Arkitekten Léonie Geisendorfs grå mästerverk

Fönstret har stått öppet sedan i våras. En av Stockholms snyggaste villor är till salu, men priset skär djupt i kaffekassan: 29 miljoner. Aj. Vi får hoppas att den som köper och flyttar in visar vördnad för ett av landets få högklassiga privata betonghus. Villan är ritad av Léonie Geisendorf och färdigställdes 1970.

Huset döptes till Villa Delin efter den unga läkarfamilj som beställde det fyra år tidigare. Man önskade sig en ”skulptur i betong, placerad i nära förhållande till en praktfull ask”. Byggrätt och ekonomi medgav bara 200 kvadrat i två våningar, men familjen fick ett mästerverk med både bostad och läkarmottagning.

– Huset passade familjen som hand i handske. Det är inte ofta man får tillfälle att rita sådana hus, sa Geisendorf själv.

Visst kan man stoppa det härligt slitna och lite rostiga bygget i det historiska facket brutalism. Hundratals ton betong har hällts i det bunkerlika huset, men det upplevs ändå som lätt och transparent. Det är denna dubbel­het som är Villa Delins bravurnummer, dess personlighet. Fönstren tycks lyfta den grova betongen, som om glaset ensamt höll den väldiga tyngden kvar ovan jordytan. I grannskapet kallas kåken kort och gott för ”betongvillan”. Den är byggd för umgänge och familjeliv, med barn som skulle springa ut och in i de sju rummen. Robusta material, svart linoleum på alla golv. Öppen spis och dubbel takrymd i vardags­rummet. Grönska och träd runt om – den stora asken har överlevt. I väster finns sjöutsikten, och solnedgångarna fyller betonglådan med flytande ljus. Villan har alltid legat där på parad vid Strandvägen 43. Var man i krokarna brukade man ta en sväng förbi, spana och längta. Men vem är hon som ritade härligheten?

Arkitekten Léonie Geisendorf var en särling i svensk arkitektur. Hon arbetade i Sverige från 1938 till 2009 och lyfts fram som en av de arkitekter här som varit medarbetare till Le Corbusier, modernismens portalfigur. Redan som barn ville hon bli arkitekt.

– Jag vill rita hus, stora, stiliga, starka, stolta, vackra hus, skrev hon och läste till arkitekt i Zürich. Efter skolan fick hon anställning – oavlönad, såklart – som en av många adepter på ”Curbus” kontor i Paris.

Hon har berättat roligt om den ofta irriterade, orerande, muttrande stjärnan, som gled in vid halv två på dagarna och kollade vad de anställda hade hunnit rita. Kontoret hade inga stora uppdrag vid den tiden och Le Corbusier försörjde sig på sin konst och sina böcker, som han ansåg att han borde få Nobelpriset för. Geisendorf laddades ändå med Le Corbusiers idévärld om funktionell, förnuftig arkitektur för framtiden.

När pengarna sinade sökte hon sig – i sin Bugatti – till Sverige, vars arkitektur på den tiden hade internationellt rykte. Hon arbetade på olika arkitektkontor och startade så småningom eget kontor med sin man Charles-Edouard Geisendorf. Geisendorf, av vännerna kallad ”Lola” och beskriven i Dagens Nyheter som ”ett litet intelligent och konstnärligt energiknippe” med ”latinsk logik och precision”, rörde sig ledigt i den mansdominerade arkitektvärlden, men var antagligen för radikal och direkt för den svenska bostadspolitikens spel. Hon ritade massor, men fick inte bygga mycket. Radhusområdet på Riksrådsvägen i Bagarmossen var en av hennes få pärlor, en trivsam labyrint av 114 hus på en tallbevuxen höjd. Geisendorfs yrkesliv var annars fyllt av ombyggnader, förslag, tävlingar, undervisning på KTH, arbete med stadsplaner över Stockholms city, Södra stationsområdet och en ny stad, Hansta, som inte blev av.

En byggnad har dock placerat henne stadigt i den svenska arkitekturhistorien: S:t Görans gymnasium, färdigställt 1960. Den dramatiska byggnaden är som en hyllning till läromästaren Le Corbusier, som om Geisendorf ville plantera hans läror i Stockholm och ge staden internationell stil. Skolan stängdes på 00-talet och stod som ett modernistiskt spöke, valt av lokala medborgare till ”Kungsholmens fulaste hus”. Nu har Svenska bostäder köpt den k-märkta mastodonten och bygger om den till studentbostäder. Geisendorf själv önskar att den vackra samlingssal som ritades, men aldrig uppfördes, ska bli verklighet.