Kombinerade industriellt och sekelskifte – fick fram lägenhetens själ

Varje rum har sitt dna. Ibland är det synligt för alla. Ibland måste du vara skolad för att upptäcka det.

I fallet med fastigheten på Brännkyrkagatan gällde det senare. Huset byggdes som cigarrfabrik 1887 till 1911. Lägenheten ligger i gårdshuset, i det som tidigare var lager, men en okänslig 80-talsrenovering raderade det mesta av sekelskifteskaraktären. De långsträckta och högresta rummen styckades med väggar av lecablock, taket pendlades ner, de spröjsade fönstren byttes ut och betonggolven täcktes med en klickparkett i ek. Som vore detta en serieproducerad lägenhet vilken som helst.

När arkitekterna Katarina Bukowska och Andreas Part gick på lägenhetsvisning fick de därför nytta av sina allra mest avancerade kunskaper. Utbildade vid Accademia Italiana i Florens och senare University of Greenwich i London har de god kännedom om äldre bebyggelse – båda institutionerna är inhysta i renässansmiljöer. Ändå krävdes flera turer genom den L-formade våningen innan potentialen uppdagade sig för dem: här, på dessa 82 kvadratmeter, skulle en industriromantisk hemmiljö kunna skapas, tryfferad av snidade och gjutna sekelskiftesdetaljer.

– Det var i hög grad trappan från ytterdörren som övertygade oss, minns Andreas Part. Det är bara två små steg, men den utgör ett inslag som du aldrig hittar i en normal lägenhet.

– Ett minne från en tid då de här rummen hade en annan funktion, säger Katarina Bukowska.

Katarina Bukowska, 36, och Andreas Part, 35, träffades under studierna i Florens där de läste möbeldesign och inredningsarkitektur. De flyttade därifrån till London för att studera arkitektur och sedan hem till Sverige för ett års praktik och examen på KTH. Katarina arbetar i dag på Dinelljohansson, som profilerat sig genom sina restaurangsamarbeten med Jonas Bohlin, men som också ritar stadsplaner såväl som bostadshus och armaturer. Andreas fick sitt genombrott för två år sedan när han tillsammans med Jonas Hultman och Henrik Vogt designade ett av Oscar properties bostadshus i Hammarby sjöstad i Stockholm. I dag arbetar han på Elinder Sten, ett kontor som specialiserar sig på projekt inom detaljhandeln, ett fält som Part har stor vana vid efter fyra år på Wester + Elsner, handelsplatsarkitekterna par excellence i Sverige.

Runt sekelskiftet var rumsligheterna i parets nuvarande hem öppna, ytorna var fria från skiljeväggar. De säreget långsmala rummen vittnar om vilka laster som måste ha staplats här – betongbjälklaget mellan de bärande ytterväggarna är bara fyra, fem meter. ”Det är raka, obrutna linjer”, konstaterar paret och leder mig genom kök och vardagsrum, längst in i lägenheten, till deras döttrar Astrid och Heddas rum. Härifrån ser jag hela vägen tillbaka.

– Det är så man märker att detta inte varit tänkt som lägenhet, säger Part och siktar med armen längs den släta långväggen

– Här finns inga prång där man kan kila in en garderob.

Sådana får man inkorporera i skiljeväggarna i stället. Mellan vardagsrum och kök planerar paret att bygga en förvaringsvägg runt det massiva dörrparet. ”Lite brittisk klubbkänsla, så där.” Och i köket upptas så gott som hela ena kortsidan av en väldig skåpsenhet, vägg till vägg, golv till tak. Den är en ljustjuv med sina grafitgråa luckor, men vitkaklade väggar kompenserar mer än väl genom att lyfta in skenet från den gulputsade innergården.

– Det är här vi befinner oss det mesta av tiden, säger Bukowska och lyfter upp Astrid i knät.

– Vi umgås mycket i köket.

Det är också här fusionen mellan industriellt och sekelskifte är som mest inspirerad. Grova danska fabriksarmaturer står mot sirliga takrosetter. Ett ornamenterat hallgolv möter breda, vitoljade furuplankor. En knixig betongskiva börjar som diskbänk och slutar som arbetsbänk för att däremellan leka soffa.

– Det är faktiskt inte betong, rättar Bukowska och låter påtagligt nöjd.

– Från början hade vi björkplywood, men den blev snabbt gul. Och eftersom vi inte hade lackat den ordentligt absorberade den vatten.

– Så vi kontaktade ett företag som gör ett kalkputsbaserat ytskiktsmaterial som heter tadelakt, säger Part.

– Det är vanligt i Marocko och Frankrike, framför allt i badrum. Det var bara att spackla på plywooden.

Det är ett falsarium som inte alls påverkar helhetsintrycket. Lägenheten ter sig gedigen och robust. Och det som hade kunnat bli en stilkrock – tänk snickarbyxa med guldrevärer – hålls skickligt ihop av två mycket konsekventa grepp.

Dels är det färgen. Bukowska och Part har inte fallit för frestelsen att göra det tidstypiska – renraka rummen och måla allting kritvitt. I stället har paret patinerat rummen i nyanser av grått, från väggarnas knappt skönjbara skugga till snickeriernas nästan becksvarta. En diskretion som märks även i den lösa inredningen; frånsett en avokadogrön vintagefåtölj i kökshörnan, designad av qq, går det mesta i petroleumton, sobra blågröna nyanser gör lägenheten lätt akvarieblå.

Dels är det golvlisten. Vilket kan låta som en obetydlig detalj, men här klättrar den säkert 40 centimeter upp på väggen, gör nästan anspråk på boasering.

– Det rör sig faktiskt om två olika lister placerade ovanpå varandra, förklarar Part.

– Vi har byggt upp dem för att matcha dörrarna som nästan var det enda som var kvar från tiden då huset byggdes.

För att matcha byggnadens dna.

Det är en arbetsmetod som känns igen från Parts hittills mest omskrivna projekt, det nyligen färdigställda flerbostadshuset Magasinet i Hammarby sjöstad.13 lägenheter i ett gårdshus som är tveklöst modernt, men också påtagligt besläktat med de industrifastigheter som fortfarande finns kvar i området. Magasinets tunga betongskelett med stora skjutglaspartier och tilltagna balkonger vittnar om en arkitekt med stor förståelse för beställarekonomi och vad de boende önskar sig.

– Tänk att få till en balkong här, det vore idealiskt, säger han och stödjer mot den breda fönsterbrädan i vardagsrummet och kikar ner över inner­gården.

– Vi gillar projekt. Vi har flyttat mycket och gjort i ordning. När vi kom hem från London var det enda chansen, att börja smått, renovera och sälja, för att kunna köpa större.

Det kan snart vara dags att flytta igen, medger de. I lägenhetens mitt, dold bakom ännu en massiv spegeldörr, finns ett mindre rum, kanske tre gånger två meter. Det vore perfekt som barnrum, den väldiga takhöjden skulle ge det kunglig rymd. Men i dag ter det sig i stället lätt förkrympt, parets dubbelsäng får nätt och jämnt plats, överkastet spiller ut över tröskeln.

– Detta var Heddas rum från början, när hon var ensam. Det var så vi hade tänkt det, att vi skulle bo i det stora rummet. Men ungefär samtidigt som vi flyttade in fick vi veta att vi var gravida igen. Nu är det i minsta laget.

– Vi flyttade hit för 2,5 år sedan, konstaterar Bukowska.

– Det är det längsta vi någonsin har bott i en lägenhet.

Text: Mark Isitt
Foto: Kristofer Johnsson
Styling: Alexandra Ogonowski