Att rita ett hus åt en av sina bästa vänner måste falla in i kategorin saker-som-du-absolut-ska-undvika-att-göra-om-du-vill-fortsätta-sova-gott-om-nätterna.
Är det dessutom en vänskap som är över 40 år gammal så bör det väl hamna i ungefär samma minfält som en begagnad bilaffär kompisar emellan.
Men ändå så händer det ibland att vi inte kan säga nej…
Låt oss ta det från början – vi söker oss tillbaka till 1970-talets Bohuslän utanför Lysekil, där Mats Fahlander sommarbodde med sina föräldrar på Malmön, ett litet västkustparadis med badstränder, krabbfiske och ett gammalt stenbrott som var förbjudet område men helt oemotståndligt lockande för ett vilt pojkhjärta.
»Men allra bäst var seglingen. Jag var jämt ute med min jolle på olika upptäcktsfärder. En dag hamnade jag på grannön Slävik och bestämde mig för att utforska den«, berättar han.
Där träffade han den jämnårige och sin namne Mats Björkman.
Och det var så det började.
Pojkarna umgicks den och påföljande somrar, och som vuxna fortsatte de hålla kontakten, och när Mats Björkman för några år sedan bestämde sig för att han ville bygga ett nytt hus på Slävik så vände han sig till sin barndomskamrat som vid det laget hade fått ett stort genombrott som arkitekt.
Molnfria dagar kan man från Släviks högsta punkt skymta Lysekils kyrktorn i söder och Smögen i norr. Det är ett kalt och kargt landskap med hukande martallar som böjts av vinden och halkiga stenhällar som skjuter upp som våta hjässor ur de intilliggande havsdjupen.
En plats som soliga dagar är fylld av motorbåtsputter och tjoande Farbror Melker-figurer som för några veckor bytt ut kostymen mot något randigare och ledigare.
Här har familjen Björkman huserat ända sedan 1940-talet då Mats gammelmorfar passerade genom bygden och av en händelse fick tips om ett stort landområde på Slävik som var till salu.
»Han hade tur och fick köpa det billigt. Det var precis i rättan tid, kort därpå så klubbades det igenom en lag om att man inte fick sälja jordbruksmark för att bygga fritidshem på. För hela släkten har det varit en fantastisk investering. Som mest har vi varit ett 40-tal familjemedlemmar som bott på ön i ett halvdussin olika hus. När jag växte upp hade vi till och med en gemensam matsal med en anställd kock.«
För Mats Björkman har det under många år varit en dröm att ha ett eget ställe på Slävik – och han visste så klart vem som skulle rita och bygga!
Briefen till barndomskamraten var enkel, det skulle vara ett hus som skulle vara modernt och lätt att underhålla. Ett sommarboende för en familj som sparkar av sig skorna runt midsommar och sedan låter dem ligga tills skolan börjar i augusti.
På senare år har Mats Fahlander fått stor uppmärksamhet för en rad fantasifulla projekt – med ett väldigt eget öga hittar han helt nya sammanhang i arkitekturen. På ritbordet just nu ligger bland annat restaurang Oaxen som ska få nya lokaler på Djurgården och 2006 vann han det prestigefulla Träpriset för en privatvilla som svävar högt ovanför marken på trästolpar med utsikt över Lidingö och Stockholms inlopp.
»För den som aldrig har byggt sitt eget hus är det svårt att förstå alla beslut som man kastas in i och problem som måste lösas. För att inte tala om penga-stressen i fall det drar ut på tiden. Men ännu har jag aldrig blivit ovän med någon klient, och det gick ju bra den här gången också«, skrattar han.
De runda stenhällarna går igen i taket och med bredsidan mot havet fångar huset upp varje litet solglitter.
»Vi var överens om nästan allting. Det enda vi tjafsade om var ifall jag skulle rita in en altan eller inte. Jag tycker det är viktigt att klipporna går fram till fönstren, att man känner naturen.«
Det är ett hus som doftar salt och tång hela vägen från det stora allrummet och in i de små bakomliggande kabyssliknande sovhytterna där man vaknar till måsskrik och vågkluck.
Ett hus byggt av två vänner med gemensamma upplevelser och en delad historia.
»Många som kommer till Slävik första gången kan nog tycka att det är ett väldigt grått och trist landskap, framför allt om det är dåligt väder. Men så spricker himlen upp och man vill inte vara någon annanstans.«
