»Ett hus ska förhoppningsvis stå i 200 år. Att tänka i trender blir inte särskilt fruktbart«, säger Bolle Tham som hellre vill prata platsens själ, rumsligheter, ljusföring, hantverk, materialitet.
»Samtidigt är det ingen tvekan om att man påverkas omedvetet«, säger Jonas Elding som menar att tendenserna först uppkommer på skolorna och sedan prövas i villaarkitekturen.
»Det där flyktiga är jag inte speciellt intresserad av«, säger Johan Arrhov som blir trött bara han tänker på arkitektursajter: »De visar 200 nya projekt varje dag, från hela världen. Det är övermäktigt.«
»Klart man är påverkad av sin tid«, säger Eero Koivisto. »Det är inte så att alla oberoende av varandra kommit fram till att carraramarmor och mässing är en fin kombination.«
»Det som driver uttrycket är den specifika situationen«, säger Gert Wingårdh som borde veta vad som gäller eftersom han gör tv om människors husdrömmar, och har sett lyckliga äktenskap gå vilse i byggandet.
»Nu är det raka linjer som gäller, i dag önskar man mer ombonade miljöer, de som har råd väljer gärna trä…«, säger Fredric Benesch och låter som en trendguru.
Och Martina Eriksson, arkitekt på Gotland, djupt rotad i ullen – hon vill helst bara vara ute: »Uterummen blir allt viktigare.«
Sju arkitekter. Sju röster. Om ett ämne som egentligen ingen arkitekt vill sammanknippas med. Stil – bah! Trend – usch! Trots att allt tyder på att kåren är minst lika mottaglig som alla andra. Minns du fasettlooken, byggnaderna som såg ut som diamanter, monolitiska med fasade hörn? De var överallt för fem år sedan. Eller kartongerna, skallösa kuvert där fönsteröppningarna kom hipp som happ, som om de var utstansade av dagisbarn? Eller de där flödande skulpturerna, till synes oberoende av inre struktur? Eller – icke att förglömma – den »pragmatiska stilen«, som förstås inte alls var någon stil, den osjälviske arkitekten hade ju överlåtit åt flödesscheman, vindtunneltest och siktlinjer att formge. Inte konstigt om man blir lite matt. »Så mycket intryck. Klart allt det här fria behöver nyktras till«, säger Gert Wingårdh som i sin bok Fresh från 2013 förutspådde en »nysaklighet«. Gedigna material, hederligt hantverk, enkla former.
Under de 40 år han ritat villor har han sett två stora förändringar (om de beror på tidsströmningarna eller att han vunnit fem Kasper Salin-pris är svårt att säga). För det första:
»Mina tidiga villor var sällan större än 150 kvadratmeter. I dag är det inte ovanligt att man bygger 350 kvadrat.«
Och för det andra:
»Numera är tomterna ofta relativt krångliga. Många av dem har inte setts som byggbara tidigare. De lutar kanske kraftigt, ofta åt fel håll. Då måste man vrida och vända, göra våld på det enkla.«
Ett sådant exempel är hans senaste Villa Kristina. Ett knixigt trähus som kryper in i sig själv, som vänder ryggen mot grannarna. För att ändå ge utblickar har Wingårdh tryckt dit ett torn, en veritabel utkiksplats. Därifrån kan man se bortom den trista villamattan och ner till havet.
Ett annat svar på samma problem är Creek house av Tham & Videgård. Fast där handlar det mindre om omgivningen och mer om tomtens beskaffenhet. Ett 300 kvadratmeter stort hus har slagits ut på tolv kubiska volymer som kilats in bland lövträden på vardera sidan om en vindlande bäck. En långt mer organisk plan än vi är vana vid.
»Köket är det rum man uppehåller sig i, som knyter ihop alla de andra«, förklarar Bolle Tham och refererar till sommarhus och det otvungna umgänget som ofta råder där. Just sommarstugor har ju kontoret ritat uppseendeväckande många av på senare år, de flesta i Stockholms skärgård, något som i sig kan ses som en trend: i takt med snabbare uppkoppling och trafikförbindelser ökar viljan att investera i sommarnöjet.
»Sommarhus tillåter friare lösningar. Man kan bejaka det enkla och informella. När du ska ta dig till din sovhytt eller till duschen måste du kanske gå ut. Sådan flexibilitet möjliggör friare rumssamband och intressanta rumsligheter, både ute och inne.«
Det är en kvalitet som Martina Eriksson också eftersträvar. Hon är Gotlands kanske mest efterfrågade villaarkitekt, och det som blivit hennes signum är hus i stark relation till naturen. Helst vill hon radera ut gränsen helt och hållet. I flera av hennes verk finns alternativa kök, vardagsrum och duschar även utomhus, väl skyddade för väder, vind och insyn.
»Det är ett ekonomiskt sätt att expandera boytan«, förklarar hon. »Att bygga hus är dyrt och i jämförelse är uterum billiga. Rummen kan låna ytor av varandra.«
Däremot är hon mycket noga med att hålla relativt tätt mellan de interiöra rummen, för att kunna dela in huset i temperaturzoner och ställa av de delar som inte används. På så vis sänks uppvärmningskostnaderna. En insikt som är urgammal och som gynnas av uppbrutna planlösningar snarare än sammanhängande rumsfiler.
Att ekologiska överväganden påverkar slutresultatet hävdar alla arkitekterna. Ingen av dem lobbar direkt för passivhus – vart tog den trenden vägen? – men alla betonar vikten av att hushålla med resurserna. Och eftersom det är själva byggprocessen som förorenar mest (den står för närmare 50 procent av den totala klimatbelastningen under en byggnads livstid) är det mest beständiga det mest miljövänliga. En ambition som ibland tar sig extrema uttryck. Som i Arrhov Fricks villa i Saltsjö-Boo: sex exponerade betongväggar, tjocka som fästningsmurar.
»Tydlighet är grunden i allt vi ritar«, säger Johan Arrhov. »Vi gillar att jobba med förenklade strukturer för att hitta god projektekonomi och i stället lägga större del av budgeten på naturliga och kvalitativa material som betong, stål och trä.«
Ett i allra högsta grad »nysakligt« angreppssätt. Men inte tråkigt. Hade villaområdet varit strösslat med betongklossar skulle det varit outhärdligt, men nu framstår villan i kontrast, den är unik och tuff och vittnar om en annan tydlig samtidstendens: att beställarna har blivit modigare.
»Det är långt färre söta schablonbilder i dag«, tycker Fredric Benesch på In praise of shadows. »De referensbilder vi får handlar mer om karaktär och material, om rumsliga situationer. Man litar i högre grad på oss.«
Bland de dominerande materialen tycks trä mest efterfrågat. »Man vill bort från den representativa ytan«, gissar Benesch, »använda mer personliga och taktila material.« Något han tror kommer sig av hållbarhetstrenden. »Precis som man väljer mat som är producerad på rätt sätt vill man att byggnadsmaterialen ska komma ur en sund produktion.«
Frågan är bara hur sund den är. Jonas Elding säger sig inte ha någonting emot det »träiga« – »Det där nakna, ’rätt upp och ner’, det är definitivt en trend, det fanns inte i samma utsträckning för 15 år sedan« – men han påminner om att många material faktiskt inte är avsedda att vara nakna, att »råa« material ofta innebär omvägar. Därför går han och Johan Oscarson ofta motsatt väg; flera av deras villor framstår som immateriella, som neutrum. Vilket, medger Elding, också kan ses som ett tecken i tiden – när något blir etablerat letar arkitekterna alternativ:
»För ett par år sedan ritade vi en villa i Mölle med jättestora fönster. Det var en kamp att få till, men nu är det mer mainstream och vi börjar se fler exempel på mindre, spröjsade lösningar.«
Eero Koivisto håller med. »Vi har en princip på kontoret», säger han, »att vi inte får använda det som är trendigt. Att realisera arkitektur tar mellan två och sex år och det som gäller i dag kommer oundvikligen att vara passé när vi är klara.«
I stället är målsättningen att pinpointa morgondagens carrara eller plywood eller mässing redan i dag. På frågan vilka material som komma skall svarar han snabbt:
»Brons, laserskuret vitt kakel och väggpaneler i form av färgat glas.«
