Residence

Vinn nya silhouette® från Luxaflex

Maria Karlsson — Thu, 10 May 2012 14:17:33 +0000

Silhouette® är en gardin som förenar rullgardinens lätthet med persiennens funktionalitet. Den ger fantastiskt ljusinsläpp samtidigt som du kan använda den för att enkelt och snabbt skärma av och få avskildhet. Två transparenta vävar filtrerar ljuset och »mjukar upp det« innan det når rummet, och de vågräta lamellerna kan vara öppna eller stängda beroende på hur mycket insyn eller utsikt du vill ha.
Mer information på www.luxaflex.se
Läser in…
Om tävlingsvillkor, PUL och cookies

Vinn presentkort från Mateus!

Maria Karlsson — Thu, 10 May 2012 13:51:47 +0000

För att tävla, besvara nedanstående fråga. Mer information hittar du på www.mateus.se
Lycka till!

Läser in…
Om tävlingsvillkor, PUL och cookies

Superfixat

Maria Karlsson — Tue, 17 Apr 2012 08:39:20 +0000

En hel vägg belamrad med insekter. Det är inredningsstylisten Joanna Lavéns nästa drömprojekt hemma. Och ett typiskt exempel på hur jobbpassionen och hemmalivet går hand i hand. Joanna lånade några fjärilar till en fotografering – och blev smått besatt.

David och Joanna träffades på en indisk restaurang när de gick i gymnasiet. I dag har de dottern Elise tillsammans.

Att Joanna arbetar som inredningsstylist med uppdrag att skapa fotografiskt perfekta miljöer yttrar sig annars på två sätt i hennes och sambon Daniel Wahlgrens lägenhet i centrala Stockholm: i den fingertoppskänsliga mixen av internetfyndade designmöbler och konsthantverk och i själva kompositionen. Rummen är som magasinsbilder. Det är inte bara städat, det är superfixat. Inga sladdhärvor, ingen dammsamlande teknik. I stället får möbler ta desto större plats och skapa utrymme för lugn i vardagslivet.

Hur fastnade du för den här stilen?
»Jag är väldigt förtjust i 1950-talet och tilltalas av stramare former, både i jobbet och hemma. Skillnaden är väl att jag i mitt eget hem mer konsekvent prioriterar gedigna material och kvalitetstänk eftersom sakerna ska hålla. Men när jag bygger upp en miljö eller ett stilleben är färg och form så mycket viktigare än material. Och i ett stilleben måste sakerna harmoniera på ett tydligare sätt, hemma är det viktigare att sakerna har ett värde var för sig, de får inte bara finnas där för att de passar in stilmässigt.«

Det är inte bara insekter som skrämmer Joannas gäster utan även den lilla dödskallen i hallen. Jag har ingen aning om vad det är för något, en hund kanske?

Har du alltid haft samma stil?
»Nej, det tar tid att hitta rätt. Man präglas mycket av sin uppväxt. När jag var yngre älskade jag lila och i tonåren hade jag en beige period. I min och Davids första lägenhet var allt vitt med orangefärgade accenter. Sedan har vi sakta växt in i den stil vi har nu.«

Var hittar ni möbler någonstans?
»Mycket är fynd från nätauktioner. Det är Lauritz, Bukowskis Market och Ebay – men inte svenska Ebay utan amerikanska, franska och italienska. David har fantastisk koll på alla nätauktioner och sedan visar han mig det han tror att jag gillar. Själv går jag desto mer i butiker och läser många inredningsmagasin.«

Hur undviker ni att samla på er för mycket?
»Vi brukar skissa upp hur vi vill ha det och sedan letar vi tills vi hittar en möbel som passar den beskrivningen. Är den från en butik brukar vi låna hem den och testa, annars fotograferar vi rummet och monterar in möbeln med Photoshop! Därför gör vi sällan felköp. Och blir det ändå fel så är det ju en bra grej med vintagemöbler att de har samma värde även när man säljer vidare.«

Vad är grejen med alla insekter man ser i ert hem?
»Åh, detaljrikedomen i insektsfysionomin är ju helt fantastisk! Det är fascinerande att de kan vara både vackra och äckliga på samma gång. Upptakten till att vi började ha insekter hemma var att jag lånade några fjärilar till en fotografering och blev så förtjust i dem att jag inledde en tjatkampanj mot Naturhistoriska riksmuseet. Till slut gav de mig några insekter som de inte hade någon nytta av eftersom de varken var daterade eller platsbestämda. Tanken är att göra en hel insektsvägg nästa gång vi flyttar. Vi har en del vänner som tycker att det är skitäckligt bara med de få vi har nu, vi får se om de fortfarande vill hälsa på när väggen är klar!«

Över skinnsoffan från Room hänger två tavlor av Albert Johansson. Den vänstra var den sista han gjorde innan han dog, det är intressant att det passerat en halv livstid mellan de två tavlorna och ändå är de så lika. Bord, David Design. Agneta Spångbergs fjärilskopp från Blås & Knåda bredvid en vas från en konsthantverkare i Mexiko som inte använt drejskiva utan skapat den med bara tummarna. Patchworkmattan, Room. Fåtöljer av Pierre Paulin och Harry Bertoia.

Den lilla mintgröna lampan i fönstret är en av Joannas absoluta favoritsaker i hemmet. Hängande glaslampa från Murano. Bord Loop Stand från Hay, Eames-stolar och pallen Butterfly av Sori Yanagi. Koppar av Åsa Lindström på Sailor-fat från Gustavsberg. Vas och kruka, Svenskt Tenn.

På drinkbordet (förmodligen av Cesare Lacca, ingen vet säkert) en Fornasettibricka samt skål och ljusstake från Svenskt Tenn. Ishink av Aldo Tura. 1930-talsspegel i jakaranda, Jacksons. Kök från Poggenpohl, bänkskiva i stenkomposit.

I Elises rum står ännu en sektion ur parets hyllsystem från Image Wandersystems. Lampan är italienskt 1960-tal, från en utländsk auktionssajt. Spegel, Bacchus Antik.

Bokhylla från Image Wander-systems köpt via Lauritz. Popupboken högst upp till vänster köpte Joanna som inspiration till ett stylingjobb. Även kikarna och tittskåpet med växter är jobbrekvisita. Konsthantverk från resor i Mexiko, Brasilien och Indien. Fjärilarna från Naturhistoriska lyses upp av en lampa av Jacques Biny och Charley Harper-boken av en Olucelampa. Lampan högst upp är från Stilnovo.

Den gotländska drömmen

Maria Karlsson — Mon, 19 Mar 2012 08:55:24 +0000

Hur hittar man till Villa M?
Man svänger av vid den stora M-skylten, givetvis. Mötesplatsskylten vid landsvägen i gotländska Gammelgarn som nu dubblerar som vägvisare hem till arkitekten Martina Eriksson.
Under sex år bodde hon och maken Michael Hindrika här i en husvagn efter att äntligen ha hittat den perfekta tomten, så sommartid levde de ett utomhusliv. De byggde ett litet kök under bar himmel, på en trädörr som flutit iland, och tvättade sig sittande på en pall i en liten berså av vildrosor, med vatten som solvärmts i svarta vattenhinkar.
Då var det nödvändigheter, nu lever känslan kvar i det färdiga huset där uterummen – därute finns både kök och badrum – är lika viktiga som de under tak. »Vi är kontorsmänniskor som vill få leva ute så mycket som möjligt«, säger Martina. »Min farfar jobbade utomhus hela dagarna – jordbruk på sommaren, skogsbruk på vintern – och hade väl tyckt att det var idiotiskt…«

Holknekt Martina Eriksson, 44 år och gotlänning sedan 16 år. »Holknekt ska vara först, det är ett gårdsnamn egentligen.«

Hon inspirerades också av den gotländska naturen, av traditionella sätt att tänka och bygga, av fiskebodar och kyrkor. Precis som många av Gotlands 91 kyrkor har Villa M ett unikt torn i trä. Jämte sovrummen däruppe ligger Martinas kontor. »Jag är från Dalarna och Gotland påminner mig om det«, säger Martina. »Jordbrukslandskap med liknande byggnadskultur. Samtidigt känns Gotland som en annan värld, det är så säreget. Det faller direkt ett lugn genom kroppen när jag stiger av båten.«
I dag bor paret året runt på Gotland och pendlar till Stockholm några dagar i veckan. »Perfekt«, tycker Martina, »jag får både lugnet och naturen på Gotland och lite intryck och brus i Stockholm. Nu när färjan tar tre timmar i stället för fem, och det går att jobba via internet, går det hur bra som helst.« Det största problemet var att bestämma vem som skulle skriva sig var – det löstes med att de singlade slant. Martina fick Gotland.

I grunden är hon byggnadsingenjör, från en familj av byggare. En dag läste hon om olika utbildningar och hittade Bergen Arkitekt Skole, där man av förståeliga skäl lägger mycket fokus på att anpassa hus i utsatta klimat. Men också på hantverk, konst och filosofi. Det var för oemotståndligt… Efter tre år där fortsatte Martina på KTH och nu har hon ritat hus i snart 15 år. Både ombyggnader och nya hus men alltid med enkla linjer, avvägt mot vad som krävs av omgivning och beställare.
»Det är så fascinerande att sätta sig in i andra människors behov och sätt att leva. Det är som att jag får leva flera olika liv varje år.«
En gång var det en beställare som ville ha »ett fint hus«. Han hade sett hus som Martina hade ritat men visste inte mer än så. Då är utmaningen att lyssna in och tillsammans räkna ut vad det är för liv som ska levas, att föreslå olika möjligheter och alternativ. Mannen var lite i ett vägskäl i livet, visste inte om han skulle fortsätta leva som ungkarl eller leta efter en partner, bilda familj eller bara vara två? Kanske var det den osäkerheten som undermedvetet gjorde att han inte riktigt visste vad han var ute efter. Martina Eriksson ser utmaningen både i en extremt luddig beställning och i en väldigt specifik. Ett par ville till exempel ha ett hus utan vardagsrum, eftersom deras stora bjudningar aldrig lämnade köket. Och ett annat par ville ha var sitt litet hus på vardera sidan om en grusplan där de skulle kunna måla och leva i fred, men ändå vara nära varandra.
Utmaningen att bygga för det liv någon lever är större när man ritar åt sig själv, insåg Martina. Man måste se sig själv utifrån, tänka bort föreställningarna man kanske har om vem man vill vara. »Men det är ingen idé att sträva efter det helt perfekta. Ens behov förändras med tiden, och jag och Michael har ganska lika behov. Vi är lite tysta, vi smyger runt varandra som två katter, och gillar både att umgås och att få pyssla med sitt eget.«

Att bygga modernt på en ö som Gotland, med stark lokalpatriotism och stolta traditioner, uppfattas ibland som en provokation. Och få områden här har provocerat så många som halvön Furillen, det gamla militära skyddsområdet som tidigare var känt för ett unikt fågelliv, men där fågelskådarna fått sällskap av superkändisar och fotomodeller. Sedan den nedlagda kalkstensfabriken förvandlades till minimalistiskt lyxhotell har vackra, karga Furillen setts i allt från italienska Vogue till popvideor.
Och här bor författaren Håkan Nesser – i ett hus ritat av Martina Eriksson, som också planerar för ett framtida kontor här för M.Arkitektur.
Trots att Martina står för en naturskönt diskret estetik som passar perfekt för den gotländska naturen har hon fått kritik för den.
»Ja, man får ibland höra den kritiska åsikten att man ska bygga mer som man alltid har gjort. Men ›vad betyder det?‹ brukar jag fråga. ›Ja, med kalksten och så‹, svarar de. Och då kan jag berätta att kalksten är ett ganska sent sätt att bygga, efter att man började beskatta trähusen för att skydda träden på ön. Det är inte alls givet vad ›ursprungligt‹ betyder. Men då har man fått en intressant diskussion. Och om det inte finns något att diskutera är det ju ingen poäng med konst eller musik – eller arkitektur. Allt måste igenom betraktaren.«

Eldstaden i vardagsrummet är en naturlig samlingspunkt när det blir kallt. Köket inomhus är medvetet ganska litet, så att man hellre ska gå ut och laga mat och umgås. Det är byggt av en snickare från trakten, Lars Lindman.

»På Gotland kommer man varandra nära trots att avstånden är stora. Man är beroende av andra på ett annat sätt, när det är snörika vintrar blir det som ett nätverk av folk som hjälper varandra«, säger Martina, som älskar naturen.

Trappan är »inte så välkomnande«, och det är med flit – övervåningen, där sovrum och arbetsrum finns, är tänkt att vara en privat fristad. Trappan är tillverkad av en smed i Visby. Stolen är arvegods från Orsa.

Innebadrummet är enkelt och öppet. Skåpet är från Lars Lindman snickeri, kakel från Casa Dolce Casa, handfat från Catalano.

Utomhusduschen är inspirerad av japanska bad och den lilla pallen stod i vildrosbersån där Martina och Michael tvättade sig under husvagnsåren. Här kan man sitta och luta sig mot väggen som värms upp av solen. »Att sitta ner och tvätta sig är lite att kombinera nytta med nöje. Man blir ren men får också en stund med sig själv. Att duscha känns nästan lite väl rationellt i jämförelse.«

Huset är byggt enligt gamla principer. Alla väggar är murade hela i ett stycke, utan hål för fönster. Trätornet är inspirerat av gamla kyrkor.

Hemma hos Jessica Folcker

Maria Karlsson — Tue, 21 Feb 2012 10:22:46 +0000

Drömmen… det vore att flytta till ett Frida Kahlo-inspirerat hus med en vild, lummig trädgård!
Det var i en intervju för fyra år sedan som Jessica Folcker uttryckte en kraftfull längtan bort från Stockholms stökiga inre.
Sedan gick allt snabbt. Hon separerade från sin dåvarande sambo och pappan till de båda barnen, gick på restaurang och fann att någon kastade servettflygplan på henne. Det var inredningsarkitekten Daniel Heckscher. På tre år har de hunnit gifta sig, få två barn och flyttat till det där drömhuset i det vilda och lummiga.
Att komma ut till deras hus på ön Älgö utanför Saltsjöbaden öster om Stockholm är lite som att kliva in i Frida Kahlos målning Det blå huset. Det blå från himmel och hav utanför fortsätter in på golv och väggar. »Det var min tanke när jag satte färgtemat, från ljusblått till mer turkosblått, att havets nyanser skulle skölja rakt genom huset«, säger Jessica om den oväntade färgsättningen – djärv och ovanlig men med en överväldigande känsla av vänlighet och värme.
Hemmet och den stora familjen får den mesta av hennes tid och kärlek, nu när artistkarriären är mindre intensiv. Dels är hon mammaledig, dels är skivbranschen inte densamma som under 1990-talet, då hon upptäcktes efter att ha jobbat i Dr Albans skivaffär och som körsångerska, och fick en lång rad hits som soloartist. »I dag handlar det mycket om företagsspelningar men det börjar bli dags för en ny skiva snart också«, säger hon.
Ute på Älgö bor Jessica, 36, och Daniel, 38, på blott en tredjedel av ytan de hade inne i stan – två sovrum och, varannan vecka, fyra barn. Hela det senaste året har varit en pärs för att försöka få det kulturminnesmärkta hus de köpt, ett rejält fukt- och rötskadat sommarhus från 1944, beboeligt.
»Men först var det tänkt att vi skulle flytta till ett radhus i Saltsjö-Duvnäs i Nacka, som alltid varit Jessicas drömställe att bo på«, berättar Daniel. »Det var ett byte, som vi ägnat månader för att få till. Så plötsligt backade den andra familjen ur. Jessica grät i två dagar.« Daniel ville göra något för att trösta. Så han satte sig en natt och »gick igenom vartenda hus på hela Hemnet«.
»Det var fortfarande mitt i natten när jag hittade det här stället på Älgö. Jag väckte Jessica och hon blev klarvaken direkt och bara: ›Åh!!‹ Dagen efter åkte vi ut och tittade, och föll för hur fantastiskt vackert, nästan löjligt pittoreskt, Älgö är. Och då fick vi en sån jäkla känsla för det här.«
Det var på 1940-talet som arkitekten Tore Axén, mitt i livet och nybliven pappa, byggde den lilla, vinkelformade, Medelhavsinspirerade villan som familjens sommarställe. Nu var det hans två söner som sålde. Och priset skenade i väg. Efter en häftig budgivning och ett slutkvadratmeterpris som fick det att svartna för deras ögon var huset ändå deras. Det vara bara ett problem – de hade missat i vilket extremt dåligt skick huset var. Och de fattar fortfarande inte hur det gick till.
»Jag har ju ritat närmare 20 privatvillor och gjort en del renoveringar, jag borde ha sett det. Men vi blev nog lite förblindade…« funderar Daniel. »Vi visste att vi skulle behöva tilläggsisolera och vinterbona, och hade med oss en byggare ut hit för att få en uppfattning om hur mycket pengar det skulle kosta. Och vi tänkte väl att, ›jo, men det här ska gå att fixa‹. Tre veckor skulle det värsta ta, tänkte vi. Men det tog sex månader. Det regnade in och hela golvlagret var ruttet. Vår plan var att renovera det här och sedan ha pengar att bygga ut för i framtiden, men de pengarna är borta nu – vi har inte ens råd med innerdörrar! Och tomten blev vi tvungna att gräva upp. Tyvärr. Det fanns fantastiska planteringar runt hela huset.«
Under renoveringen hyrde de – Daniel, barnen och en gravid Jessica – en lägenhet på 49 kvadrat i köpcentret Nacka Forum. I dag har de bott på Älgö i ett år, flyttade in precis efter bröllopsresan, och huset har fått en egen konstnärssjäl som samsas med de två som bott in sig här.
Inte för att de är direkt synkade i smaken, Jessica och Daniel. Det är snarare själva friktionen dem emellan som är kreativ, och som båda trivs med.
»Jessica gillar saker med själ« säger Daniel. »Och jag får ångest av saker med själ! För jag vill uppfinna nytt.«
Ett typiskt exempel är vardagsrummets väggfasta Poul Cadovius-hylla som Jessica förälskade sig i och ropade in på auktion – medan Daniel hatade den. Till slut förmådde han Jessica att måla över originalets teak med lavendelblått, och plötsligt hade de en fantastisk möbel som både var unik och egen och flöt in och fulländade färgtemat. »Men jag har infört auktionsförbud för mig själv, det blev som ett spelberoende, jag var tvungen att ta en paus!« säger Jessica.
Folk som tidigare besökt Axéns originalhus har noterat att Daniel (för övrigt nybliven medlem i formgivarkollektivet Note Design Studio) och Jessica in i minsta vrå lyckats bevara den ursprungliga atmosfären, och gjort en sådan elegant uppdatering att den delvis hypermoderna inredningen verkar klassisk. I köket, ett par trappsteg upp från vardagsrummet, står exempelvis en version av Daniels uppmärksammade köksmöbel, hans examensarbete på Konstfacks mastersutbildning som trendgurun Li Edelkoort valde ut till sin utställning Talent på Designhuis i Eindhoven 2009.
Sedan studierna på Istituto Europeo di Design i Milano har Daniel intresserat sig för framtidens boende, förtätningen i storstäderna, förändrade familjesituationer som innebär drastiska större eller mindre husrum. Daniel hade storslagna planer – men hans båda handledare på Konstfack, Jonas Bohlin och Karin Nyrén, föreslog att han skulle koka ned alla dessa tankar till hemmets hjärta – köket. Daniels idé blev då att göra en mobil lösning.
»Så fort man kommer typ söder om Danmark så ingår ju inte köken i de fasta inredningarna«, säger han. »Men ändå sitter det väggfasta kök överallt och det är ett jäkla strul när man ska flytta runt med det. Så jag gjorde helt enkelt en köksmöbel som innehåller tre grundfunktioner i material som jag själv tyckte skulle åldras fint och få patina, ungefär som en skinnsoffa. Köket är gjort i ask, diskhon är koppar och över själva gasenheten har jag gjort ett galler i mässing. Handtagen är i skinn. Så att man skapar någon relation med möblerna och faktiskt vill ta med dem till nästa boende. Och kan växa eller krympa med dem. Köpa till delar, göra sig av med delar.«
Här på Älgö står en enklare variant. I stället för ask bärs konstruktionen av lackat stål i en form där man kan skjuta in standardskåp från exempelvis Ikea. Bänken är av marmor, spisen mässing och handtagen alltjämt mjukt läder.
Grundprototypen köptes, som av en ödesnyck, av en konstnär i närheten av deras blivande hem, medan Jessica och Daniel fortfarande bodde i stan.
»Vi behövde sälja den för att få pengar till bröllopet!«

Soffa av Jasper Morrison från Vitra, soffbord, Established & Sons/NK Inredning. Kuddar från Hay, Afro Art och NK Inredning. Eamesgungstol, Vitra. Mässingsgallret är en del av köksprototypen som Daniel ritade på Konstfack. Tavla från Jessicas mormor. Vit glaslampa, Muuto/NK Inredning. Sittpuffar av Christina Nordlind Hejdenberg för Fibers & Friends. Pappersmatta från Hay.

Jessica och Daniel tänker väldigt olika när det gäller inredning, vilket skapar ett intressant spänningsfält. Grön pall, Kyrkornas Second Hand i Täby, Magis-stolar Easy Chair.

Yrjö Kukkapuros stolar Lilla molnet för Avarte, köpta på Nordlings Antik. Golvlampan är en prototyp från Davids Marginal Notes-projekt. Plåtlådorna från Apparat har fått en sits som Daniel klätt i skinn. Byrå, Ikea. Bordslampa i trä från Muuto/NK Inredning.Takbelysning av Daniel.

Föga kan man ana att detta hem för några månader sedan var ett renoverings- helvete! 1950-talsbyrå av Bertil Fridhagen, grå pläd från Arcade/NK Inredning, Multifärgad pläd och kuddar, Hay/Appartement. Vit bordslampa i glas, Muuto/NK Inredning. Lampa i hyllan med orange glasskärm är en prototyp från Daniels projekt Marginal Notes. Svart vägghängd lampa, Triplex, och rumsdelare av Alvar Alto för Artek. Bokhylla av Poul Cadovius, Bukowskis Market.

Sänglampor Galax av Jonas Bohlin, pall Mezzadro av Achille Castiglioni. Påslakan och överkast från Hay/Appartement.

I badrummet överraskar ett gammalrosa corianhandfat som ritats av Daniel och tillverkats av CG Inredning. Mässingskranar från Vola, kommod i båtlackad björkplywood. Mosaiken på väggen och golvet är Mosaico Porcelanico från Höganäs. Bidén Subway, Villeroy & Boch. Korkpall från Conran Shop. Korkvasen i fönstret är en prototyp för Klong från Marginal Notes. Handdukar, NK Inredning, Magis-stol från Appartement.

Arkitekten Tore Axén ligger bakom ett par kända skolbyggnader i Stockholmstrakten, som han ritade under 1950- och 1960-talet. Huset på Älgö kom till tidigare, som familjens sommarvilla. När Jessica och Daniel köpte det var det i bedrövligt skick.

Superretro!

Maria Karlsson — Mon, 30 Jan 2012 12:35:06 +0000

Montanaskåp, 6 625:-, Inredningsgalleriet i Helsingborg. Vaser Samsurin från danska Finnsdottir Keramik, från 450:-, men den stora är ett unikt exemplar, 7 300:-. Fritz Hansen-bord Little Friend, 9 865:-, Inrednings- galleriet. Bowlingklot, 200:-, Retro 4Sale. Joe Colombos Multi Chair, 20 000:-, Malmö Modern. Soffbord Beck, 6 800:-, Foxy Potato. Hängande lampor, från 300:-, Eric Therner.

En butik bokförde debet och kredit i dessa räkneböcker från 1950-talet, köpta i Japan.

1970-talsmusikmöbel i jakaranda och vitlack, 4 500:-, Retro 4Sale. Klocka i teak, 3 500:-, MO Inredning. Stol Moon från Tacchini, 10 500:-, Inredningsgalleriet. Castiglionis lampklassiker Gatto från 1960, 5 000:-, Malmö Modern. Hörlurar från Pioneer. Vintagestereo Marantz, med högtalare, 1970-tal, 800:-, Retro 4Sale. Porslinshänderna är industriformar för till- verkning av gummidiskhandskar. 2 800:-, MO Inredning.

Stol Bold Chair av Big-Game, 4 490:-, Sacre Coeur. 1980-talsmarmorbord, 400:-, loppmarknaden Framtid i Helsingborg. Gröna kristallglas Forest från turkiska Ilia, 1 650:-/6-pack, Sacre Coeur. Golvlampa, 950:-, Retro 4Sale, med svart skärm, 1 150:-, Sacre Coeur.

Lampa Tama av japanske Isao Hosoe för Valenti, 1 950:-, Malmö Modern.

Crostinirecept

Maria Karlsson — Fri, 20 Jan 2012 14:49:27 +0000

Crostini med bönröra

Antal ca 24 stycken

Bönröra
2 schalottenlökar, finhackade
2 vitlöksklyftor, pressade
2 msk smör
1 tsk socker
2 tsk rosmarin
2 burkar vita bönor (à 410 g), avrunna
½ citron, rivet skal
2msk färskpressad citronsaft
2 msk olivolja
rosmarin till garnering

ca 1 baguette
1/2 dl olivolja

Värm ugnen till 225 grader.
Fräs schalottenlök och vitlök i smör på svag värme. Höj värmen och strö över socker och rosmarin. Fräs i ytterligare någon minut. Låt svalna. Mixa löken med bönor, citronskal och saft samt olivolja i en matberedare till en krämig konsistens. Smaka av med salt och peppar.
Skär baguetten i skivor. Pensla ena sidan med olja och grilla bröden i ugnen i några minuter tills de är gyllenbruna. Fördela bönröran på bröden och garnera med rosmarin.

Brödet kan grillas dagen före och förvaras luftigt. Bönröran ska förvaras kallt.

Crostini med röd pesto och salami

Antal ca 24 stycken

Röd pesto
12 soltorkade tomater i olja
1 vitlöksklyfta
2 dl färsk basilika
ca ½ dl olivolja
50 g parmesan
salt och peppar

ca 1 baguette
1/2 dl olivolja
125 g salami i skivor

Värm ugnen till 225 grader.
Mixa soltorkade tomater, vitlök och basilika i en matberedare eller med stavmixer. Häll ner oljan i en tunn stråle medan maskinen går. Tillsätt parmesan och kör till en slät röra. Smaka av med salt och peppar.
Skär baguetten i skivor. Pensla ena sidan med olja och grilla bröden i ugnen i några minuter tills de är gyllenbruna. Bred på pesto och toppa med salami.

Brödet kan grillas dagen före och förvaras luftigt. Peston kan förvaras cirka tre dagar i kylskåpet.

Heta Skåne

Maria Karlsson — Thu, 29 Dec 2011 13:10:29 +0000

Det finns en fin men lite galen historia som berättar rätt mycket om Nina Bergstens passionerade inredningsintresse.
Hon hade åkt till Paris för att besöka den lika överlastade som fantastiska antik- och vintagemarknaden Clignancourt, en prylhimmel för tusentals fyndjägare från hela världen.
Exempelvis är det dit som många stjärnstylister tar sig när de letar efter udda rekvisita till filmer och teaterpjäser, från kungatroner till gigantiska papegojburar. Eller som man säger i Frankrike, finns det inte på Clignancourt så har det troligtvis aldrig ens existerat…

Nina framför tre av sina favorittavlor. Tavlan till vänster föreställer en ung prinsessan Lilian, ett arv från Ninas mormor. I mitten ett resefynd från Barcelona och till höger en rockplansch med gruppen Delgados, ett skotskt indieband.

Bland myllrande butiker och snabbpratande franska försäljare på det vidsträckta marknadsområdet i Clignancourt så stannade hon plötsligt upp med bultande hjärta, drabbad av en omtumlande och väldigt tung förälskelse.
Framför henne glimmade en jättelik antik spegel, bortåt två meter hög och nästan lika bred.
Efter några minuters frenetiskt prutande fann hon sig vara ägare till 60 kilo gammalt glas…
»Det var först då jag började fundera på hur jag skulle få den därifrån, inte bara från marknaden utan hem till Sverige. Jag är en av de där människorna som helt uppenbart saknar impulskontroll«, säger Nina med ett roat skratt.
Det vackra korset har gjorts av formgivaren Linda Wigh. Byrån är ärvd från farmor.
Hon slår sig ned i den stora soffan i vardagsrummet, som är en av klädkedjan Acnes första möbelsatsningar, och som är en favoritplats när den skånska vintern drar förbi utanför fönstret, en rå och kall decembervind som tar fart från Öresund och som biter sig fast i landet.
På vardagsrumsväggen hänger spegelfyndet från Paris.

Det har gått ett år sedan Nina flyttade från Stockholm till Malmö, lockad söderut för ett försäljningsjobb på en modefirma i Köpenhamn.

»Vi hade en oerhörd tur när vi hittade den här våningen. Det är en sådan där historia som man brukar läsa om i tidningen, som bara händer andra. Den gamla damen som bodde här gillade mig och min kille och tyckte att vi var ett sådant fint par ihop. Hon litade på att vi skulle ta hand om hennes hem, därför fick vi det för ett bra pris. Annars hade vi nog inte haft råd.«
På köpet fick de dessutom lite skånsk arkitekturhistoria.

Våningens allra första ägare var nämligen Malmöprofilen och arkitekten Harald Boklund som också var den som ritade hela huset på Stora Nygatan i slutet av 1800-talet, en tid när svensk hantverkskonst kom med stuckaturer, gipsänglar, takmålningar och handslaget tegel, en ömsinthet och omvårdnad som skär genom tiden – även om det är arkitektoniska finesser som inte alltid uppskattats.
»Det är egentligen rätt obegripligt, men mycket var dolt under trista innertak som var så populära på 1970-talet. Vi fick fullständigt glädjefnatt när vi såg vad som gömdes där bakom. Hur kan man ens få för sig att trycka dit spånskivor och sänka takhöjden?«

Inredning har alltid varit Ninas stora intresse.
»Det har jag haft med mig sedan barnsben. När jag var liten var mamma tokig på mig. Jag möblerade hela tiden om och propsade på att få byta rum. Jag har jämt haft de där starka bilderna inom mig och gillat att pröva olika saker. En gång köpte jag en front till en hel eldstad och lät montera upp den som prydnad bara för att den var så snygg. Och en teve har jag ännu inte skaffat för jag vill ha en speciell gammal Bang Olufsen-modell som jag tyvärr inte hittat och då kan det lika gärna få vara. Teveapparater är så otroligt fula och energidränerande. Man kan alltid titta på SVT Play på datorn.«

De fina fotografierna är tagna av David Johansson. Stolarna är Harry Bertoias Diamond chair i original från 1953 som Nina hittade på Bukowskis Market i Malmö. »Det var ingen annan som budade, jag fick bägge för 6 000 kronor.« Mattan är från Ligne Roset.

Nina visar runt i våningen på knarriga parkettgolv.
På ena väggen i vardagsrummet hänger fyra bilder av fotografen och kompisen David Johansson, utskrivna i en vanlig färgskrivare.
»I Stockholm bodde vi jättelitet, så jag har verkligen saknat stora ytor. Och sedan är läget mitt i city alldeles fantastiskt, det är ju inget man är bortskämd med. I Malmö finns några av Sveriges bästa klädaffärer, som A-place och Très Bien Shop, och vad gäller inredning så är ju David Design en fantastisk butik. Lite skillnad mot när jag pluggade i Paris, då bodde jag i ett sådant ruffigt område att jag blev rånad tre gånger.«

Och till sist, handen på hjärtat, hur går det med impulskontrollen..?
»Jag är i grunden Montessorilärare så man kan tycka att jag borde ha koll på det där, men för en tid sedan hamnade jag på ett stenhuggeri och måttbeställde en 400 kilo tung marmorskiva till vårt matbord. Tyvärr hade jag inte mätt hur breda våra dörrar är så den gick inte in utan vi fick ta ut ett fönster och hyra en lyftkran. Jag vågar inte tänka på hur dyrt det blev. Om vi någon gång ska sälja våningen så får bordet stå kvar.«

Lampor Aplomb från italienska Foscarini i taket. »Sängen hittade vi på Ikea, den är fantastisk.«

En av tre guldspeglar som Nina har hittat på marknaden i Clignancourt. Den svarta och praktiska klädställningen är från Ikea.

I arbetsrummet står en Eamesstol i original, fyndad på Clignancourt utanför Paris. Bordet kommer från Ikea och den fina lampan är formgiven av svenska TAF för Muuto.

I taket hänger den vackra Hexagon från Flos. På bordet en riktig klassiker, Musselmalet från Royal Copenhagen, ett arv från farmor. Stolarna är Monica Försters Antelope.

Soffan är från Acne och finns i fyra olka modeller – efter inspiration från Carl Malmstens Berlinsoffa. Soffborden har ritats av Tom Dixon. Skeppsstolen kommer från Atoll Form. I taket hänger Jonas Bohlins Kvist. Eldstaden i marmor är inte i gång. »Jag hittade fronten på en marknad och tänkte att den kunde bli fin.«

Faluns finaste

Maria Karlsson — Mon, 28 Nov 2011 12:11:25 +0000

I en tillbyggd 1930-talsvilla utanför Falun bor Susanne Gillerås med make och det yngsta av fyra barn som ännu inte hunnit flytta ut.
Hon är civilekonom i grunden men har fram till nyligen drivit inredningsbutiken Norrgården i en stor lokal precis bredvid Falu Gruva, där man kunnat botanisera bland gamla möbler och konsthantverk från lokala silversmeder och keramiker. »Lite folklore-inspirerat, men med en modern touch.« I augusti avvecklades verksamheten eftersom hennes kompanjon bodde i Colorado och det hade blivit för svårt med det praktiska.

Hur skulle du beskriva din inredningsstil?
»Jag gillar äldre ting väldigt mycket, särskilt när de har något slags historia, när de har varit med om saker. En gång ropade jag in ett gammalt skåp från förra sekelskiftet på auktion, och i det låg ett klipp från en inredningstidning där man kan läsa om skåpets hela historia, vilka som ägt det och hur det renoverats. Det är en av mina favoritpjäser.
Jag tycker om patina, tidens och generationernas gång som sitter i det slitna. Jag blandar gärna från olika tidsåldrar, olika stilar, och helheten drar ofta åt det minimalistiska, rakt och enkelt och väldigt mycket svartvitt.«
Var hittar du saker?
»Det är mycket auktioner, ibland verkstadsauktioner där de kan sälja ut gamla skåp och verktyg. En gång var jag och min butikskollega Marie Porter de enda kvinnorna bland en massa män på en sådan verkstadsauktion, och jag hittade ett litet metallskåp som vi har whiskyglas och sånt i. Det är en underbar grej, jag älskar det!«
Vad var det senaste du köpte?
»Två danska fåtöljer. Och så gjorde jag mig av med två andra fåtöljer, jag kör på en pryl in, en ut. Det är lätt att det blir överbelamrat om man är sakletare som jag, så när man hittar något nytt som man blir dökär i får man slänga ut något annat.«
Vad ska du göra med de utflyttade barnens rum?
»Ja, nästan hela nedervåningen står ju tom och gapar nu… de flyttade ganska nyligen. Vi är nog inte helt på det klara än med vad det ska bli där. Men det är först nu, efter tio år, som vi gör klart badrummet därnere.«
Finns det någon stil du ogillar?
»Jag gick nästan i taket när folk kom in i butiken och sa att vi sysslade med shabby chic, jag hatar det uttrycket! Det har fått en kanske oförtjänt dålig klang, man kallar allt för shabby chic om det är lite begagnat och man slängt vit färg på.«

Susanne gillar oväntade kontraster, som de runda, industriaktiga lamporna från Can Can Interiör mot den gamla kristallkronan, som är arvegods. Bordet är ett hembygge, stolarna är direktimporterade från Kina.

»Jag älskar det här lilla skåpet! Det är från en verkstadsauktion, jag och Marie var de enda kvinnorna där bland en massa män som ville köpa verktyg.« Rådjurshuvudet i betong är designat av Lotta Rubom.

»De små citaten på väggen är kanske inte helt rumsrena, men jag tycker att det måste få finnas humor i inredning.« Möblerna är auktionsfynd mixade med Ikea.

De vita bjälkarna i tillbyggnaden matchar de gamla i den äldre delen av huset. Skåpet i bakgrunden är ett medicinskåp från Moêll & Moêll. Soffbordet är ett gammalt slaktarbord.

Ursprungsdelen av huset är från 1930-talet, tillbyggnaden gjordes för tio år sedan, stilmässigt trogen funkisoriginalet. 

»Jag försöker då och då ta in någon gul eller röd detalj, men de brukar inte få vara kvar så länge…«, erkänner Susanne. Den omlackade Sjuan-stolen har överlevt ett tag, i alla fall. Spiraltrappan är från ett gammalt kyrktorn.

I det slitna skåpet från Moêll & Moêll bor lite allt möjligt man kan behöva efter en lång dag… Flygande gris köpt hos Detalj.

Sängen är från Ikea och ommålad. Den lilla pallen bredvid tillverkades ursprungligen för franska marinkåren. Bänken är ett auktionsfynd från ett konstnärshem. Taklampa från Granit, golvlampa från Olsson & Jensen.

I butiken gav Susanne bland annat gamla stolar nytt liv med färg och ny klädsel.

Annaleenas äventyr

Maria Karlsson — Fri, 28 Oct 2011 09:37:08 +0000

den täta dimman gör att huset verkar sväva som i ingenstans. När den lättar ser jag en robotgräsklippare svepa omkring på den stora tomten och tugga i sig enstaka äpplen, och så framträder dalen där bakom med träd och grönska.
Från ena hållet är det en vanlig liten huslåda. Kommer man runt från andra sidan ser man enorma fönster och ett högt spetsigt tak i två riktningar. Det är nästan som flera olika hus – och är det faktiskt också. Stylisten Annaleena Karlsson och maken Jonas hittade inga modellhus som föll dem i smaken när de skulle bygga här, i Torpa utanför Varberg, så de tog vad de gillade från olika hus och pusslade ihop.
Arkitekten som hjälpte dem var en fullträff – en morgon när Annaleena fått idén till den lilla bron mellan trappa och loft kom de till arkitekten som visade ett nästan identiskt förslag. Och så fick Jonas svetsa till den själv. Att han har egen byggfirma innebar att de kunde göra det mesta billigare än det hade blivit annars. Precis som de ville ha det – eller nästan i alla fall. Drömmen om betonggolv fick bli flytspackel av praktiska skäl. Och sedan fick det bli vitmålat när inoljning gjorde det brunflammigt.
Det var för fem år sedan. Nu är det tidig höstmorgon och jag tassar till en början omkring i ett tomt hus. Annaleena är och lämnar barn på dagis. När hon dyker upp är hon mörkt klädd och matchar den avskalade inredningen – men har också på sig ett par oväntade brunrandiga strumpor och leopardfärgade ballerinaskor. Och så letar hon runt efter de stora knallröda glasögonen hon lagt ifrån sig. Överraskande detaljer i det utstuderade är typiskt Annaleena, vars bärande idé är att ta in mode i inredning.
»Jag tycker att det ofta saknas modekänsla i tidningar och design«, säger hon. »Jag inreder hellre med skor än med prylar. Jag gillar det stilrena och coola, grafiskt men med viktiga modeinslag.«
Inredningsintresset tog riktig fart under husbyggandet men har alltid legat och pyrt.
»Det svartvita är med från barnsben, från det finska stilspråket, men mamma släpade ju även med mig till färgsprakande Marimekkobutiker när jag var liten.«
Men glatt och utan omsvep erkänner hon att hon är om inte trendslav så enormt känslig för trendpåverkan. Å ena sidan kommer hon nog alltid ha det där finska svartvita i ryggmärgen. Å andra sidan tänker hon aldrig säga aldrig.
»Det som jag tycker är fruktansvärt i dag kan jag tycka är skitcoolt i morgon.«
Annaleena Karlsson arbetar som stylist och fotograf, och driver den välbesökta inredningsbloggen Annaleenashem.blogspot.com.
»Jag startades den som ett utlopp för det kreativa och som ett slags visitkort på nätet«, säger hon. Den har fått växa långsamt. Det tog minst ett år att hitta ett eget bloggspråk, att bestämma vad och hur mycket jag skulle dela med mig av.«
Bloggen fylls av bilder på det egna hemmet, stylingjobb, inspirationsbilder från andra källor och snapshots från stylistutbildningen på Beckmans Designhögskola, där hon just börjat. Mer bilder än text, det är där hennes styrka ligger, menar hon. Det mesta är svart och vitt, avskalat men med naturdetaljer. Inte så mycket pyssel, men en del DIY – en viktig skillnad. Hon målar om läderfåtöljer från 1980-talet, hänger svarta fjädrar i en naken lampskärm, hänger upp flera tavlor på samma spik i grovt rep, klär in en vas i svartvitt snöre. Inte så gulligt – »men jag är ingen tårtpappersbloggare«.
Bloggen får ta tid när barnen är på dagis, eller på kvällar och helger. Betalande uppdrag går förstås före. Men ibland fastnar hon i perfektionism, kan ägna en halv dag åt att styla en bild, fota, titta igenom, bli missnöjd och börja om… »Jag kan inte ge mig förrän det sitter perfekt, och det viktigaste är att hitta något eget, en ny vinkel på en trend eller en lösning. Jag hade nog inte varit en lika bra stylist om jag hade börjat redan för 10–15 år sedan. Jag har haft jobbiga perioder i livet och de har nästan varit som ett slags utbildning. Det har tagit fram en massa känslor.«
Annaleenas finska pappa var turnerande operasångare och reste runt med den växande familjen i släptåg. Det var när han sjöng Trollflöjten i Göteborg som Annaleena föddes. Därefter flyttade de till Stockholm och sedan tillbaka till Finland, där hon tillbringade större delen av sin uppväxt.
Det kreativa fanns alltid där, men Annaleena utbildade sig till barnsköterska och planerade att bli barnmorska. Det var nog uppväxtförhållandena som spelade in.
»Min pappa var alkoholist. Man kan säga att jag är lite av ett maskrosbarn. Det är bara sista tiden jag har börjat prata om det, det var tyst om det väldigt länge«, säger hon. »Är man maskrosbarn så blir man lätt omhändertagande, men av fel anledningar. Man känner ett krav att ta hand om andra, det är inte för att man själv vill.«
Annaleena har fått ta väldigt mycket familjeansvar. Bägge hennes föräldrar blev sjuka och gick bort ungefär samtidigt, vilket sammanföll med en lång mammaledighet. Hon bestämde sig då för att hon inte ville tillbaka till vården. Nu skulle hon göra det som hon innerst inne ville.
Kanske är det också barndomens flyttande som gjort att hon inte känner något behov av att stanna länge på samma plats. Fem år efter att huset stod klart börjar de nu planera för en flytt till Stockholm, för att testa något nytt och så att Annaleena kan utveckla stylandet och uppdragen.
»Det är klart att det är lite vemodigt. Det kanske är lite som en konstnär som målat en tavla som man är särskilt fäst vid, två av våra fyra barn är ju födda här«, säger Annaleena.
Hon understryker att barnen begränsar hur mycket familjen faktiskt kommer att röra på sig, de stora besluten fattas utifrån dem. Flytten planeras innan sexåringen börjar skolan och äldsta dottern börjar gymnasiet.
Det är Annaleena som bestämmer hur det ska se ut hemma, »Jonas säger ju själv att han varken har stil eller smak«, säger hon och skrattar. Ändå sätter han ramarna – han är inte förtjust i loppisprylar och säger bestämt nej till äldre hus och renoveringsprojekt. Så i Stockholm lär det bli ett nybygge.
Det blir nog också mycket vitt, och kanske äntligen det där betonggolvet. Men, som sagt, inga garantier. Allt kan hända. Annaleena försöker sig på att säga att hon i alla fall inte gillar gardiner, men ett skämt om gröna sammetsupphängningar gör att hon ser fundersam ut och säger att det kanske ändå vore något. Som broderns tatueringsstudio, som inretts i fransk bordellstil.
Kanske. Om något.

Tidningarna är en inspirerande nödvändighet. Inte bara inredningstidningar, utan gärna också modemagasin som tänjer på gränserna och testar nya uttryck.

Bänkens mönster skulle man kunna kalla en naturlig patina – det är bockad plåt som inte behandlats, utan alla spill, fläckar och kladd har fått påverka ytan.

Den fantastiska takhöjden var värd att offra ett möjligt våningsplan för. Takplanken sitter lite glesare än det var tänkt, eftersom de stått ute och krympte lite efter att de spikats upp. »Det är så när man bygger, det händer saker«, säger Annaleena.

Mariekex och barnens tuschklotter på köksbordet.

Annaleena och treårige Kaleb njuter av höstsolen ute på tomten. De andra barnen i familjen är Alisa, 14, Liv, 6, och Matteus, 4,

Annaleena tycker om hur de stora fönstren ger en känsla av ute och inne samtidigt. Jonas får ta ansvaret för att tvätta dem – det krävs en vacker dag, en bra stege och en iskall öl.

Utomhus får andra färger än vitt och svart ta plats, där får det gärna vara lummigt och naturligt. Men det är mycket roligare att köpa plantor än att behöva plantera och ta hand om dem, erkänner Annaleena.

Den svarta lampan över köksbordet är egentligen en korg. Annaleena hittade den i en butik i Helsingborg när hon var ute på middag med vänner, och tog hem den och målade om. Det kostade 230 kronor och några burkar sprejfärg.

Annaleena ville absolut ha liggande ådring på askträet i köket, och hål i stället för traditionella handtag. Plåtskivan ovanpå är i tjockare restaurangkvalitet, vilket innebär att den håller att ställa en varm kastrull på, och inte bucklas om något ramlar på den.

På loftet har Annaleena sin skaparverkstad. Trappan har Jonas svetsat. Längst in bor dottern Alisa, som har en helt annan stil än mamma. »Mycket pyssligare«, säger Annaleena.

En närmare tre meter hög lövhäck ringar in tomten.