som har en helt annan stil än mamma. »Mycket pyssligare«, säger Annaleena.

 


En närmare tre meter hög lövhäck ringar in tomten.

Annons