Drömmar om fransk keramik med Astier de Villatte
Det ikoniska keramikmärket från Paris grundades 1996 av Benoît Astier de Villatte och Ivan Pericoli. I snart 30 år har Astier de Villattes unika keramik älskats av samlare och entusiaster världen över – Residence mötte duon i Göteborg för en exklusiv intervju.
Duon bakom den legendariska franska keramiken Astier de Villatte heter Benoît Astier de Villatte och Ivan Pericoli. Två män som under snart 30 år, sedan 1996, drivit varumärket som väcker enormt ha-begär hos keramik-aficinados jorden runt.
Alla föremål – från tallrikar, koppar, vaser och rökelsehållare till möbler och böcker – görs för hand och signeras. Varje pjäs som säljs är framdrejad av svart lera från Normandie. 70 anställda, många från Tibet, arbetar i Astier de Villattes stora ateljé i Paris, och det är där hjärtat av verksamheten ligger, liksom i butikerna på Rue Saint-Honoré och på Rue de Tournon. En ny butik öppnades i april i år i Milano och det finns även en butik i Korea, en shop på Liberty i London samt en mängd shoppar jorden runt. I Sverige säljs Astier de Villatte på Artilleriet i Göteborg och Oscar & Clothilde i Stockholm. Porslinet är grunden i varumärket, men numera är även doftjus, rökelse framtagen av Paris bästa näsor samt mer alldagliga produkter som tvål och diskmedel med i sortimentet, liksom möbler och böcker.
Historierna som berättas runt varumärket är många. Att föremålen görs av munkar från Tibet i ateljén (nästan sant). Att de aldrig strukit en enda produkt ur sortimentet (sant – katalogen är uppe i 3 000 produkter). Att Benoît efter tio år på konstskolan i Paris kastades ut för att lärarna inte förstod varför han fortfarande lommade runt i korridorerna (kanske sant). Residence kan brösta sig med att vara det enda svenska mediet som har fått intervjua Benoît och Ivan live. Vi fick en mycket trevlig timme under en boklansering på Artilleriet i Göteborg, i ett litet snyggt rum med gigantisk Astier de Villatte-vas på bordet, jordgubbar och bakelser. Ivan och Benoît skulle signera den fjärde upplagan av sin Parisguide, Ma vie à Paris, en väldigt otypisk Parisbok som trycks av det egna analoga Paristryckeriet med blysättning. Tipsen i boken handlar om Paris viktigaste adresser enligt duon, alla försedda med telefonnummer, öppettider och adress.
»Vi köpte detta tryckeri för snart tio år sedan. Vi var tvungna, annars hade det stängt och inte funnits längre«, säger Ivan med höjda ögonbryn. »Det var naturligtvis galenskap, men vad ska man göra?«
Ett slumpmässigt möte blev partnerskap
Men vi börjar från början. Ivan och Benoît brukar säga att de träffades på den ikoniska 400 år gamla konstskolan Beaux-Arts i Paris, för att det är en bra story. Egentligen blev Benoît Astier de Villatte och Ivan Pericoli hopfösta av kompisar som tyckte att »ni borde umgås, för ni är verkligen likadana«. Ivan tittar lidande på mig. »Har det hänt dig någon gång att någon säger så och du vill verkligen inte umgås med den där personen som de påstår ska vara så bra?« säger han. »För så var det här!«
I vilket fall så blev det bra till slut ändå. Mycket bra. Benoît, som är tio år äldre än Ivan, var egentligen klar med Beaux-Arts, där hans pappa var professor. »Han var en cool typ som struntade i antagningsreglerna och tog in alldeles för många elever«, myser Benoît. »Hela min familj är konstnärer. Och Ivans familj består av konstkritiker. Så vi är uppvuxna omgivna av vackra saker.«
»Jag ville inte lämna skolan Beaux-Arts. Den är så fantastisk vacker. Du har tillgång till otroliga ateljéer och skolans byggnader ligger precis vid Louvren. I varje ateljé står en lärare och frågar vad du vill ha hjälp med. Det är en värld som är svårt att lämna. Dessutom målar du i samma sal där Matisse målade. Varför skulle du gå därifrån?« Ivan påpekar att det dock inte bara var mysigt i början av 90-talet när de utbildades. All konst skulle vara abstrakt, minimalistisk och konceptuell.
»Jag ville måla jordgubbar, och det föll inte i god jord, om man säger så. Traditionellt måleri var inget som man skulle hålla på med. Eller traditionell skulptur. Nu är det precis tvärtom, nu ska helt plötsligt alla måla i olja!« Ivan skrattar.
»Det var samma sak när det gällde design i början av 90-talet. Det var obligatoriskt att göra strömlinjeformade saker, formlösa, som blobbar. Ingen var intresserad av att rita en liten blomma och lägga den på en tallrik. För oss blev det ju en trigger: vi ville inget annat än att sätta små blommor på saker och göra saker med former. Detta var vårt sätt att revoltera. Och inte bara det, allt på den tiden var industriellt. Ingen gillade hantverk. Och så ville vi inte bara vara hantverk, utan till och med sådant hantverk där man känner handen på personen som gjorde det. Vi var totalt motvalls.«
»Så jag tror att vår revolution var att gå bakåt, se bakåt på gamla former, som har glömts bort. Att försöka att inspireras av det, att skapa nya saker. Saker hittade i skräpet, försummade.«
Tre årtionden i skönhetens tjänst
Ivan och Benoît slutade skolan och tog med sig den svarta leran som man gjorde skulpturer med och kärleken till det vackra och hantverket. Benoîts familj har en lång tradition inom keramiken, så i början var många av hans syskon involverade i det nya företaget. »Vi försökte hitta ett sätt att vara kvar i den vackra världen och har lyckats under snart trettio år.«
De ställde ut på Parismässan Maison & Objet och slog igenom stort. I dag är sortimentet på 3 000 objekt. »Faktum är att vi behåller allt, vi har aldrig plockat bort något ur produktion hittills. Kunderna försöker gå igenom våra kataloger, de ger upp. Ingen kan gå igenom allt det här, så de lägger slumpmässiga beställningar, låt oss kanske ta det och det. Jag menar, vi borde skapa lite mer ordning. Det är också väldigt speciellt. Det kanske är en lyx«, säger Benoît.
»Många företag lägger energi på att skära ner. Det är som i en vit kub, allt detta kurerande. När du gör det tappar du mycket. Men vi når en punkt där vi inte har tillräckligt med utrymme i våra butiker för att visa upp saker. Så i slutändan kurerar vi också.« Benoît inflikar:
»På boulangeriet finns det många olika kakor. Vissa är bästsäljare, och vissa är det inte. Men du fortsätter att göra den här lilla tårtan för Madame Machine, den här lilla saken för Monsieur Leroc. Och det är trevligt. Väldigt trevligt. Nu, när du går i en normal stad, kanske inte här i Göteborg, men i Paris, om du går till bageriet, och du har en eller tre kakor, två bröd, allt i mycket, mycket bra kvalitet. Och efteråt, säger du, ja, det är mycket bra kvalitet, två bröd, två kakor. Jaja. Och det är … Det är väldigt väldigt tråkigt, helt enkelt.«
Parisguide med det viktigaste
Benoîts resonemang är också det som ligger bakom duons Parisguide Ma vie à Paris som släpps för fjärde gången och som vid första anblicken verkar som en levande anakronism, satt i bly med perfekt radavstånd och en boktryckskänsla som ej längre finns att hitta. Ett fåtal bilder i mitten av boken, annars mycket text och telefonnummer. Här hittar vi viktiga adresser från A till Z.
Från akupunktören doktor Bumchung (»Han är fantastisk, du måste prova!«) över biodlaren Rucher du Jardin du Luxembourg, till mer vanliga Paris-tips som antikaffärer och kaféer. Under bokstaven M hittar man rubriker som Magi, Marmor, Marknader, Madrasser, Metall och Meteoriter samt en mängd andra viktiga Paris-måsten. »Det här är mycket jobb. Det handlar också om att vi har storhetsvansinne. Vi tror på något vis att vi är Paris«, säger Ivan Pericoli. För att signera boken Astier de Villatte-style i Artilleriets butik bygger de två konstnärerna upp ett bord med hundratals egna stämplar, med olika figurer. Det är deras egna huvuden, glada hälsningar, katter, gubbar, träd.
»Vi hittade på detta för annars sitter vi där och vet inte vad vi ska skriva när folk vill ha en dedikation«, säger Ivan. »Så vi ritar något och stämplar. Och glöm ej, vi gör det för att vi är businessmän. Vi vill ha en kö. Om kön är för kort ritar vi helt enkelt i tjugo minuter per bok. Då blir det garanterad kö.«
