A som i Anton, A som i Alvarez, A som i Action! Det är ett höghastighetsår för Anton Alvarez och hans The thread wrapping machine, en apparat som virar limmad tråd runt trä, plywood och byggbitar och skapar alltifrån konstobjekt till rumsstora installationer – ett experiment med nya hantverksmetoder. Hans metod och uppfinning har väckt internationell uppmärksamhet och förtjusning på mässor, gallerier och utställningar. Nu sprider sig ryktet också här hemma. Alvarez är utbildad möbelsnickare, men bröt med traditionerna:
»Jag bröt mig fri från snickeriets förväntningar och skapade ett nytt hantverk, en egen plattform där jag kan göra vad jag vill.«
Hastighet, handling, jobba på. Alvarez och den vilda maskinen – som ett slags spindel – är såklart en underbar nyhet för medier och konstvärld, som en actionmålande, konsthantverkets Jackson Pollock, men under ytan av de sällsamma möblerna, färgerna och limkladdet, finns en allvarlig upptäcktsresa in i arbetets etos. Alvarez maskin är en välkommen motkraft i dagens våg av akademiskt ordslöjdande. Nu vill många återvända till materialen igen, till deras språk och den kunskap som öppnar sig när händerna säter igång. »Jag vet sällan hur jag ska lösa något innan jag har börjat, men då är det bara att börja så löser jag problemet.« Kanske har vi längtat efter mer verkstad än snack. Anton Alvarez är en hit, han har ställt ut 14 gånger i år, i London, på Frieze gallery och Gallery Libby Sellers, i Grekland och på Design Miami/Basel. En fantastisk Alvarezvärld byggdes på Gustavsbergs konsthall i somras och drog sedan vidare till konsthallarna i Steneby och Hishult.
Han är uppväxt i Uppsala och Chile, pappan kom till Sverige efter kuppen 1973. I Uppsala målade han graffiti. »Det var så mitt skapande började. En kompis från den tiden tycker att mina målningar påminner om möblerna jag gör nu.« Efter snickarutbildning på Steneby tog han en magister på Konstfack och hoppade sedan till Royal college of art i London. Där virvlar tankarna på ett annat sätt. »Vi fick hitta på våra egna uppgifter själva. Det var fritt men stressigt att hitta rätt grej.« Alvarez hade först ingen aning om vad han skulle göra, men drog igång arbetets självsväng: han gjorde ett föremål om dagen under 120 dagar.
»Jag jobbade mycket med trådar och på det viset blev maskinen en naturlig fortsättning.« Den är ett konstverk i sig, uppfunnen och hembyggd av plywood, en symaskinsmotor, polyestertråd och kullager och hjul från skateboards. Från början var trådarna enbart konstruktion, nu växer den till dekoration. »Jag hyllar tekniken så pass att den till slut blir som en beklädnad. Samtidigt måste jag tygla uttrycken, hitta sitthöjd och ryggvinklar på möblerna. De måste gå att sitta på.«
Hittills har Anton Alvarez varit rätt okänd i Sverige, jämfört med det stora intresset utomlands. Nu har Röhsska museet köpt ett föremål. Konsthallar visar,
samlare hör av sig; två gallerier ropar efter saker; en deadline till konstmässan Design Miami/Basel i december.
»Nu måste jag göra en möbel om dagen.« Brådis,
bra, då händer det saker.