Asplunds apostlar

Dra fingret längs ytan på en Snö-byrå. Egentligen finns allt där, i handens möte med den lackade ytan och längs kanten. Inga skarvar, springor eller kantstötta hörn, bara en solid känsla av att allt är på plats. I Asplundbutiken i Stockholm, detta moderskepp för inredning, möbler och form, samsas stiliga Kilt och Vass-byråer med Tati-bordens mjuka startbanor för vardags­elegans. Det är blont, grått, svart, släta ytor, textil och trä. Mellan möblerna myllrar det av utvalda hemprodukter och prilligheter, ­souvenirer för en löftesrik Asplundkänsla.

Få känner nog till att denna solida möbelbutik startade som ett avantgardegalleri för ­möbelkonst. I det tidiga 90-talet var Asplund

en viktig aktör då ett knippe svenska design­företag tog yrvakna steg ut i Europa och definierade begrepp som nymodernism, new swedish design och skandi-look, som en antites till det axelvaddigt Memphismaniska, neon­glittriga 80-talet som just hade slocknat med en syntig suck. Svensk form var naturnära, behärskad, stram och uppfriskande som ett glas källvatten i en chokladbutik, och alla älskade det. Författaren och formskribenten Susanne Helgeson upplevde designbubblans skimrande 90-tal. »Svensk design räknades plötsligt på ett helt nytt sätt. Alla ville hänga med svenskarna som var easygoing, trevliga att ta en öl med och som pratade bra engelska. Det var okomplicerat och inte så mycket business«, berättar Helgeson. Glödheta magasinet Wallpaper jublade att Sverige var världsbäst på design, och under några gyllene år tycktes det som om svensk designhistoria och framtid brände ihop till en ny storhetstid.

»Av den tidens aktörer är Asplund den enda som finns kvar i sin ursprungsform. De hamnade rätt med sitt sortiment, på rätt adress och fick en speciell och köpstark målgrupp. Viktigt är också att de arbetar både mot privata kunder och med offentliga möbler.«

Asplund öppnades 1990 som ett möbel­galleri på Nybrogatan 34, drivet av bröderna Michael Asplund, konsthandlare, och Thomas Asplund som arbetade på bank, men tyckte att det var mer spännande med konst och möbler. Lokalen ritades av Jonas Bohlin, med betong, små öppningar och vitt golv. Första utställningen var med Bohlin och den då okända arkitekten Thomas Sandell, vars Bröllopsskåpet travades på hög i lokalen.

Bröderna Asplund hade växt upp med konst och affärer. Pappan var vd för finska textil­företaget Tampella och det asplundska hemmet vid Östermalmstorg besöktes av journalister och designhöjdare som Astrid Sampe som kom på party. »Jag växte upp med två tidningshögar, dels konsttidskrifter, dels Veckans Affärer. Den balansen mellan konst och affärsverksamhet var grunden till Asplund«, säger Michael Asplund, vice vd, som jobbar nära kunderna i butiken. Thomas är vd och arbetar mest bakom fasaderna på kontoret. Mot mitten av 80-talet hade Michael börjat tycka att samtidskonsten var tråkig och Thomas hade ledsnat på bankjobbet. Då slog betongstolen ner, Jonas Bohlins ikoniska konstmöbel som blev det sittriktiga Sveriges skräck. För Michael blev den en uppenbarelse. Möbler som konst var en ny väg framåt. Han lärde känna Jonas Bohlin och möbelnestorn Sven Lundh på Källemo. När bröderna Asplund ställde ut John Kandells ­Pilaster-hylla på Konstmässan i Sollentuna 1990 sålde de 200 stycken. »Vi ringde till ­Källemo i Värnamo, och de trodde vi skämtade.« Bröderna visade Jonas Bohlins skåp Slottsbacken. »Vi blev utskällda av besökare som tyckte det var förskräckligt att vi sålde rostiga skåp för 20 000 kronor styck«, säger Thomas och ler förtjust vid minnet.

Susanne Helgeson betonar brödernas udda infallsvinkel. »De var inga traditionella konstnärstyper, men de var passionerade. Det hedrar dem att de vågade den här satsningen som inte alls var självklar, utan osäker och hånad, speciellt av den stora arkitektkåren.«

Med lågkonjunkturen 1990 blev det omöjligt att sälja konstmöbler. Sortimentet styrdes om till mindre och billigare produkter. Samtidigt som konstförsäljningen sjönk började det svenska designundret att vakna till liv och ett kluster av pigga aktörer, vänner och småfirmor gav sig av i samlad tropp till Milano, Köln och andra internationella möbelmässor där man träffade uppåtgående stjärnor som Jasper Morri­son, Tom Dixon, Alfredo Häberli, Marc Newson, James Irvine och Piero Lissoni. »Vi sågs på mässor, vi var små, de var små och alla tyckte det var kul att jobba ihop«, berättar Thomas.

Den tredje asplundaren, Sandra Asplund, gjorde nu entré i firman. »Jag ville bli arkitekt eller något annat, och det blev det andra, och jag sökte till Beckmans designlinje«, säger Sandra. Hon jobbade på Klara, en ledande designbutik i Stockholm, arbetade som rekvisitör. Thomas erbjöd jobb. »Jag fick börja med att städa ur galleriet efter två ungkarlar«, skrattar hon. Sandra och Thomas blev kära och gifte sig. Det var med henne som Galleri Asplund blev butik och inredningsföretag med tydlig profil. »Hade hon inte dykt upp hade vi nog inte funnits i dag«, säger Thomas. Vid samma tid flyttade företaget till större lokaler i en före detta konsthandel på Sibyllegatan 65. Butiken ritades av Thomas Sandell med randigt tak. Nu började den nordiskt minimalistiska Asplundprofilen att befästas. »Jag är minimalist, men tycker att 00-talets kyliga minimalisttrend blev hemsk med undermåliga produkter som gjorde miljöerna könlösa och kalla. Jag är inte någon anhängare av feng shui, men läran har rätt i sitt fokus på balans mellan material och form i hemmet«, säger Sandra.

Gradvis utvecklades verksamheten med egen tillverkning; den första egna Asplundprodukten var ett cd-ställ, en het produkt i cd-skivans barndom, ritat av Thomas Sandell. Tidiga framgångar var Asplunds mattor med samtida mönster, handknutna och vävda i Indien, på ett väveri som man ännu arbetar med.

1994 kom möbelserien Snö, ritad av Jonas Bohlin och Thomas Sandell för Forminord, men togs över av Asplund som gjorde serien vit och fick försäljningen att ta fart. Snö är fortfarande Asplunds bästsäljare. Formgivarna känner sitt Asplund. När de ritar för varumärket är det som om de vänder hem, formger behärskat och tidlöst. Nyheterna smyger in ungefär som årstider. Snö har på senare år följts av andra säljande möbelsystem som Rand, Vass och Kilt av Claesson Koivisto Rune. »De besökte oss medan de ännu gick på Konstfack. De var som tre lite handsvettiga tonåringar när vi började arbeta ihop«, minns Thomas.

Det enda som inte syns i Asplundbutiken är den svenska tillverkningen. Vi tar tåget till Tibro, ett möbelmecka några mil öster om Skövde, fyllt av småhus och logistiklador, ned­lagda jättefabriker och levande företag som Offecct och City möbler. Fabriken Möbel­boning tillverkar Asplunds möbler. Den startades 1964 specialiserad på stilmöbler, men gick nyligen mot nedläggning. Entreprenören Peter Eriksson köpte fabriken och knöt kontakter med Asplund som just då behövde hitta en ny tillverkare. Övergången från gustavianska modeller till minimalt 2000-tal gick smidigt, och det är först här, vid CNC-maskiner och i lackverkstans doft, i torkningen och monteringen, man riktigt begriper kvalitets­kärnan i Asplunds vision. Delar till Snö-serien ses överallt: Snö som målas, Snö som torkas, sitter i press och monteras i den typiska atmosfären av radiomusik, trädoft, lackdunster och t-shirts med Rock hard ride hard. Alla möblerna i fabrikens processer är redan beställda, sålda och efterlängtade, och ska snart packas upp i salongerna. Ett petroleumfärgat Kilt-skåp ska skeppas till Lissabon. Sandra Asplund är på sin sedvanliga planeringsresa, då nyheter ska diskuteras och tillverkningsplaner spikas för nästa år. Hon älskar fabriken, plåtar snygga detaljer, pratar med alla och för långa diskussioner med Peter Eriksson om förbättringar i lacker och ytbehandling. »Vi har ett socialt sätt att ta fram möbler på. Vi diskuterar, pratar, utvecklar dem tillsammans«, säger hon och piper iväg till syningen, det nålsöga där de färdiga möbelbitarna ska kontrolleras. Ju enklare form, desto svårare är det att få den perfekt, inget kan gömmas i skarvar eller dekorer. Ann-Christin Reistedt har jobbat här sedan 1977 och har örnkoll på skavanker. Det krävs mod att säga »stopp« mitt i processen, men det är precis där Asplunds renommé skapas. »Utbudet har ökat och jag har blivit hårdare och hårdare, och kvaliteten har blivit bättre«, säger hon och markerar nästan osynliga repor och prickar med tejp. Ungefär 5–10 procent av delarna får vända här för omlackning, mer är det inte.

Det är här man begriper varför Asplundprodukterna kostar som de kostar – resultatet av noggrann, lokal produktion under schysta förhållanden. Arbete, material, transporter, allt är transparent och gediget, från högen av mdf-board till lastkaj.

Designmedier har rastlöst hojtat över koncept­design, ornament, spontanslöjd och nybarock, men nosar sig nu tillbaka till en tid då svensk design hade ett slags riktighet att skänka omvärlden. Nu lockar ursprung, äkthet och hållbarhet och 90-talet tycks kunna lära ut något. Är det dags att bli förståndiga?

»Det är fint att kunna luta sig mot vetskapen att det vi gör ska hålla länge och bli framtida klassiker. En av hemligheterna är att det är så prestigelöst mellan oss, formgivarna och kunderna. Alla litar på alla, det är ett slags samtal«, säger Thomas. Inför Asplunds 25-årsjubileum 2015 funderar bröderna på att ta fram någon ny möbel i limiterad upplaga. Vid den drömmen glittrar det lite extra i de forna möbel­galleristernas ögon.

Trender må passera, men Asplund finns kvar som ett ljust skepp, ankrat vid trottoaren på Sibylle­gatan 31, en adress som nu efter 20 år kan jämföras med Strandvägen 5 och 5 B, hem för Svenskt tenn och Malmstenbutiken, andra klassiska mål för konsumtionens finpromenader.