Skattkammaren i Arild

0:48

Efter reklamen: TV: 5 saker du vill veta om Marie Olsson Nylander

(0:48)

Marie Olsson Nylander lutade sig tillbaka i flygplanssätet och försökte glömma tumultet i tullen. När hennes handbagage hade genomsökts hade man hittat ett halvdussin smycken, som hon hade köpt av en sikhisk handlare några dagar tidigare.

Tullarna på flygplatsen i New Delhi hade svärmat runt henne, bråkat och skällt och förklarat att det var strängt förbjudet att föra ut dem ur landet. Till slut hade de släppt i väg henne efter att hon betalat dryga böter.

Bortsett från det intermezzot hade det varit en lyckad resa till Indien – hon hade hittat allt som hon hade tänkt sig, plus en del oväntade överraskningar, som en samling av gamla spjut, lampor gjorda av överblivet byggnadsmaterial och ett femtiotal stora ornamenterade betongkrukor som hon anade skulle göra succé i svenska trädgårdar.

Hon knäppte säkerhetsbältet och försökte sova.

En timme in i flygturen, någonstans över den pakistanska gränsen, kom planet in i svår turbulens. Till och med flygvärdinnorna såg bleka och rädda ut.

I sätet bredvid Marie satt en munk i orangea kläder. Han sträckte ut sin hand mot henne och sedan höll de varandras händer medan de dunsade och skakade fram i de hårda jetvindarna.

»Det var förfärligt. Jag var livrädd och där och då lovade jag mig själv att när jag kom hem skulle jag förändra mitt liv. Alla de där resorna slet sönder mig. Ena dagen befann man sig på andra sidan jordklotet för att sedan landa i en vardag med dagislämningar och en ständigt ringande jobbtelefon. Det blev bara för mycket.«

Marie och hennes man Bill var den perfekta bilden av det unga, vackra och framgångsrika entreprenörsparet.

Hon var delägare i en grossistfirma i inredningsbranschen och han arbetade i underhållningsvärlden, som grundare och delägare till Helsing, en av Helsingborgs mest populära restauranger och nattklubbar, förutom att han också extraknäckte som musiker och var flitigt anlitad som dj.

Ganska snart efter hemkomsten från Indien 2008 började Marie och Bill rita upp en helt ny framtid för sig och barnen Otto och Vidar. Marie sålde sin del i grossistfirman till sin kollega och Bill gjorde sig kort därpå av med krogen för att ta jobb på ncc som asfaltsläggare.

Det fina radhuset, bara några minuter från Kärnan i Helsingborg, sattes ut till försäljning och de började leta efter något enklare, bort från staden, stressen och gamla livsmönster.

Efter en tid fann de vad de sökte i Arild, en ruffig 1970-talsvilla i mexitegel, fjällpanel och med ett fyrtio år gammalt kök med flottiga blå luckor.

»Första gången som jag såg det tänkte jag ›aldrig i livet‹. Men sedan åkte vi tillbaka tre gånger för att titta och långsamt började vi känna för det där skrutthuset. Mäklaren hade försökt sälja det i nio månader innan vi slog till.«

Det är mitt i oktober. Hösten viskar i brandgula lövträd som får de skogsklädda sluttningarna runt Arild att gunga som gigantiska segel.

Om ett landskap kan smaka »sött« så föreställer jag mig det precis så här. Arild i nordvästra Skåne är som en liten dockhusby, med omväxlande rosa och röda sommarnöjen, påfallande många med vasstak, vilket från början lär ha varit en dansk hantverkstradition som blåst över sundet.

Det är några veckor sedan de sista sommargästerna reste hem för säsongen och kiosken nere i hamnen stängde, där man under semestern brukar samlas på kvällarna för att äta Engelholmsglass, boka tennistider och skvallra om konstnären Lars Vilks som håller till i närheten, men när jag nu checkar in på Strand Hotell är jag den ende gästen.

Huset som Marie och Bill köpte ligger inklämt mellan två prydliga stenvillor.

Jag hoppar mellan byggmaterial och barnleksaker i trädgården, och undviker precis att krocka med en förvildad buxbomsboll som mest av allt liknar en elefant på rymmen.

Marie tar emot i dörren med Ingrid, tio månader, på armen.

»Det första halvåret i Arild hyrde vi en stuga på 40 kvadratmeter i skogen medan vi renoverade. Jag var höggravid men barnen tyckte det var ett fantastiskt äventyr. För många låter det säkert jättejobbigt, men både Bill och jag är projektmänniskor och gillar att lära oss nya saker.«

Medan gamla parkettgolv revs ut, taket öppnades upp, badrum renoverades, väggar knackades ned och en veranda byggdes in så svetsades familjen ihop.

»Fast vi börjar få en hel del vana. Det här var fjärde gången på åtta år som vi flyttade. Det har gått så långt att våra vänner vägrar ställa upp som bärhjälp…«

Om det ännu återstår mycket jobb med fasaderna och i trädgården är det invändigt som att upptäcka en magisk skattkammare.

Marie visar runt mellan rummen som knarrar av historier och hemtrevnad – och underbara märkligheter.

Mitt i vardagsrummet vindlar en vackert sliten järntrappa upp till andra våningen.

»Vi köpte den av en gammal pilot som efter att han fått hjärtproblem var tvungen att sluta flyga och i stället började ägna sig åt byggnadsvård. Han bor på en stor gård med ett jättelager av tegelpannor och husmaterial. Jag körde omkring mitt ute på landet när jag såg skylten och tvärbromsade. Det var kväll och kolsvart, och jag hade ungarna i baksätet. Piloten ledde mig upp på loftet och jag undrade lite nervöst vad jag hade gett mig in på, och så stod trappan plötsligt framför mig, som om den väntat på mig.«

Precis som vissa människor dras till varandra, kan nog även saker göra det. Marie pekar på kontorsstolarna i arbetsrummet som gjordes av den danske formgivaren Poul Nørreklit på 1960-talet när han satt i fängelse för rattfylla och därför döpte dem till ›Inburad‹.

»Både Bill och jag älskar det spruckna och slitna, saker som fått vara med ett tag, som badhusskåpet som vi har i vardagsrummet som tidigare stod på en strand i Frankrike och som vi nu förvarar vårt porslin i. Eller mina gipsänglar som är alldeles sönderslagna. Eller den gistna byrån från Prag som har fått bli köksö… Oftast är det jag som hittar möblerna och sedan får Bill hjälpa till att bära…«

Så har Marie också en bakgrund inte bara från grossistledet utan i början av 2000-talet ägde och drev hon en av södra Sveriges mest spännande butiker – Mo Inredning i Höganäs, som form- och designintresserade reste långväga till.

»Men jag tröttnade på att sälja samma saker om och om igen. Och även om det är ekonomiskt naivt så är en möbel död för mig om jag har sett den i hundra inredningstidningar, då avstår jag hellre.«

Hos Mo Inredning kunde man exempelvis köpa porslin från Albanien…

Maries nyinförskaffade telefon hetsringer under några kuddar i vardagsrumssoffan. Hon försöker stänga av, vänder och vrider på den innan hon med ett urskuldande leende ger upp och svarar.

»Det var Bill, han har hämtat pojkarna i skolan. Det är fortfarande lite ovant att få hem sin man vid den här tiden. För honom är det en gammal pojkdröm att köra vält och lägga asfalt. Nu sitter han dagarna i ände och följer en linje i vägen och säger att det ›är skönt att få lämna hjärnan hemma‹. Det är inte så mycket problem, det värsta som kan hända är att det börjar regna. Det är väl inget som han kommer att göra resten av livet men just nu passar det honom.«

Efter att Marie sålde sin grossistfirma unnade hon sig ett halvår ledigt – om man nu kan sägas vara ledig om man är trebarnsmorsa och mitt i en renovering.

Nu har hon börjat jobba igen, fast i mindre skala – från att styla bröllop och fester till inredningar åt privatpersoner.

»Fast det blir inte lika vilt som hemma hos oss, man måste anpassa sig, men det blir inte heller blå kuddar mot blå gardiner när man anlitar mig.«

Hon berättar om hur hon inför ett uppdrag flänger Skåne runt eller tar sig till Danmark och går på auktioner och fyndar i småbutiker.

»Jag har väl alltid varit lite av en äventyrare. Ett av mina första jobb var när jag tillsammans med min pappa drev cowboy-restaurang. Vi hade en massa kända countryband som spelade hos oss, det kom raggare från hela Sverige för att äta på restaurang Easy i Färingtofta.«

Marie talar så snabbt att orden och tankesprången nästan krockar med varandra. Hon far runt mellan rummen, men när hon vill visa någon detalj så är det med långsamma händer. Mjukt tvinnar hon fingrarna runt ett tyg som hon försiktigt tar fram ur en låda eller stryker med handen över det spruckna lädret i en fåtölj.

»Man kan känna när något är äkta och inte bara har blekts i solen för att det ska verka gammalt. Jag köper nästan aldrig nya saker, det är alldeles för dyrt och opersonligt. Och så byter jag ofta grejer med vänner, det blir billigare så.«

Många av hennes uppdrag kommer från mäklarfirmor och är så kallad »homestaging« inför försäljningar.

»Ett ord som jag avskyr, jag tycker det är bättre att prata om ›inredning‹. Ibland när jag ser en snygg möbel som egentligen är alldeles för dyr för budgeten som jag har fått från mäklaren så köper jag den ändå, bara för att det blir så fint på visningen.«

Hon skrattar lågt åt sig själv, »det är knäppt för då går jag back på jobbet… Just nu har jag köpt på mig sex soffor, men när det blir alldeles för övermöblerat hemma så ordnar vi loppisar i trädgården och på garageuppfarten. Förra sommaren kom det flera hundra människor.«

Från vardagsrummet hörs Vidar, 8, och Otto, 6, stöka runt i vilda pojktjut.

»Man kan inte bli ledsen om något repas eller går sönder. Möbler måste få användas. Inredning är både mitt arbete och min hobby, men jag är ändå inte särskilt nostalgisk när det kommer till prylar. Vilket kanske beror på min uppväxt. Jag var skilsmässounge och växte upp på pappas bilverkstad. Min syster och jag fick göra nästan vad vi ville. Det var rena Pippi Långstrump-tillvaron och det har säkert format mig.«

Det har blivit kväll i Arild. Marie slår sig ned i en bullig soffa på ovanvåningen med bedövande utsikt över Skälderviken.

På andra sidan bukten pyr ljusen från Ängelholm i skymningen som glödande knappnålar trädda på en alldeles svart horisontlinje.

»Flytten hit är det bästa vi gjort. När vi bodde i stan klagade grannarna på att det var så lyhört att de blev störda när våra barn badade. Nu kan det gå en hel dag utan att vi ens hör en bil.«

Annons

1:06

Efter reklamen: TV: Kika in i Marie Olsson Nylanders palats på Sicilien

(1:06)