Pawsons svenska stuga
Superminimalistens mästerverk. Mark Isitt skriver om ett av få John Pawson-hus i Sverige, beläget i Drevviken. Texten publicerades första gången i Residence 2017.
Det mest imponerande är allt det du inte ser.
Som vattenblandaren, dold i den decimetertjocka kalkstensbänken. Eller högtalarna, inbyggda i taket i samtliga nio rum, högtalarduken är övermålad, Craig David ljuder från ingenstans. Eller platteven som hissas ner från sitt gömställe bakom en nisch. Eller rullgardinen som åker upp i en minimal slits. Eller den nästan 17 meter långa bänken utan stag. Eller armaturerna som belyser de vitmålade väggarna, dematerialiserar rummet, förvandlar murarna till skimrande kulisser och huset till en scen, inkilade där vägg möter tak, som om solljus sipprade in genom en glipa.
Om här nu funnits något solljus, vill säga. Utanför är himlen smutsgrå och asfaltvägarna snöslaskiga, och vore det inte för en dagisgrupp i gröna reflexvästar skulle man kunna tro att livet här ute vid sjön Drevviken, söder om Stockholm, utspelade sig i svartvitt – vanligaste trädarten är björk. Ett par av stammarna inramas av husets högsta och smalaste fönster. Har arkitekten varit här och finkalibrerat huset på plats?
Inte personligen.
»Men jag tror John kommer i år«, svarar beställaren. »Hans schema är ju lite tajt.«
Ritade Calvin Klein butiker
Så tajt att det förvånar att han ens övervägde ett projekt i den här blygsamma skalan. John Pawson, 66, är engelsmannen som ritat Calvin Klein-butiker, möbler, bestick, broar, fabriker, museer, segelbåtar, scenografi, kyrkor och kloster – munkarna hade sett Klein-butiken på Madison avenue – och vars första bostadsinredning var en lägenhet åt självaste Bruce Chatwin 1982. »I need a courtyard«, skrev den berömde nomadförfattaren i sin brief, »a flat roof with walls like a room open to the sky, two bedrooms, and a living-room-cum kitchen with an open fire«.
En specifikation som Pawson förblivit trogen sedan dess.
Fast allt det där visste du redan. Få arkitekter är mer synonyma med det inrednings- och arkitekturideal som vuxit sig starkt sedan mitten av 90-talet. Det var Pawson som gav oss det putsade betonggolvet och de vitlackade mdf-luckorna med fjädrande gångjärn, och hans genombrott kom 1996 när han formulerade sin puristiska vision i skrift (fast mest i bild); boken Minimum utforskade gränserna för hur reducerat ett rum faktiskt kunde göras. Yta är lyx, konstaterade Pawson, mindre bråte är vad vi behöver i dessa stressade tidevarv. I tidningsreportagen framstod han mer som predikant än arkitekt, alltid vitklädd, ofta barfota.
Med åren har stilen visat sig knivigare att realisera än man kan tro. Medan andra arkitektoniska maner kan gömma sina misstag bakom ornament och lister, står minimalismen naken. Hantverket måste vara hundra, alla avslut perfekta. »Det är fruktansvärt svårt att skapa något enkelt«, har Pawson sagt – han uttrycker sig gärna lika avskalat som sina verk – och beställaren kan inte annat än hålla med:
»Som en av mina byggare uttryckte det, Vad mycket lättare det hade varit om allt inte behövde linjera.«
Jämfört med Chatwins brief var hans beställning mer utförlig. Han hade aldrig tidigare byggt sig ett hus, som infödd stockholmare var han van vid lägenhet, och för att få grepp om uppgiften skrev han ner sina önskemål. Det blev 53 fullproppade sidor. Ett dokument han mejlade till Pawson.
Ett trevåningshus med sadeltak och 22 fönster
»Jag skrev att jag önskade mig ett hus med platt tak med så få fönster som möjligt mot vägen, två våningar, 200 till 250 kvadrat. Knappt ett år senare, i mars 2007, presenterade John sin lösning: ett trevåningshus med sadeltak, 22 fönster, 400 kvadrat Inte en siffra rätt.«
Pawsons försvar var att han tagit sin utgångspunkt i den lokala byggnadstraditionen. I den turnerande retrospektivutställning som öppnade på London design museum 2010 fanns förslaget med, och i katalogen förklarade han att den dominerande bebyggelsen vid Drevviken är »pitch-
roofed wooden structures, typically painted Falun red and enriched with pierced wooden details.« En nationalromantisk typ av bebyggelse som knappt existerar här ute, de omgivande villorna är mer Southfork än Sundborn.
»Jag gick tillbaka till hotellet. Försökte verkligen ta till mig det där förslaget, såg ju att det var intressant. Men det gick bara inte«
Så dagen efter återvände han till Pawsons mjölkvita kontor vid Kings Cross station.
»I det läget kände jag mig ganska liten på jorden. Jag ville ju ha något sådant här, sa jag, och pekade på ett hus i ett monografinummer. Då tittade John på mig och sa, Du, det där är en tidning, inte en huskatalog.«
Att Pawson med små medel kan generera stora effekter är tydligt redan vid tomtgränsen. En repstegssmal trappa i kalksten följer tomten upp till toppen, svingar sig uppför sluttningen innan den knäcker tvärt vänster vid en magnolialund och sedan tvärt vänster igen in i en trång passage mellan upptornande putsväggar och en robust teakdörr i änden.
Övergången mellan ute och inne hanterar han lika dramaturgiskt skickligt. När du öppnat den tunga dörren träder du in i ett smalt uterum med putsade väggar och kalkstensgolv. En öppning i den tjocka muren leder dig ut på den inhägnade gården med sin vattenspegel och tyska lönn och karaktär av klosterträdgård. Tar du vänster hamnar du i dunkla hallen i husets hjärta, med trappa ner till källaren och trappa upp till de tre sovrummen – alla med varsitt badrum – men utan att förlora kontakten med utsidan, rakt framför dig ståtar en av de inramade björkarna. »Jag får energi ur den här stillheten«, säger beställaren.
Under de åtta år projektet tagit – »Finanskrisen 2008 tvingade mig göra en inbromsning« – var det initiala glappet mellan den ursprungliga beställningen och Pawsons första förslag den enda konflikten mellan beställare och arkitekt. Och särskilt mycket konflikt var det egentligen inte; så här i efterhand kan Pawsons »kupp« lika gärna tolkas som en entusiasm inför uppgiften. Visst hade han kunnat flagga för en annorlunda lösning, men det är som att lusten att rita en minimalistisk version av den ikoniska svenska stugan blev för stark. När beställaren invände, var han dessutom snabb att backa – totalt fyra varianter av huset testades på vägen.
»John är otroligt angenäm att jobba med«, intygar beställaren. »Enormt ambitiös! Och«, säger han och sänker rösten en aning, »det fanns faktiskt ingen kostnadsfördel att anlita en svensk arkitekt«.
Pawson blev nöjd
Det hus som står där i dag rimmar väl med den 53-sidiga beställningen. 311,5 kvadratmeter, två våningar plus källare, 15 fönsteröppningar plus fyra takfönster. Och att Pawson är nöjd märks på hemsidan där projektet pryder förstasidan: på det snöiga fotografiet slukas huset nästan helt av landskapet, en granitgrå volym på toppen av en granitgrå bergsslänt.
Vad du inte ser är vad du får.
