Tävlingen är avslutad
Om tävlingsvillkor, PUL och cookies

Man brukar säga att trender går i cykler om 20 år – och precis som 1950-talsstilen kom tillbaka på 1970-talet och 1970-talets heder återupprättades på 1990-talet så börjar vi nu – efter flera år av skam och hån, med en kulmen i Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms självspäkande scenshow Ljust och fräscht – att be 1990-talet om förlåtelse och se dess verkliga värden.

Faktum är ju att den speciella 1990-tals-minimalismen – både tydlig och poetisk – var det som födde hela det moderna svenska designundret.

1990-talet är grunden till det mesta du ser i denna tidning. För att inte tala om grunden till denna tidning. På 1980-talet fanns det två svenska inredningsmagasin, när Residence startade 1999 fanns det fyra – i dag finns det över 40. Och det vi fångade upp då, och har fortsatt att skildra under snart 13 år, är seismologiska rörelser efter svensk samtidsdesigns big bang.

Vägen dit började nerför en garagenedfart på en bakgata på Kungsholmen i Stockholm 1991. Betongen i det stora, fönsterlösa källarrummet hade målats ljus av den nya hyresgästen, som kallade sig Möbelgalleriet, och en ljummen vårkväll släntrade ett femtiotal formintresserade stockholmare nerför den där rampen och rakt in i framtiden.

Därinne, hos Stockholms första nya moderna inredningsbutik på många år (senare bytte Möbelgalleriet namn till Room och flyttade upp i ljuset), var det vernissage för en ny, svensk designkollektion som hette Element. Några av oss började genast tala om den lösa samling formgivare som bidragit som en »formgrupp«.

I så fall var det, egentligen, Tom Hedqvist som var ledaren – 1960-talsveteranen från 10-gruppen som 1991 jobbade på arkitektkontoret FGH, där ännu unga, okända Thomas Sandell och Thomas Eriksson hyrde var sin arbetsplats. Men det var snarare dessa yngre aspiranter vi gick i gång på.

Ty vi som hade blivit formintresserade under 1980-talet hade aldrig tidigare upplevt något ungt, svenskt och modernt inom inrednings-design. Vi hade bara kunnat stolpa fram mellan tre, fyra secondhandbutiker där vi köpte 
dammig och rostig dansk efterkrigsmodernism för spottstyvrar, samtidigt som vi suckat över den då postmodernhippa italienska Memphisgruppen (liksom Tom Hedqvist övervintrade från 1960-talsproggen) och dess märkligt könlösa inflytande på Stockholms möbelmässa, som på 1980-talet var synonym med svindyra, svinfula kontorsmöblemang.

Element var något helt annat. En start på något nytt. Rena former och material, en 
minimalistisk direkthet, men samtidigt med subtila små budskap och löften. Superfunktionellt men lekfullt, asketiskt och »metaforiskt«. Där fanns Pia Walléns filt Crux – den med korset – och Thomas Sandells Briobussiga Bröllopspall, en säng av Jonas Bohlin, en ljusstake av Pia Törnell, ett färgglatt djurpussel i trä av Pekka Toivanen; där fanns Ann Wåhléns Iittalanickande bruksglas på konstglashöjd och magiskt tjockt lergods av Kennet Williamsson (jag köpte de gröna tallrikarna och har till min djupa sorg blott en kvar i dag).

Kort sagt: Där fanns embryot till allt som skulle bli det svenska designundret. När jag tänker på min minnesbild av Elementutställningen ser jag allt på en gång. Blotta utsikten uppifrån betongrampen var fröet till Designtorget och där syntes embryon till Ikea PS och David Design, till viktiga 1990-talsföregångare som producenten CBI med butiksfronten Klara, till svensk designs genombrott i Milano med hjälp av mjukvisionära möbelbutiken Asplund och överhuvudtaget till svenskarnas kommande storintresse för textil, glas och bruksföremål.

Ringarna spred sig snabbt och blev en våg.

Sandell och Eriksson började inreda fik och restauranger. Man kunde nästan se, månad för månad, kvadratmeter för kvadratmeter, hur staden transformerades till nyväckt designmetropol av alltfler tjocka skivor av ljusaste björk.

1993 startade Filippa Knutsson sitt eget klädmärke och fick Stockholm att befolkas av »Filippa K-tjejer« med en avskalat dressad vardagslook i folkhemsurbant svart och grått. Och samma år ställde tre Konstfacksstudenter ut sitt examensarbete Villa Wabi på Sergels torg: en avlång experimentvilla med tjocka obehandlade björkskivor i en extremt ljus och minimalistisk inredning. Killarna hette Claesson, Koivisto och Rune i efternamn och vi har inte gett ut särskilt många nummer av Residence där deras namn inte figurerat …

Nya trender brukar nå modevärlden först och där har 1990-talscomebacken uttryckts i form av lekfullt förädlade neosubkulturer (Sea Punk, Soft Grunge, Bronies och en sorts uppdaterad postmodernistisk version av Girl Power) hos allt från Acne till Ida Sjöstedt; och med klänningar i krossad sammet, lösa, midjekapade t-shirts och bylsiga jeansjackor – men inte i form av någon sorts Filippa K-revival eftersom den ursprungliga Filippa K-looken fortfarande fungerar som den varit i snart två decennier. Precis som Claesson Koivisto Rune bara blivit större och självklarare.

Och det är det som är grejen med inredningsvärldens nya 1990-talsomfamning. Vi är, med glädje, tillbaka på ruta ett – eftersom redan ruta ett var en fantastisk designruta att stå på och leva i.

Så efter ett helt 2000-tal då vi gått runt björken som katten kring het gröt, och prövat på allt från breda ektiljor till mörk mahogny med Mad Men-känsla, är nu det där verkligt genuint 1990-talstrendiga – det som bara kan manifesteras i form av ljusaste, tjusigaste köksbänksbjörk – tillbaka på allvar.

Vi såg det antytt förra året, när björken slog in kilar i de mörka träslagen, ofta i form av 
materialstilbrytande fusioner av ljust och mörkt, nästan som en gradvis utfasning av maximalistisk »anti-design«. Och nu är noggrant kantfasad björk på allvar hetare än hipsterslöjdad fuldesign, och naturmaterialen – trä, sten, metall – tillbaka i rena snarare än manipulerade former.

Plötsligt känns det inte som någon tillfällighet att David Design startat upp igen, att Hay och Muuto agerar mot Milano som en gång Asplund, att Jonas Bohlin har gjort comeback och dansar fram mellan möbelmässorna som om det bara gått några timmar sedan 1999 – och vad ser vi om inte just Bohlins anda i de nya filtlamporna från Iskos-Berlin, Emma 
Marga Blanche och Fredrik Färg?

Det enda som saknas är en relansering av Elementkollektionen från 1991. Jag skulle kunna krossa allt Design House Stockholm-porslin jag har i mina skåp för att få några nya, tjocka, gröna Kennet Williamsson-tallrikar med en liten orange »e«-klisterlapp undertill.

Irvine hade sedan länge en stark position i Milano, en insider i den europeiska designens hjärtland. Han förnyade men alltid med historien i ögonvrån. Uppgraderingen av den 150 år gamla Thonet-kaféstolen för Muji var ett lika behärskat som tekniskt avancerat koncentrat av böjträtekniken för det 21:a århundradet. Möbelsystemet S 5000 (2006) var ett återbesök i Thonets 1930-talsmodernism på stålrör men förbättrad för nutiden.

Trots att James Irvine var fullt integrerad i de moderna designprocesserna drevs han av en längtan till hantverk och kärlek i tillverkningen. Han var en finsmakare som föll i trance över sin favoritmotorcykel, en 50 år gammal Triton, där skönheten kändes i konstruktionens tydlighet. Han prisade äktheten i Tokyos snabbmatsbarer och frukostkaffet på favoritbaren i Milano eller plåten på undersidan av en gammal Fiatmotorhuv. För det italienska märket Discipline ritade han den Mogensenenkla stolen Centanni, ihopsatt med kilar utan en enda skruv och med en beräknad livslängd på 100 år. Samma slående enkelhet här, design tydlig som en huggkubbe, men totalt modern i sina anspråk. Han arbetade i sex–sju år för märket Muji vars koncept han beskrev som »ett slags bo, en plats dit du går för att känna dig lugn«. Kanske finns James Irvines styrka där, i en slags pålitlighet. Han såg trevlig ut också – som om design faktiskt kan hänga ihop med utseende – vänligt ironisk, aningen trött på allt snurrande och gapande, men den tröttheten drev honom också framåt för att hitta något bättre.

1. Superlätta böjträstolen Muji No. 14 i samarbete mellan Muji och Thonet, 2009. 2. En strindbergslampa för samtiden. Bordslampa w082 för Wästberg 2008. 3. Matta X5 i handtuftad ull från Nya Zealand, Asplund 1999 4. Bord i carraramarmor för italienska Marsotto Edizioni 2010.

Genom sin tidiga flytt till Milano slog James Irvine en viktig designbrygga mellan England och Italien. Han arbetade först för Olivetti och startade eget i slutet av 1980-talet. Kunderna flockades: SCP, Cappelini, Canon, B&B Italia, Magis, Thonet, WMF – alla ville de ha Irvines gedigna design. Under 00-talet kom segerns sötma, utmärkelserna och professorstitlarna, plats på lärosäten. För svenska designspanare är han nog i dag mest känd för sin lampa w082 för Wästberg, ett fint stycke minimal industridesign. Kanske också för korgstolen Gunghult för Ikea. Internationellt är han ihågkommen som formgivaren av de 131 rätt underbara Mercedesbussar han ritade för Hannover vid millennieskiftet.

I intervjuer under de senaste åren uttryckte Irvine oro över designvärldens miljövidriga och upphetsade attityd, »the sex of things«.

»Hållbarhet är inte sexigt, det ska vara det normala. Politiker måste tvinga industrin att anta mer miljömässiga attityder, annars kommer det inte att hända«, sade han vid ett Designboost-samtal. I en av sina sista intervjuer (i boken Behind The Scenes, Arvinius) ondgjorde han sig skrattande över sina medhjälpares Facebookande och all tid det slukade. Han tyckte internets bildbaserade designvärld var bedräglig eftersom den inte förklarade vad man såg. Krisen inom design består, enligt honom, i att allt är bilder och få av de produkter vi ser blir meningsfull design. Det mesta är enstaka objekt, skapade som »konst«, för att så få tillverkare vågar investera och ta idéerna vidare till bra, säljande produkter. »Ifrågasätt alltid varför du gör något, om du inte får löjligt mycket betalt. Då ska du verkligen ifrågasätta«, sade James Irvine en gång. En tankeväckande person är borta.

1. Bord X4 för Swedese 2002. 2.  Fitzsu Grand Prix Car är Irvines version av den klassiska Playsam-leksaksbilen. Ritad 2006 på uppdrag av butiken Fitzu Society i Los Angeles. 3. Den Mempis-doftande bäddsoffan JI:1 för cbi/David Design. Ritad 1992, i produktion 1997 och i samlingarna på Victoria & Albert. 

Tre röster om James Irvine

Sandra Asplund, äger möbelbutiken och producenten Asplund

»James tillförde ett hjärta i en hårt konkurrensutsatt bransch. Alla blev lite vänligare när han var i närheten, han såg människors potential och värde. James hade stor respekt för sina läromästare och ville vara generös tillbaka genom att hjälpa unga formgivare.

I sitt arbete var han minutiös. Många av de bästa saker han har ritat är anonyma, till exempel nydanande möbelhjul som i dag
säljs i miljoner. Han var en britt med brittisk humor, annars en sann italienare.«

Mårten Claesson, arkitekt CKR

»James var en designer som tillhörde generationen alldeles innan min egen och det är inte självklart att visa generositet mot dem som kommer efter. Men det var självklart för James. Han var en generös människa och en internationell matchmaker.

Vi blev fort vänner. Vi tipsade varandra om fabrikanter, delade middagar, bröllop och semestrar. Världen mister en av sina mest begåvade designer. Många med mig har mist en fantastisk vän.«

Thomas Sandell, arkitekt

»James Irvine var en av mina bästa vänner. Jag är gudfar till hans son Giorgio, i dag 3 år. James var alltid på gott humör och hade en brittisk »laddish« humor som alltid lockade mig till skratt. Mitt eget liv kommer inte att bli lika roligt, det är ett som är säkert. James var som designer analytisk och väldigt begåvad. Sedan länge hade James ett kontrakt med Taschen om en bok om hans verk. Den blev aldrig av då han alltid ville vänta på att nästa projekt skulle bli klart för publicering. Nu hoppas jag den blir av.«

Att MOMA i New York har plockat in Marcs MC-skydd i sin permanenta samling är talande. Signore Sadler älskar hastighet, både i tanken och i skidbacken. Karriären kan närmast summeras i orden »Just do it«, men så har han också designat storsäljare för Nike. Som så många andra evolutioner startade även Marc Sadlers med en krasch, en bokstavlig sådan: i slalombacken. Under tiden i sjukdomssängen närde han drömmen om att åter få åka skidor och den fick honom att experimentera med skidpjäxor som minskade risken för frakturer. Resultatet blev troligtvis den första pjäxan som gjorts i återanvändbar termoplast. Materialvalet var lite ödesmättat för numera är plast något av Marcs signum som designer. Med ett patent under armen och en dröm om smidigare fötter hade Marc plötsligt Nike, Reebook och Dolomite på kundlistan. Marc grundade sitt eget företag i New York 1978, men hela världen var hans arena. Framgångarna har avlöst varandra och få personer lever upp till epitetet kosmopolit så som Marc Sadler.
Sedan mitten av 1990-talet har Marc Sadler verkat i Italien. Huset har aldrig blivit färdigbyggt eftersom det hela tiden förändras och växer med familj, gäster och vänner. Typiskt för en filosof och tekniker, att utvecklingen är evig, att det inte nödvändigtvis är svaret som är det viktiga utan att fortsätta fråga, att tänka och pröva sig fram.
»Mitt nuvarande hem är resultatet av många flyttar och flera ›tidigare liv‹ som nu slutligen samsas här i Milano i en märklig harmoni. Som om föremål och människor, med all sin erfarenhet, har landat här för att till sist få ro.«

Möbler, belysning, sport, ja Marc Sadlers kreativa ådra har synts inom många områden, men nyfikenheten och experimentlustan har alltid funnits där, särskilt när det gäller plast, ett allt annat än ›plastigt‹ material. I Marcs händer är det snarare känsligt.

I ett före detta industrikomplex nära San Cristoforokyrkan vid Navigliokanalerna slumrar huset i grönskan. Tågrälsen gick förbi här i vad som nu är en prunkande trädgård. Vi pratar med en man som alltid varit på väg, med livet som ett godståg på väg rakt mot det okända. Marc tilltalades omedel­bart av tegelbyggnadens stränga industriarkitektur som öppnade sig mot gräsplanen.
»Vi arbetade hårt på olika nivåer för att skapa rörelse och rymd i den öppna ytan med de ursprungliga gjutjärnspelarna.«
Platsen för tv-tittande och läsning har lyfts upp och står avskilt från husets centrum, eldstaden. Fyra pampiga fönster öppnar upp mot trädgården. Geometrin bildar en inspirerande kontrast till det kreativa möbelarrangemanget. Den U-formade lädersoffan blickar vilsamt ut mot det gröna och de olikfärgade borden och stolarna sammanfattar Marc Sadlers gärning – mångfald före enfald.
Väggarna är vita och släta utom i hallen och köket där tegelväggarna påminner om ursprunget. Allt det vita lyfter fram Marc och hustrun Paulas stora passion, måleriet. De är båda mer fascinerade av färg än form. Det syns. Särskilt i sovrummet som helt saknar möbler, här smälter rummet samman med grönskan genom fönstret. Det är också det enda rummet som har en kulör på väggen. Den klarröda färgen skapar en visuell effekt, en signalfärg som påminner om »carpe diem«, att leva livet – nu. Och huset är fullt av liv, det är inget designmuseum. Både utomhus i trädgården och inne utmanas vuxna och barn på fotboll. Lekfullheten sitter i väggarna. Och hos Marc Sadler själv.
»Jag gillar att leva nära naturen, samtidigt älskar jag att bo i storstäder där summan av alla mänskliga förmågor är mer koncentrerade«, säger han.
Han låter som en återuppstånden Seneca.
Det gamla gjuteriet i Milano kombinerar det lantliga och urbana, så avskilt med sin grönska, ändå en del av designstaden »numero uno«. De rumsliga lösningarna kittlar fantasin, men det är en aspekt som alltid kommer först i Marc Sadlers eget hem – funktionen.
Vad är din vision som designer?
»Termen ›design‹ är ganska missbrukad. Det finns ingen unik definition, varje designer har sin idé av betydelsen, ofta i bjärt kontrast till sina kolleger«, svarar Marc som finner idén om tingens skönhet högst föränderlig, sett såväl till tid, rum som person.
»Resultatet av perfekt harmoni mellan form, funktion och hållbarhet, det är design i ett nötskal för mig.«
Det syns. Harmonin sitter som gjuten i det gamla gjuteriet.

Bord utan titel, signerat Marc Sadler. Klassiska Eamesstolar, plywood DCW, Vitra. Verner Pantons stolar också från Vitra. Naviglio­­-lampor från Marcs uppdragsgivare Boffi.

Designkärlek. Javier Mariscals soffa ur serien Los Muebles Amorosos. Svarta fåtöljen från Dainese. Vintagelampa från 1940-talet.

Eero Saarinenstolar från Knoll i Boffiköket designat av Sadler själv.

Sadlers egen lampa Twiggy i taket från lampserien som blivit populär även i Sverige, döpt efter fotomodellen för sin smala, strama och sobra design. Fotbollsspelet calciobalilla fångar hela familjen.

Entrén med hängare i läder. De svartvita familje­fotona sticker ut från den vita väggen.

Driadestol signerad Philippe Starck med matchande familjekatt.

Öppenhet, i både hus och tanke. Balkarna påminner om husets industriella ursprung. Familjens konst lyser upp i sin färgrikedom.

Forza Milan! Fotboll ute i trädgården och inne på det klassiska fotbollsspelet calciobalilla.

Industrifönster med utsikt.

I stråhattfabriken är färgskalan dovare, materialiteten mer påtaglig. Precis som sig bör – fabriken byggdes sent 1800-tal, innan modernismens lätthet och elektricitetens snabbhet sopade rent. Tre och en halv meter höga gjutjärnspelare i grått möter golv i oljad ek. »En gemytlig lågmäldhet som går ihop med originalet«, som Martin-Löf uttrycker det.
»Vi kommer tydligen att få något pris«, säger han och får det att låta som om sådant händer titt som tätt. »Jag minns inte namnet.« Vilket inte är så konstigt, visar det sig; »Det heter ›Stockholms läns hembygdsförbunds byggnadspris för värdefull renovering 2012‹«, säger han efter att ha kollat. En utmärkelse som i synnerhet tilldelas honom och Oscar Properties byggnadsantikvarie Anders Silverhjelm för den bokstavstrogna restaurering som genomförts av den tredje byggnaden i kvarterskomplexet, bostadshuset där hattfabrikören bodde. Den skiljer sig
radikalt från de två fabrikerna med sin moriska fasad med detaljer i mångfärgad mosaik och interiöra tak- och väggmålningar …
»Fabrikerna är ritade av Wilhelm Dahlgren respektive Gustav Wickman och bostadshuset är ritat av Alfred Hellerström och takmålningarna gjorda av Vicke Andrén.«
Jaså dem …
Det finns någonting i Martin-Löfs sätt som får honom att framstå som äldre än sina 35 år. Det kan komma sig av antikviteterna han omger sig med, triplexlampan eller ritbordet eller det gryniga svartvita fotot av hattfabriken – eller den nakna kvinnostatyetten i fönstret – »Den kommer från mammas tyska ungdomskärlek, jag tror han tyckte den såg ut som hon.« Men när han visar runt i lägenheten liksom spankulerar han, med händerna i de grå gubbyxorna och den marinblåa kavajen prydligt knäppt över den rutiga skjortan, som om han visade mig runt på godset. Han uttalar varje ord med stora öppna A:n och långa sje-ljud – »Jaaaag sjsjsjsjenner en aaaaggresjssjon mot svenskt flerbostaaadshusbyggaaandes brist på kvaaaalitet«.
Som om han kom från en annan, mer kultiverad tid. Vilket han på sätt och vis gör. Innan han resolut reser sig för att markera att nu är min tid över, berättar han att han gick på
Waldorfskolan i Bromma från ettan till och med gymnasiet. Hans mamma var lärare där.
»Det var mycket teater, hantverk och konst. Man fick inte leka med tuschpennor och plastelina utan det var till exempel bokbindning med äkta fina papper. En väldig respekt för kvalitet. Det där har jag fått med mig från barnsben.«

Fabrikskomplexet består av totalt tre fastigheter, två av dem med industriell karaktär, byggda som fabriker, den tredje ett nygotiskt bostadshus där hattfabrikören bodde. Gårdshuset från 1866 är det äldsta. Texten på fasaden har Martin-Löf låtit återskapa.

Ljuset strömmar från det väldiga fabriksfönstret och belyser Patricia Urquiolas Tufty-Too-soffa för B&B och matta i specialbeställd grå nyans av Gunilla Lagerhem-Ullberg för Kasthall. Triplexlampan kommer från Martin-Löfs farfarsfar som var professor i metallurgi och soffbordet med travertinskiva från mormors sommarställe. Cykeln är av märket Bianchi.

Bibliotekslampa i mässing, ritad för Monocle. Martin-­ Löf har blivit något av tidskriftens hovdesigner, redaktionen i London är inredd av honom.

Sovrummet med Sempéstol, Parentesilampa av Achille Castiglioni och ett vargskinn som Martin-Löfs mamma fick av en ungdomskärlek. »Därför gillar inte pappa vargen.« Glaskärlen i fönstret är av konstnären Ulla Forsell, Martin-Löfs moster.

Arkitekt Andreas Martin-Löf framför 1800-talsfotot som inspirerade honom att lyfta fram och betona den gamla stråhattfabrikens historia. Han hittade det på Stockholms stadsarkiv, lät förstora det och nu hänger det på väggen i hans vardagsrum.

60 kvadratmeter vindsvåning, ingen jättelya, men med tillhörande terrass, och inomhus är rymden svindlande, så högt till tak – sex meter – att även uppe på sovloftet kan Anders stå rak utan att slå i ­huvudet. Under ligger film- och klädrummet.
»Det är här inne jag bor«, skrattar han och visar sin minutiöst organiserade garderob, själva tröjtravandet en konstform i sig, gömd i det minimala utrymmet bakom den stora, inbyggda teven med extrafett bioljud. »Så jag har fått in väldigt mycket på liten yta«, säger han.
»Man får vara lite smart, för det är ju ytan som är dyr i den här stan. Det här rummet vill jag ha helt monokromt och helt i grått. Sedan känner jag väldigt mycket för heltäckningsmatta. Dels för känslan och även för att det är väldigt bra för ljudet, det blir väldigt kompakt.«
På Mies van de Rohes Barcelona-pall vilar Darth Vaders mäktiga mask. Anders såg Star Wars när han var 15 och förälskelsen var omedelbar.
»Jag gillar teknik och filmljud och här var första gången man hörde surroundljud och när rymdskeppen kom och åkte över huvudet – man hade aldrig upplevt något liknande. Man satt bara och gapade.«
Anders tänkte att så här ville han ha det hemma. »Och nu har jag det. Så jag är väldigt konsekvent i min smak och vad jag gillar. Jag har haft samma känsla och stil i nästan alla år, gillat det här grå, svarta, vita, kromade, metalliska… raka linjer, ganska hårda.«
Överallt i lägenheten återkommer stora pojkars leksaker, ibland inkapslade i plexiboxar, som raden av Stormtroopers, och så har Anders även en ansenlig samling japanska Bearbrick-nallar i olika storlekar, en skateboard signerad älsklingsmärket Comme des Garçons och så den höga stapeln av orangelysande Hermèsaskar.
»Det är enda färgen här inne! Jag har det för att bryta av. Hermès är inte min stil klädmässigt men jag gillar starka varumärken, och boxarna är väldigt fina«, säger Anders, och så ställer vi oss och betraktar lägenhetens verkliga conversation piece – Ben Watts porträtt av den unge, vackre boxaren, förstorat till 3 gånger 2,5 meter och som fyller hela utrymmet med en upphetsande, men samtidigt sårbar närvaro.
»Jag hade en ännu större bild tidigare, på Linda Evangelista, en modebild av Peter Lindbergh. Men när jag flyttade hit för drygt sex år sedan ville jag ha något nytt«, säger Anders.
»Den gör väldigt mycket impact när man kommer in och sätter mycket känslan för vad jag gillar. Det där maskulina, tycker många då. För det är väldigt mycket attityd i bilden.«
Och den här killen tänker han behålla.
»Du tänkte hur det är att ha någon som stirrar på en? Jag kan säga att man vänjer sig väldigt fort, faktiskt«, säger Anders. »Om jag någon gång gillar någonting så gillar jag det oftast i 20 år till.«

Here’s looking at you, kid! Anders Skifva i en av sina Le Corbusierklassiker, under jätteporträttet av Ben Watts. Here’s looking at you, kid! Anders Skifva i en av sina Le Corbusierklassiker, under jätteporträttet av Ben Watts. Till vänster samlarnallarna Bearbrick i utförande av Mastermind respektive Kaws. Skateboarden är Comme des Garçons. Zinkbordet har Anders designat själv och ljusstakarna är arvegods. Glasunderlägg i svart skinn, Ralph Lauren. Vintage champagnekylare.

När Anders flyttade in var köket vitt med ekskivor och ljusblå mosaik, »inte riktigt min känsla«, fastslår han, som tog bort alla handtag, spraylackade luckorna i mattsvart och la in stänkskydd och bänk i granit. Köksbordet är Piet Hein/Bruno Mathssons Ellipse med T-stolar av Arne Jacobsen.

Det är här Anders egentligen bor, i det monokromt grå film-, kläd- och inspirationsrummet. Dvd-samlingen är diger, filmer är hans största inspiration. Tjock heltäckningsmatta dämpar ljudet perfekt. Mies van der Rohe är återkommande inslag.

Raka, hårda linjer gäller hemma hos Anders Skifva, Arne Jacobsens T-stolar tecknar den tanken precis. Ovan Martin Gustavssons blyertsbetraktelse som Anders köpte för 17 år sedan i London.

Den stora spegeln i borstat stål har Anders specialbeställt från Nordiska Galleriet, »jag hade väldig tur, hade jag tagit en decimeter till hade den inte gått in i lägenheten«. Vinställ, Jasper Morrison. Stormtroopershjälmen är köpt i New York. Resväskor, Rimowa, och weekendbag i svart skinn från Herr Judit. Skohyllan i ek för Anders oklanderliga sneakerssamling har han själv formgett.

Anders har en fäbless för att plexiboxa in favoriterna, sina Stormtroopers till exempel. Ovanför dem en originalposter av Jamie Reid som egentligen var konvolut till en Sex Pistols-skiva som aldrig användes, eftersom American Express stämde dem och hela produktionen brändes – utom ett fåtal som räddades, bland annat affischen här som Anders efter många års letande fann på ett galleri i London.

Årets Arkitekt: Mats Fahlander
För en futuristisk cirkusvagn till fritidshus. Kaxigt och befriande långt från allt vad röda stugor heter!

Årets Genombrott: Note
För ett svindlande kreativt flöde där produkterna talar ett nytt formspråk med svensk brytning.

Årets stol: Kaskad av Björn Dahlström för Nola.
Vi slänger oss jublande i dess ståltrådsfamn. På ett genialt vis har den klassiska korgstolens lätta verandacharm uppdaterats med vädertåliga ståltrådar till en liksom penntecknad, poetisk möbel med fantastiskt sittkomfort. Stapelbar dessutom.

Årets soffa: Mega av Chris Martin för Massproductions
Om limpan själv får bestämma. Formgivaren Chris Martin fick en snilleblixt utanför ett bageri där limpor svällde i sina stålkorgar. Det pösiga formspråket blev en soffa där stålrören håller det mjuka i givakt. Finns i flera färger, som två- och tresits och dagbädd.

Årets soffborf: Trotters av TAF, Gabriella Gustafson och Mattias Ståhlbom för Pieces.
Soffbord är besvärliga bestar: oftast för höga, för stora, för trista. Äntligen ett  förståndigt och roligt bord som tar vid där vi glömde lejontassar och kanonkuleben. Trinda personligheter i björk, Kolmårdsmarmor eller porslin stöttar under skivan.

Årets bestick: Dorotea night av Monika Förster för Gense
Genses mattsvarta bestick utmanar den stereotypt stålblänkande kniv- och gaffelfloran när skandinavisk skönhet möter Familjen Addams. Välbalanserad technoelegans för festbordet.

Årets mönster: Kollektion Claesson Koivisto Rune för Marrakech Design
CKR drog till Marocko. Den arabiska geometrin har mixats med skandinaviskt formspråk i mönstren Dandelion, Stone och Casa som kan varieras i färger och läggningar till fantasifulla ytor. Plattorna tillverkas med traditionella metoder i Marrakech.

Årets förvaring: Level av Lina Nordqvist för Karl Andersson & söner
Rundstavar och brädor – kan en hylla bli mer på pricken? Inspirationen kommer från byggnadsställningar och våningsplan. Med drag av både lekmöbel och modernistisk skyskrapa tas förvaringen till nya fria nivåer med sedvanlig Karl Andersson-finess.

Årets lampa: Lace Metal av Form us with love för Cappellini
Metall ger idéer. Designgruppen hittade en mekanisk industri, Häfla Bruk, som just uppfunnit en metod att perforera skivor med hål i olika storlekar. Stålet liknade plötsligt textil och spetsmönster  - voila ! – ett 160 centimeters skimrande ljustorn föddes.

Årets konsthantverk: Havet av Snickeriet
Snickeriet tar den utsökta snickarkonsten in i framtiden. Skåpet Havet har ett mönster utkarvat för hand med vinkelslip, en okonventionell upptäcktsresa i material och uttryck. Varje skåp är unikt, svart som havet om natten, ett slags expressionistiskt måleri i furu.

Årets porslin: Cafe av Kristina Stark. Egen produktion.
Mitt i lattekulturen går industridesignern Stark tillbaks till det ursprungliga i en kaffekopp. Det är essens i stram form. Kopp med fat, inte mugg. Stapelbart. Viktig är hållaren för Melittafiler som tillhör fikastunden.

Årets matbord: Card av Torbjørn Anderssen och Espen Vollwas för Asplund
Det känns som ett vindkänsligt bord av spelkort, men Card är en stabil möbel. Med avfasade kanter och fjäderlätta ben leker bordet med proportionerna i en tromp l’oeil-uppenbarelse som pallar en brakmiddag.

Årets matta: Dye Dye av Paola Navone för Kasthall
Vi golvas av flytande blått när italienska stjärndesignern Paola Navone lät batikens uttryck flöda över Kasthalls kvalitetsull. En av fyra nya Navone-mattor ritade i ett spännande och ambitiöst samarbete med Kasthall. Bravo!

Några sådana begränsningar finns inte ute på Lagnö. Tomten ligger mittemellan sommarstugeland och orörd ytterskärgård med gott om plats omkring. Dungar av gran, tall och björk kantar landsvägen som ringlar från Ljusteröfärjan men just här glider ridån plötsligt isär och landskapet öppnar sig i en solbelyst söderslänt med storslagen utsikt över Äpplarö och Husarö – där Videgård råkar ha sommarställe. Du måste bara ta dig förbi huset för att se härligheten. Byggnaden bildar en mur mellan väg och vatten och när jag säger mur menar jag mur, en massiv länga betong. Ett stycke Berlin mitt i det gröna.
Som märkligt nog känns fullkomligt självklar.
Delvis är det just betongen som gör det. Det är ett udda byggnadsmaterial här ute, troligen valt som en ironisk blinkning åt skärgårdens svärmiska snickarglädje. Men till färgen fungerar den perfekt, vid en snabb anblick skulle detta lika gärna kunna vara en omålad trävilla eller ett stycke blottlagd granit.
Men viktigare ändå är husets storlek och form. Det är förhållandevis litet, 100 kvadratmeter. Mer långsträckt än den enkla sportstuga från 60-talet som stod här fram tills för något år sedan. Men lågmäld jämfört med de grosshandlarvillor med punschverandor som byggdes då Stockholms förmögna började spendera sina somrar i skärgården runt förra sekelskiftet.
»Det är en timid skala«, instämmer Videgård. »Små och tajta mått. Och sadeltaken bryter ner volymen, gör den läsbar.«
»Ett fritidshus kan vara mycket, mycket enklare än ett permanent bostadshus«, adderar Tham och får nästan huset att låta primitivt – upp med tuppen, bär- och svampplockning, skoskav, blåbärssoppa… . Men det är det förstås inte. Det som på utsidan ter sig litet visar sig på insidan vara mycket rikt och komplext.

Concrete House, som arkitekterna kallar det, är beställt av en barnfamilj. Det består inte bara av en byggnad utan tre. Huvudbyggnaden och gäststugan är separerade av ett tomrum, som om en av de fem sjöbodarna blåst bort och bara takstommen blivit kvar. Det är därifrån du träder in i husen, skyddad av glastaket, eller om du väljer att promenera rakt igenom och ner till bastun vid vattenbrynet. Eller bara stanna på »scenen« – för att fortsätta teateranalogin – det vill säga terrassen som är stor och upplyst och höjd över slänten. Vägen dit är en vackert regisserad resa, från skogen ut på gräsmattan genom Berlinmuren fram till vattnet.
»Vi jobbar alltid med rörelsen, hur man angör huset«, säger Bolle Tham. »Det finns något väldigt klassiskt i den här dramatiserade vandringen, från mörkret till ljuset.«
»Huset fungerar som port«, adderar Martin Videgård.
Och som skiljelinje mellan offentligt och privat. För medan norrfasaden är sluten och reserverad är söderfasaden rent latinsk. Skjutdörrar i glas lyfter in naturen och horisontlinjen och det slipade betonggolvet på både in- och utsida gör diffuseringen total. Allrummet är öppet i hela husets längd, med plats för mat, umgänge och lek, där
solkatterna spelar över skjutdörrarna i teakträ och björkarna kastar långa skuggor och de oregelbundna sadeltaken skapar någon sorts osynlig rumsindelning. Rogivande.
Men kikar du bakom teakväggen finner du något helt
annat. I den privata delen finns inte mindre än sex rum i fil i olika storlekar – tre sovrum, badrum, kök och hall – slutna som celler med ett takfönster uppe vid nocken och vart och ett av dem med eget sadeltak. Helt oberoende av exteriörens sadeltak. Som vore de mindre sjöbodar. Inom ramen för större sjöbodar. Sjöbodar som inte alls är sjöbodar…
Som sagt, konsten är att aldrig bli trivial.

Belyst av södersolen förvandlas den vidsträckta terrassen till en scen, för poolbad, mat och umgänge. Börjar det regna är det bara att rulla in grillen under glastaket.

Fasaden bär spår av de liggande plywoodformar som använts vid gjutningen – något som blir särskilt tydligt då det regnat. Skjutdörrarna i glas och teak öppnar allrummet mot sjön Gälnan.

Allrummet är öppet i hela husets längd, de oregelbundna sadeltaken skapar en form av rumsindelning. Matsalsstolar, Cappellini, matbord med marmorskiva av Broberg & Ridderstråle för Asplund. Mot teakväggen stolar av Ilmari Tapiovaara för Artek.

Husets planlösning är delad i tre: terrass i söder, sovrum i norr – bakom skjutdörrarna i teak – och allrum i mitten. Möblemanget är vänt mot solen och horisonten. Soffa av Antonio Citterio för B&B Italia, fåtölj av Ilmari Tapiovaara för Artek, lampa av Thomas Bernstrand för Zero och ett urval Alvar Aalto-pjäser från Artek.

De ovanbelysta sovrummen vetter alla mot den slutna norrsidan. Platsbyggda garderober i teakträ reflekterar ljuset och ger de vitmålade väggarna en varmare lyster. Sänglampor Arne Jacobsen för Louis Poulsen och stolar av Alvar Aalto för Artek.

Det platsbyggda köket har luckor i ask. Väggar och tak är klädda i skimrande glasmosaik och golvet är av slipad betong, ett material som går igen i hela huset, inklusive terrassen. Pall från Artek, designad av Alvar Aalto.

Gäststugan, en övning i compact living. En enkel trappa leder upp till sovloftet.

Som om en av de fem sjöbodarna blåst bort och bara takstommen blev kvar – huvudbyggnaden och gästhuset skiljs åt av en loggia med glastak. I slänten ner mot vattnet skymtar bastun.

Förutom ett köksfönster är betonghuset helt slutet mot norr och vägen, det reser sig likt en mur på den sluttande tomten. Arkitekterna beskriver byggnaden som en port till ljuset.