Glöden i mina ögon hade förkolnat till en uppgiven blundning. Jag trodde inte ens på mig själv längre, där jag stod i toalettdörren och försökte övertyga min fru om att det var bra för hälsan att använda mobiltelefon på dass.
»Men det säger ju sig självt!« hade jag insisterat, uppeldad som en Rockyserieruta bara tio sekunder tidigare. »Risken att smittas med bakterier blir halverad! Jag släpper ju inte luren med handen! I stället så utför jag allt som ska utföras därinne med enbart den andra handen! Halverad risk!«
Och så hade min fru returnerat på volley med en stilla undran (och nu när jag tänker tillbaka, för att återge dialogen, hör jag inom mig hur hennes stockholmska liksom får ett drag av Mia Skäringers värmländska i en av de där retoriska dräparfrågorna till Felix Herngren i Solsidan):
»Och så tvättar du ena handen med bara ena handen, då?«
Över fyra miljoner svenskar gör detta praktiskt taget dagligen. Ja, inte tvättar ena handen med bara ena handen kanske, men använder sin mobiltelefon under toalettbesök. Detta enligt en studie utförd av analysföretaget Novus. Och hela 55 procent av samtliga manliga svenska toalettbesök görs i sällskap med aktiv mobiltelefon. Jag är i absolut majoritet.
Ändå är reflexen att neka om någon frågar. Som när min fru tycker att det har varit konstigt tyst inne på toaletten alldeles för länge, och ropar:
»Kjell, sitter du med mobilen därinne?«
Och jag tittar upp från något fotbollsforum eller tv-sajt eller vad det kan vara, och svarar:
»Nej, jag har ont i magen.«
Varför är min första spontana tanke att min fru ska tycka att det är bättre att jag har ont i magen än att jag läser medan jag är på toa? Varför är diarré mindre skämmigt än att pilla på nallen?
I fransk tv rullar just nu en reklamfilm där vi får se en kvinna syssla med en rad papper- och-penna-aktiviteter, och hennes man bryta in i varje scen med ett förebrående »Emma …«, och ersätta pappret med sin surfplatta. Barnens ritpapper, post-it-lapparna, kvällsläsningen, allt blir ju så mycket bättre och smartare i ett mobilt operativsystem, förklarar han med denna handräckning.
Men så hamnar han på toaletten. Och upptäcker att toapappret är slut. Och ropar på Emma – som naturligtvis skjuter in en surfplatta under dörren med tre toarullar på skärmen.
Min fru tycker denna reklamfilm är »klockren«. När hon mejlade den till mig inbillar jag mig att hennes främsta förhoppning var att jag skulle få upp den när jag satt på toaletten.
Jag tycker inte den är klockren alls. Kanske är det för att jag är den där 55-procentige mannen som min första tanke är att »jamen, en surfplatta kan du skjuta in under en toalettdörr! Det går inte med toarullar«.
Jag är less på den här anti-pappa-reklamfilmshumorn. Att livet levs så mycket finare och friskare med papper i stället för pekskärmar. Att vardagen och familjen blir lyckligare om jag sitter och blundar när jag skiter i stället för att scrolla.
I år ska jag ta kontroll över situationen. När jag får frågan utifrån den friska analoga världen om vad jag »gör därinne« ska jag vråla tillbaka:
»Jag sket för en kvart sen och nu surfar jag bara färdigt på mobilen också!«
Och när min fru tittar in på toaletten så ser hon inte bara tvålen och handspriten, som blev mitt hjärteprojekt därinne redan under svininfluensan 2009, utan även en snygg liten kartonghållare för en putsduk som heter Antibac, från svenska Trophy, som rengör mobilen från 95 procent av allt bakteriellt med ett enda svep över skärmen. Och så den helt nysläppta lackade lilla trähyllan från Anna’s case, av industridesignern David Qvick, specialanpassad för mobiltelefoner och monterbar med självhäftande tejp bredvid toalettstolen eller ovanför handfatet.
Eller både och, vilket min fru kommer att få erfara.
Vår toalett ska utstråla Sverige 2014, ett land och en tid där man inte längre förnekar att man har med sig mobilen in på toaletten. Detta blir vår tids naturalism. Stoltheten i att näcka med sitt dassmobilberoende.
