Det är som ett matrecept: ta en mångtusenårig tradition. Tillsätt fem svenska formgivare. Låt sjuda i ett par år. Så uppstår något nytt: A new layer, ett äventyr av föremål, födda i mötet mellan taiwanesiskt lackhantverk och svensk design. Nu visas kollektionen på Röhsska museet i Göteborg (25 augusti–4 oktober 2015.). Carina Seth Andersson, Matti Klenell, Stina Löfgren och TAF arkitekters Gabriella Gustafson och Mattias Ståhlbom har ritat sideboards, korgar, kammar, bord, burkar, hyllsystem, keramik, en teservis, bilder, ungefär 35 grupper av olika slags objekt. Det ser självklart och vackert ut när allt är färdigt, men projektet har varit en lärorik kulturkrock.
»Det spretar vansinnigt. Det har varit svårt för oss att veta vad vi har gjort, men det blev vår variant av lackarbeten. Det är också charmen i det hela«, säger Carina Seth Andersson.
Taiwan vill sprida kunskap om sin hantverksindustri och bjuder in formgivare från hela världen för att arbeta med lokala hantverkare. De svenska formgivarna kunde välja material fritt, med förbehållet att lack- arbete ingick på något sätt. Lack kommer ursprungligen från lackträdets sav, som hårdnar i kontakt med luft och värme. Lacken är vattenavvisande, hård, den skyddar mot röta och bakterier och är ekologisk. I Asien har lack använts i över 7 000 år, både till bruksföremål och kejserliga praktpjäser. I dag har plast och plåt tagit över mycket av vardagsfunktionerna, men lack är ännu en nationell stolthet.
»Lackarbeten är så stort i Taiwan, att om Konstfack skulle ligga där, skulle det finnas en institution för lack, precis som för keramik och glas«, säger Matti Klenell.
Projektet innebar en flod av intryck från besök på paraplyfabriker, avskilda lackverkstäder och syjuntor. Matti Klenell berättar om teknisk virtuosa hantverkare som ändå var omöjlig att använda för skandinavisk formgivning. Det uppstod ibland svåra men intressanta diskussioner om smak och skönhet, om det fula med räta linjer när asiatiskt böjda är vackrare. Självklarheter fick vridas i 180 grader. Det viktigaste har inte heller varit hårdvaran, utan processerna och kommunikationen. De underbara materialmötena i lack har ofta en bakgrund av missförstånd, väntan och utvecklingsarbete via mejl, översatta med Google translate och tolkade av designledare till hantverkare.
»Det har varit som att leka viskleken«, säger Stina Löfgren.
Med facit i hand och föremålen färdiga, blandas förtjusning med förvirring. Vad har vi gjort?
»Vi har fått släppa på kontrollen rätt mycket. Ritningarna var vår sista möjlighet att styra resultatet, sedan kunde vad som helst hända. Det har nog varit nyttigt för oss«, säger Gabriella Gustafson.«
A new layer känns som en början, inte ett slut. »Det har varit mycket kaos, men vi har lärt oss massor«, säger Stina Löfgren, som också har gjort formen till den katalog med bilder på föremål, texter och instakort från resor och arbete i lackens förlovade land som användes när utställningen visades på Östasiatiska museet under vintern 2014/15.
