Allmogetrenden är här – titta in i det vackra huset på Österlen

Det var ett litet oansenligt föremål som kickade igång designkritikern Dennis Dahlqvists allmogeintresse. En liten brädkloss med en massa hål i, en kloss som fanns bland enorma mängder av bråte som hade lämnats kvar av den förre ägaren till bondgården på Österlen.

– I Skåne är det så att allt ingår om man köper ett lantställe, så man köper med lös­öre, säger Dennis med en liten suck. 

Han köpte skånegården, belägen utanför det lilla samhället Tomelilla, mellan Bollerup och Torsterup, för nästan tio år sedan tillsammans med sin dåvarande fru.

–Jag kommer inte riktigt ihåg varför vi hamnade där, det var bara ett infall, tror jag. Vi sålde ett annat lantställe i Östergötland.

– Här var allt kvar sedan 70-talet. Det hade alltså bildats gångar bland alla grejer, burkar med gammal giftig färg och så vidare. Inget hade slängts på 40 år, jag tror att de var för snåla för att ha sophämtning ens. Vi slängde tolv containrar, jag höll på en hel sommar.

Dennis Dahlqvist är konst- och designkritiker och undervisar på designutbildningen på universitetet i Växjö. Han är känd från tv sedan början av 90-talet där hans friska sågningar av modevisningar eller konstutställningar, utbringade på nasal söderslangig stockholmska, retade gallfeber på många.

Han startade ett av Sveriges uppkäftigaste gallerier 1993, tillsammans med Thomas Ekström, Bertil Bäckström och Fredrik Swärd. Där på Ynglingagatan 1 kurerade Dennis utställningar med svensk och internationell samtidskonst. Galleriet drevs helt ideellt av de fyra kompisarna, och blev en stor påverkare i den samtida konstdebatten. Y 1 fanns under sju år och ärades med en stor utställning på Moderna museet i fjol där det utnämndes till ett av Sveriges viktigaste gallerier under 90-talet.

På gården utanför Tomelilla, 25 år senare, är det långt från hetsiga kritikerdiskussioner och glammigt storstadsmingel på kändistäta vernissager. Dennis började städa upp på den österlenska gården och funderade på hur han borde inreda.

– Jag ville inte göra den vanliga Österlengrejen, blåsa ut allt och göra en vit modernistisk inredning. Jag blev påverkad av miljön och intresserad av allmoge. Min första instinkt var att börja med shakerestetiken. Jag tyckte om att det är enkelt och det funkar bra med skandinavisk modernism.

När Dennis reste i USA upptäckte han att shakerstilen var svenskinfluerad. Att till exempel stegstolarna som är typiska för shakern kom från Sverige.

– Då tog allmogeintresset riktig fart. Det är kul att samla på allmoge. Det är ju rätt avskytt i hippa kretsar och därför väldigt billigt. Man behöver inte ruinera sig.

För att tas på allvar bland seriösa allmogesamlare – Dennis börjar genast namedroppa de största i trakten – behöver man ett stenbord från Komstad, ett änglaskåp, en tornåstol och en psalmbokshylla, förklarar han.

Han hittade sitt stenbord från kalkstensbruket i Komstad i sin egen lada på tomten, söndersprucket i fem delar.

– Och så hittade jag den sista levande kalkstensgubben, Stig i Komstad, som ju ligger precis bredvid här, och körde dit delarna, så han lagade ihop dem. Men det var ett helvete att få tillbaka det hit, vi var fem killar som fick slita för att få in det i vardagsrummet.

I psalmboksstället står annat än just psalmböcker. Och änglaskåpet var han tvungen att vänja sig vid.

– Ett änglaskåp är målat i en massa färger, och det hade jag så klart svårt för i början. Man måste vara allmogekännare för att uppskatta det. Men hela allmogekulturen bygger på att bönderna fick råd att ha fina grejer, saker som är inspirerade av inredning i kyrkor.

Efter ett tag av allmogesamlande började det suga till i kuratortarmen, och för två år sedan öppnade Dennis ett allmogemuseum på gården.

– Målet med museet är att visa att det går att möblera med allmoge utan att allting blir en brun gröt. Många museer ställer ut allmoge i en fullkomligt brun och tråkig miljö, och då flyter allting ihop. De påstår då att detta är som det såg ut på riktigt, men det är också bara en konstruktion.

I Dennis allmogemuseum presenteras föremålen visserligen i en lada, men på vita podier. Det är möbler och accessoarer, samt en hel vägg med gåramålningar, som bönderna beställde hos kringresande målare.

– Min samling är ju ganska komplett, säger Dennis, »men just målningar ska jag köpa några fler för att täcka hela väggen.

Gåramålningar är äkta vara när perspektivet saknas och gården presenteras helt platt. Att få djuren avbildade kostade extra. Och ofta la bönderna till faciliteter som inte ens fanns i verkligheten, som telefonledningar, eller utökade gården med ett par kvadratmeter.

Det är ändå lite udda att se Dennis prata om psalmbokshyllor, gåramålningar och allmogens sänghimlar. Man förknippar honom mer med den Dennis som i den numera riksberömda jeansskjortan – riksberömd för att han sedan ett par år har den som sin arbetsuniform, och alltid är klädd i denna när han syns i media, vilket har varit tema för kvällstidningssidor – hyllar hypermoderna designkollektiv som Front eller radikala modeskaparen Ann-Sofie Back.

Konstkritikern är också känd för sin digra samling av Memphisdesign, alltså 80-talsdesign från den mytomspunna italienska designgruppen, som han kommer att ställa ut under maj i Bukowskis markets lokaler i Stockholm.

Så ett allmogemuseum känns ju något oväntat.

– Som konsthistoriker är jag ju intresserad av allt. Och det hela är som ett experiment, går det att inreda samtida med allmoge är liksom arbetsnamnet. Museet är öppet under de tre månader som jag är här på sommaren. Onsdag till söndag. Det är bara att komma förbi!

Och allt bara för att Dennis hittade den där lilla klossen med hål i.

– Det var en lusbräda, visade det sig.

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.