Det första som mötte publiken på årets upplaga av Liljevalchs vårsalong var en två meter hög kanin byggd i överdimensionerade Duplobitar. Det var reklamarna Petra Ryrberg och Mats Wallin, art directors och ett par privat, som hade inspirerats av sina söners Duplobyggande – i synnerhet en kanin på språng, som stod upp trots att den var så framtung att den borde ha ramlat.
Tvåmetersgnagaren i frigolit har sedan fått fortsatt liv i en Ipadkampanj för Svenska Dagbladet och på deras hemsida Petraochmats.se, där man kan köpa byggsatser och grafiska blad.
Och osökt är det deras kaninkonst man tänker på när arkitekten Erik Andersson berättar om huvudtanken bakom Petras och Mats lantställe på ön Yxlan i Norrtälje skärgård: »Den var att göra något grafiskt enkelt, som ett Monopolhus, eller som ett hus ritat av ett barn.«
Erik hade kontaktats av sina kompisar Petra och Mats när de hade köpt en naturtomt på Yxlan, där priset inkluderade ett färdigritat men obyggt hus, och tomtköparna kände att de ville bygga något helt annat i stället. Med Eriks hjälp togs nya ritningar fram, och byggarna gick med på att uppföra detta för samma kostnad. Det blev ett långsmalt trähus på drygt hundra kvadrat, med en träterrass runt hela byggnaden som en barfotavänlig oas mitt i den barriga bergsskogen.
»Vi började med att sitta och rita tillsammans«, säger Mats Wallin. »Men jag jobbar som art director och det är ju också ett yrke där man likt arkitekter har beställare. Jag vet att det är bra när man som beställare har en definierad kravspec, men man måste också kunna ge frihet för gestaltning.«
Han minns bara en gång när Erik till slut sa »nu vet jag faktiskt inte om du gör mitt jobb enklare eller svårare«, och att han då tog ett kliv tillbaka. Medvetenhet och finkänslighet är två nödvändiga verktyg för den här sortens byggen. »Det känns ju lite grann som om vänskapen sätts i pant«, säger Erik. »Man är rädd för att det ska bli knasigheter under byggandet, eftersom man löper risken att förlora en kompis. Men som tur var blev det aldrig några problem.«
Erik, vars uppdrag sträcker sig från galleriutformningar till brobyggen (»Jag har några nybyggda broar längs nya väg 73, så det gör det extra roligt att åka till Gotland«) beskriver processen som okonventionell, med långt färre handlingar än vad som vanligtvis finns med vid ett nybygge.
»Här har man nästan byggt efter den första skissen, och det är inte något jag skulle rekommendera folk att göra i vanliga fall«, säger Erik. »Visst blir arkitektarvodet lägre, men specade ritningar brukar vara nödvändiga när det dyker upp frågor med byggaren. Men i det här fallet så är Mats så intresserad och kunde själv hålla i vissa delar och så löste vi frågorna tillsammans efter hand.«
Att budgettänk faktiskt är något som huset präglats av tänker man inte på. Men papptaket är inte bara estetiskt tilltalande, utan även ett billigare val än att addera tegel eller plåt, och i stället för skjutbara fönster valdes fasta partier som visserligen är stora, men av standardmått.
»Det som är kul med Erik är att han trots rätt snäva förutsättningar kan hitta på överraskande detaljer, som det helsvarta badrummet, som har sex meter till tak och takfönster«, säger Mats Wallin.
Färg är ett ämne som väcker många tankar hos Erik Andersson.
»Det är ett så starkt kort – det borde nästan ha en varningsetikett!«
Sitt eget nybygge vid Fårösund funderar han på att måla i en neongul nyans, inspirerad av sina sneakers.
»Det är inte billigare att välja vitt än att välja en färg«, säger han. »Och det finns en poäng i att göra saker som man inte sett förut.«
Erik menar att 95 procent av alla hus som uppförs i Sverige i dag inte är arkitektoniskt lyckade, och att det beror på att kunderna vänder sig till byggarna i stället för till bra arkitekter. »Det är synd, för Sverige har ett väldigt bra arkitektläge i dag, jag har många duktiga kollegor och det är kul att alla inte gör samma saker. Jag är väldigt imponerad av folk som kan driva stora kontor med enorma projekt, men för min del gillar jag att vara lite underdog – huvudsaken är att man får göra roliga grejer.«
Hur husets fönster skulle vara utformade var en fråga som diskuterades.
»Grejen när det finns en utsikt är att det kan skapa en sorts Tourettesbeteende – Utsikten! Utsikten! Utsikten! – som inte alltid står i paritet till verkligheten«, säger Erik. »Ett rektangulärt hus har ju fyra möjliga utsikter och om man bara koncentrerar sig på en av dem missar man möjligheten till fyra berättelser i huset. Och dessutom är den finaste utsikten ofta inte den som man är inställd på från början.«
Kostnadsmedvetenheten har gett vad Erik kallar »mycket hus för pengarna«. »Om inte uppdraget är för emiren av Qatar så är man ju alltid ute efter att hitta sätt att göra saker som inte blir så dyrt. Att till exempel välja bra proportioner är oftast ingen kostnadsfråga.«
Erik liknar det vid att göra musik. Trycker man bara på samma ton hela tiden blir resultatet inte bra. Men det gäller att välja rätt plats för de dyrare tonerna. »I det här huset blev det den rostfria, vedeldade minipoolen. Men inte ens den var särskilt dyr, trots att den fick specialbeställas eftersom vi ville ha de här exakta måtten.«
Tittar man närmare på huset inser man att husets utformning följer en noga genomförd symmetri. »Jag gillar att jobba med proportioner«, säger Erik Andersson. »Måtten på huset förhåller sig till varandra med ganska enkla relationer. Huset är 6×18 meter – tre gånger längre än det är brett. Det är 6 meter högt och har 3 meter upp till där taket börjar. De stora fönstren är kvadrater med sidor på drygt 2 meter, vilket återkommer i minipoolens mått. Det är kanske inte något man tänker på direkt när man kommer dit, men jag tycker ändå att det känns, intuitivt, och ger harmoni.«
