Om: Mattias Stenberg och Anna Kjernsvik
Bor: I funkisvilla på Stora Essingen i Stockholm.
Gör Mattias jobbar som arkitekt och formgivare i olika projekt, Anna är ingenjör hos Scania och jobbar med lastbilarnas ytfinish.
Akuell med: Mattias med mattan Horizons för Asplund och accessoaren Gömma för Klong. Dessutom flera möbellanseringar på gång till möbelmässan. Samt ett spännande samarbete med Orrefors.ppp
Hans farfar jobbade som träbåtsbyggare utanför Arvidsjaur och tittade under hela dagen från sin verkstad ut mot en horisontlinje.
– En vy som han aldrig tröttnade på, säger Mattias Stenberg, som även kommer ihåg att han som barn tyckte att det var en obegriplig fascination.
Hans mamma jobbade som flygvärdinna och ett tag även som skodesigner i New York. När hon så småningom återvände till Sverige fick hennes kreativitet utlopp vid vävstolen. Att skapa och behöva kunna fixa med allt för att klara genom vardagen fick Mattias med sig från denna norrländska barndom. Den tioårige Mattias ville bli arkitekt, men efter ingenjörsexamen på KTH i Stockholm drev livet honom först mot en karriär inom medicinsk teknik och senare som managementkonsult.
– Jag jobbade med tekniska lösningar för konstgjorda hjärtan och effektivisering av produktutveckling när jag en dag insåg att jag inte hade hamnat rätt.
Men var det inte synnerligen meningsfullt att rita hjärtklaffar, mycket mer än att rita en ny stol?
– Inte för mig, inte där och då och inte i det långa loppet. Och när jag blev tillräckligt gammal för att kunna tänka framåt och dra ut min egen utvecklingslinje lite längre mot horisonten insåg jag att jag måste sadla om. Tioåringen i mig vaknade till liv och jag gick tillbaka till arkitekturen.
Mattias hoppade av karriären som ingenjör och startade om helt och hållet. Inredningsintresserade har mött honom sedan 2012 som mannen bakom möbler som puffen Carry on och lampan Demi lamp. Han har ritat ett antal hus och mängder av inredningar. Och för två år sedan blev han och sambon efter många år i lägenhet äntligen med eget hus, en funkisvilla på Stora Essingen i Stockholm, som ligger högt som en borg och bjuder på inte mindre än tre balkonger och terrasser över helt hisnande utsikter över Stockholms inlopp, hela vägen till Kungshatt och bort mot Essingebron på andra sidan.
– Jag och min fru Anna föll verkligen i farstun för det här huset, säger Mattias, som egentligen kanske hellre hade velat rita sig ett eget hus.
Ett helt sprillans nytt. Men nu bedårade denna funkispärla från 1934, som samma ögonblick som man träder in genom ytterdörren ger glimtar av den förföriska utsikten man kan ha från vardagsrummet. Och från tv-rummet en trappa upp, och från sovrummet ännu en trappa upp. Och från tre olika utsiktsplatser i trädgården.
– Fast trädgården kom vi ju inte in i, konstaterar Mattias. Jag brukar jämföra med Ethan Hawke som fick hugga sig fram i en sådan övervuxen tomt i Dickensfilmen Great Expectations.
På den första våningen av trädgården blommade en höfthög sommaräng och sedan kom någon form av urskog där ingen hade vistats på flera decennier.
– Vi grävde fram tre fullvuxna, minst 50-åriga äppelträd, bland annat.
Nu är detta bara två år sedan. Och förutom trädgården har även huset redan fått sig en rejäl renoveringsomgång. För Mattias och hans sambo är nog bland det mest strukturerade som går i ett par skor. Här lämnas inte mycket åt slumpen. Alla fönster – 60 stycken – fick renoveras. Vissa var på väg att ramla ut ur sina ramar. Hela köket revs ut och platsbyggdes nytt.
– Det gjorde ont, för förra ägaren hade satt in ett helt nytt Binovakök, som hade suttit som en smäck i många andra sammanhang, men som vi upplevde som helt fel för huset.
Och högst upp i ett icke-isolerat vindsutrymme, en liten box på taket, inredde paret ett master bedroom.
– Där uppe finns ett lugn och en speciell känsla, antagligen hade den ursprungliga byggherren planer där som aldrig omsattes, säger Mattias. Vi satte in ett badrum och förvaring, för att man inte ska behöva gå ner igen när man väl har dragit sig tillbaka dit.
Huset är frapperande välstädat, inget ovanligt när inredningstidningen kommer, men man märker att det här inte finns minsta tillstymmelse till oordning ens i de väl dolda förvaringsutrymmena.
Mattias tillstår att både han och Anna är ordningsamma, men att han är den som är alldeles speciellt ordningsam.
– Nu när jag bor i ett äldre hus får ju jag kämpa med min avsmak för att saker och ting förgås, blir gamla och patineras. Det här är hård träning för mig.
Men gillar han inte patina? Svaret kommer snabbt.
– Nej, egentligen inte alls. Jag gör inte det. Men det är klart att det finns ju material som patinerar väl, och då får man hålla sig till dessa. Som det ekbetsade golvet i köket. Och där har vi en Bolonmatta, den är bara att kasta ut och spola av med trädgårdsslangen om den blir grisig.
Huset charmade inte bara med sitt höga läge, ”som att stå på en kommandobrygga på en båt”, utan även med möjligheten att inreda ett kontor.
I det ursprungliga garaget ”med en helt omöjlig nedfart à la Essingen, så brant att man bara kör ner bilen en gång och sedan får engagera hela grannskapet för att putta upp den igen”, slogs det ut ett antal väggar, det byggdes ny ingång och dessutom en trekantig tillbyggnad. Kontoret bjuder nu också på en vy bort mot Örnsberg och två utgångar mot var sin del av trädgården.
– När jag går till jobbet, då är jag på jobbet. Jag klär på mig, här är det inte pyjamasläge, och sedan är jag på kontoret, jag springer inte emellan.
Det stora kontoret är det ”som danskarna kallar teckningsstuga”, här vill Mattias, som är väldigt händig, inte sprätta runt med frigolit eller såga i trä. Det gör han nu i den nya tillbyggnaden som tillsammans med tecknarstugan avgränsar en egen liten gruslagd gård, där kunder kan ta en kopp kaffe. Verkstaden väntar på ett sedumtak som genom det terrasserade läget kommer att bli en del av utsikten som möter besökaren.
Att Mattias inte lämnar saker och ting åt slumpen blir väldigt tydligt i hans sätt att berätta om de olika stegen i husets renovering. Det strukturerade tänkandet genomsyrar också hans formgivning. När han debuterade med puffen Carry on i Greenhouse på Stockholms möbelmässa för några år sedan stod den väldigt tydligt ut i hela hallen som en av de mest färdigtänkta produkterna.
– För mig är tydlighet otroligt viktigt när jag formger. En produkt är som en lök, med olika lager. Konceptet är det viktigaste och det man konsumerar först, lökens yttersta lager. Produktens livslängd ges av de inre lagren, som en betonad materialitet och en reducerad form. Men egentligen är jag rätt så ointresserad av ren minimalism. Jag vill ha några fler ingredienser i såsen, för en ren men komplex smak.
– Puffen är som en karaktär som möter en redan på morgonen när man kommer nerför trappan, menar Mattias. En sådan produkt har ju en ganska stark utsaga: Här prioriterar vi interaktion och en kreativ arbetsplats.
När han ritade puffen hade han företaget Offecct och deras sortiment i huvudet. Och mycket riktigt, när han väl stod där på mässan kom först deras gästdesigner Khodi Feiz förbi med Eero Koivisto, sedan tog det bara tjugo minuter och de hade dragit dit Offeccts utvecklingschef Anders Englund. Sedan puffen har han ritat en mängd andra produkter.
Nu senast ut är mattan Horizons för Asplund, som vi tidigare skrivit om i Residence (nummer 9/2015). Än nyare är Gömma, ett slags avancerad tratt för Klong.
– En gömma för allt det där som samlas på byråerna, nycklar, hårnålar och sådant, säger Mattias och ler lite urskuldande. Ja, du vet, jag har ju väldigt svårt för sådant.
TEXT: IMKE JANOSCHEK
FOTO: ANDY LIFFNER
STYLING: THOMAS LINGSELL