Han är lite av en doldis i den svenska arkitektvärlden, och så kanske det kommer att förbli, om han får bestämma själv. Den snart 40-årige arkitekten Gabriel Minguez är inte så mycket för att visa upp sig själv, det är knappt så att han vill visa upp sina hus. Efter utbildningen på KTH har han byggt några spektakulära kåkar runtom i Stockholm som får folk att tappa hakan när de väl får se bilder. Icke desto mindre hukas det lite när media ringer. »Det är ju inte jag som är intressant. Det är förhoppningsvis huset. Jag har förstått att andra arkitekter pushar mycket mer för att få sina hus publicerade, men jag känner alltid att jag vill vänta. Jag vill kunna ta tid på mig och fundera och förstå innan jag uttalar mig om saker«, säger Gabriel. Att detta hus, som ligger på en höjd inramad av höga tallar söder om Stockholm, nu i alla fall hamnar i tidningen beror på att fotografen Andy Liffner åkte förbi tomten, såg den spektakulära siluetten och blev kär. Och ringde på dörren.
Huset mellan tallkronorna ligger i ett gammalt sommarstugeområde och uppfördes 2008, när Gabriel fortfarande gick på KTH och gjorde en flera månader lång praktik i Tokyo.
»Jag blev väldigt påverkad av det japanska förhållningssättet att snarare ta bort saker än att addera. Det finns en grundläggande skillnad i hur vi västerlänningar tänker och hur japaner tänker. Jag tyckte mycket om deras hierarkiska ordning som reglerar hur man förhåller sig till tingen där; vad som är viktigt och mindre viktigt rankas tydligt i Japan.«
Huset på höjden ligger på en speciell tomt, mellan den högsta och den lägsta punkten skiljer det mer än tio meter. När ägarna kontaktade Gabriel fanns en liten sommarstuga på 40 kvadratmeter på tomten, och det var inte riktigt bestämt vad som skulle hända med den. Ägarparet hade fått tips om Gabriel via en gemensam bekant. Paret var väldigt arkitekturintresserat och gav en rätt öppen brief till honom.
»Hela projektet kunde mycket väl ha döpts till ›what if‹. Vi gick igenom en mängd olika tankemodeller för att till slut komma fram till det här. Det var ett ganska komplext projekt på det sättet. I början funderade ägarna kring hur kataloghuset skulle kunna byggas ut, men till slut bestämde vi att det skulle bort, det fanns inget att ta vidare.«
»Kataloghus har väldigt sällan en relation till platsen, och med den här spektakulära tomten kändes det bättre att riva och börja om från början.« Gabriel löste höjdskillnaden på tomten dels med en tredelad trappa som leder upp till husets framsida, dels med nivåförskjutningar i huset. En viktig fråga var hur trappan och rörelsen upp skulle landa. »Man författar en byggnad, det är som att skriva en berättelse. I det här fallet handlar det mycket om förflyttningar och motsättningar i och utanför byggnadskroppen.«
I den 160 kvadratmeter stora villan har han arbetat med motsatser, högt och lågt, ljus och mörkt, intimitet och öppenhet.
»Jag ogillar verkligen ointelligenta lösningar där till exempel en utsikt upprepas till leda från alla rum. Då finns det ingenting att upptäcka, ingenting att fundera över. Här vill jag att man upptäcker huset gradvis.«
När besökaren har angjort huset via trappan kommer hon till ett öppet uterum med tak som inleder entrén in till byggnaden. En speciell och annorlunda lösning som också sammanlänkar de privata och sociala delarna i villan.
Den takförsedda uteplatsen sammanfattar också många av husets hemligheter. De tre subtila höjdförskjutningarna på denna terrass återfinns även i huset, de är bara några steg höga, men bidrar till en känsla av förändring när man rör sig igenom villan. Det finns en sista nivå »där man helt plötsligt kommer upp till himlen«, säger Gabriel. Och menar altanen på husets tak som sträcker sig över hela husets 160 kvadratmeter.
Ägarna gifte sig, strax efter att huset var färdigställt, uppe på altanen med hundra sittande gäster. Det måste ha varit magiskt. Här uppe finns bara himmel och tallkronor att förhålla sig till …
Det är i dag sex år sedan Gabriel ritade huset. Skulle han göra något på ett annat vis i dag?
»Så klart. Jag är en annan person i dag. Jag kan titta med viss förundran på hur det blev. Men är det inte så med allt vi gör, att vi lämnar ett spår, främmande för oss när vi själva har gått vidare?«
I dag är Gabriel upptagen med nya projekt. Han har just inlett ett samarbete med sin före detta klasskamrat Klas Midander. »Det är en väldigt härlig och intressant tid nu, för Klas är ett geni«, säger Gabriel. »Vi har alltid pratat med varandra genom alla projekt. Det är skönt att vara två arkitekter, i en kundrelation kan man bli lite ensam annars.« Förutom att de numera ritar hus tillsammans har de också börjat med parallella projekt, nämligen att utveckla möbelprototyper. Föga förvånande är även dessa mycket hemliga. Men kanske, kanske att vi så småningom får se lite mer av herrarna Minguez Midander. För det vi har sett hittills ger klar mersmak.
