[factsbox]Hanna Nova Beatrice
Ålder 40 år. Bor Villa i Stuvsta, Stockholm.
Familj Darren, 42, sonen Noah, 12, dottern Leah, 7.
Gör Chefredaktör på Residence.
Aktuell med Juryarbete för Residence Stora Formpris och ett bookazine.
Senaste inköp till hemmet »En glasskulptur av Simon Klenell och ett marmorbord av Nick Ross.«[/factsbox]
I början av 70-talet kunde man slänga sig ner i baksätet på en Taxi Stockholm utanför Centralstationen och säga att man ville bli körd till Svamphuset. Mer specifik än så behövde man tydligen inte vara – chauffören visste var huset låg. Så gick hörsägen. Detta fick vi berättat för oss samma dag vi skrev kontrakt på huset i Stuvsta, lugn villaidyll i söderförort, tolv minuter med pendel från innerstan. Jag har hört det berättas några gånger till, av förbipasserande som bott i området länge. Jag brukar tänka att varje boende bär på bra historier – om arkitekter och knasrenoveringar, excentriska ägare, skilsmässor och hämndlystna grannar. Ända sedan jag var liten har jag tyckt om berättelser om hus och det som skett i dem, oavsett om de är baserade på fakta, skvaller eller rena upptäckter. Som när man hittar dolda meddelanden bakom en gammal tapet eller kusliga saker som någon glömt på en vind.
Det här huset köptes på magkänsla. Jag gick in, rusade snabbt mellan rummen, gick ut till bilen med bultande hjärta och brast i gråt. I det här huset ville jag bo – trots att det låg i fel del av stan och vi inte gick i flyttankar. Dagen efter la vi ändå ett bud. Två dagar senare skrev vi kontrakt.
Svamphuset stod klart 1970. Den kroatiske arkitekten Radovan Halper, som verkade i Sverige under 60-talet, hade storslagna planer för det. Huset var hans första experiment för en ny sorts typhus som kunde uppföras på kuperade tomter med ojämn terräng – därav husets smala »betongfot« som inte kräver mycket plan tomtyta. En bärande stålkonstruktion ger det formen av en svamp, ett dyrt sätt att bygga och mig veterligen blev det bara ett hus. Men Halper föreläste ofta om sitt »Pilzhaus«, som han kallade det, hans svamphus. Entréplan består av bara sju kvadratmeter hall och spiraltrappa. Livet levs en våning upp; här finns ett öppet kök, tre sovrum och ett öppet vardagsrum centrerat runt spiraltrappan som utgör husets mitt.
Från matplatsen kan man gå ut i en glasutbyggnad. Det är här man kurar ihop sig i en fåtölj när det blåser kallt eller regnar, smattret mot de höga rutorna är tätt inpå. Från glasutbyggnaden har vi byggt en terrass, som ger oss snabbare tillgång till trädgården. Det är märkligt hur avskärmad man kan bli när man bor ett plan upp.
Spiraltrappan fortsätter upp en våning till, här finns ett litet allrum till barnen, en utgång till en inglasad terrass (i renoveringsbehov) och en takterrass bland tallkronorna. Från början var hela taket runt allrummet en enda stor terrass men efter några vintrar med idogt skottande täckte en tidigare ägare merparten av taket med papp.
Nu har det gått dryga tre år sedan vi köpte huset. Utöver terrassen, och ett sovrum som vi anlitade inredningsarkitekten Daniel Heckscher på Note design studio för att uppdatera, har vi inte gjort någon renovering. Jag har hetsrenoverat mig genom ett antal hus, både i London och i Sverige, och nu har jag inte längre lika bråttom. Huset har bara haft två ägare före oss, och det tilltalar mig, här stannar man länge. Konstruktören som var med och uppförde det har bott här längst.
Det finns en rad detaljer som talar emot huset: rännor som löper genom byggnadens mitt, papptak som måste kollas för läckage titt som tätt, nakna fönster med stor insyn. Men efter tolv år i London är jag luttrad, allt är inte praktiskt. Jag trivs här. Och så är det min svaghet för 70-talshus, liksom färgade av framtidshopp och visioner om hur man ska leva, de bär hopp om ett bra liv, med stora sällskapsytor, välinramade fönster och kaxiga huskroppar.
