Signe Persson Melin är död

Det känns som om sommaren tog slut när Signe dog. Keramikern och formgivaren Signe Persson Melin avled 97 år gammal den sista augusti. Hon var antagligen den svenska keramikens största namn efter nästan 70 yrkesår i egen ateljé i Malmö och som formgivare på Boda Glasbruk, för Boda Nova, Rörstrand, Höganäs och Design House Stockolm. Hon stretade på, arbetade oavbrutet, levde i sitt arbete, med nyfikenheten riktad framåt mot det som skulle kunna göras.

”Det är de nya sakerna jag oroar mig för”, sade hon och påstod att hon oftast blev besviken när hon öppnade ugnen efter en bränning. En osäkerhet fanns alltid där. Kanske var det den som höll henne på tå. Det var sällan hon tyckte sakerna blev så bra som hade tänkt sig. Men ett misslyckande för henne kunde vara perfektion för andra. Det är många som tycker Signe Persson Melin var fulländad som keramiker, kanske vår bästa någonsin.

Oiva Toikka en gammal vän

När hennes gamle vän Oiva Toikka, en superstjärna inom finskt glas, invigde en Signe-utställning på Höganäs museum i början av 2000-talet, sade han på sjungande finlandssvenska: ”Signe, du gör inte sådana där komplicerade saker”. Det var en kärleksförklaring som satte fingret på hennes arbete. Hon var inte rädd för det enkla. Hennes kannor och tillbringare tycktes ihopfogade av lerbitar, drejade, bankade till form, men de var fyllda av värme och liv, nästan mystiskt levande, långt utöver funktionen.

De vara skeva och sneda, med en naivitet som bara en supersäker formuppfattning kan behärska. Visst går det att ha hallonsaft i tillbringarna eller te i hennes berömda tekannor, nu dyra på auktioner, men det är deras utstrålning som är huvudsaken, det är den som tar andan ur alla Signe-fans, speciellt i Skåne med sin keramiska djupkultur och utmärkta leror, som Signe som ung grävde upp ur dikesrenar och åkrar, ältade och renade för att få fram lerans inre skönhet, framhävd med hennes typiska, rytmiska stämplingar och tryckta mönster.

Ytorna liknade bränt bröd, läder, sandytor, delvis glaserade i blekgult och dimmiga, tidlösa, kinesiska glasyrer.

Undertill satt en stämplad spetta: Signes tidiga signatur. Hon föddes 1925 och växte upp med byggande. Hennes pappa var den legendariske byggmästaren Sigfrid Persson, som bland annat skapade kvarteret Malmgården, Ribershus och Friluftsstaden i Malmö. Hon hoppade av skolan, arbetade som ”fabriksflicka” på Lomma Ler & keramik en krigsvinter 1943-44, vägde upp iskall lera och lärde sig dreja.

På fabriken Andersson och Johansson i Höganäs mötte hon en värld av leror och glasyrer och bestämde sig 19 år gammal för att bli keramiker. Hon tycks ha svävat genom Konstfack och Konsthantverksskolan i Köpenhamn. Vips hade hon öppnat egen verkstad i Malmö, med en jättelik ugn hennes pappa byggmästaren hade köpt. Hon skapade serier och kollektioner av drejat bruksgods, packade bilen och sålde över landet. Den danske drejaren Ernst Christiansen, drejade, puffande på sin pipa. Snart fick hon ställa ut i Stockholm, blev hyllad som en modern förnyare av bondskt krukmakargods. På H55 fick hon ett folkligt genombrott med sina kryddburkar i brun lera, märkta med kryddornas namn.

Burkarna kom att plagieras i åratal. Under femtiotalet Signe flera offentliga uppdrag, bland annat glaserade och brände hon plattor till en 145 meter lång perrongvägg på T-centralen, med mönster av Anders Österlin. Verket sitter kvar än idag, oförändrat. På Stockholms Folkets Hus gjorde hon en väldig 450 kvadratmeters keramisk vägg tillsammans med den expressionistiska keramikern Anders Liljefors.

Boda Glasbruk

Mot slutet av sextiotalet sökte nya generationer nya formspår, tidsandan förändrades. Signe tycktes tröttna på keramik. Hon blev formgivare på Boda glasbruk där hennes keramiska formstabilitet kom att översättas och fortleva i glaset. Tillsammans med sin man John Melin, ”Johnny”, legendarisk reklamman, utvecklades otaliga glasmodeller och serviser, genialt förpackade och marknadsförda.

De robusta ölglasen Ruben är klassiker. Hon arbetade för Boda Nova, gjorde fyrkantiga glasburkar med korklock Kvadrat, en glastekanna stående över ett värmeljus. Hennes Multipot för Boda Nova måste ha sålt i miljoner. De står på loppisar överallt idag. Under åttiotalet formgav hon elegant porslin för Rörstrand, bland annat servisen Primeur, en internationell storsatsning som tillverkades i många år med olika dekorer. Hon ritade bestick.

Första professor i keramik och glas

Hon blev även Sveriges första professor i keramik och glas och arbetade på Konstfack i två omgångar. En generation av formgivare och keramiker har präglats av hennes stringens och kanske också skrämts en smula av Signes stränga formblick. Hon såg direkt om något var oklart formulerat. Gör om!

I pensionsåldern tog hon upp keramiken igen, öppnade ateljé, först i Gustavsberg, tillsammans med keramikern Kennet Williamsson, sedan på egen hand i Malmö. Det är frågan om hon inte var som bäst under sina 10-15 sista arbetsår, då hon envetet jobbade på i verkstaden i en butikslokal på Beridaregatan i Malmö.

Hon fick en ny frihet i sitt uttryck, som om hon inte längre behövde bevisa något eller söka en osäker marknad. Hon var fri, ändå sig lik hela tiden. Det var Signes hemlighet: hon återbrukade hela tiden sitt eget uttryck, förnyade det i små, men sublima steg. Vi kände igen vår Signe, vare sig det var en ny tekanna för Röstrand eller stiliga trädgårdskärl i aluminium för Byarums Bruk, men önskade oss inte heller något annat. Hon gjorde verkligen inte ”komplicerade saker”, de var självklara. Hon hade sitt språk och det var älskat. Hon var och är en förebild och inspiration för många nutida formgivare och stylister.

Signe arbetade träget till 2019, då hon till mångas förvåning lade ner verkstaden. Vad skulle hon göra nu? Kanske hade hon tröttnat ändå, liksom i hemlighet, som om inte riktigt ville erkänna det. Vid drygt 90 är det tillåtet att vara trött.

En vandringsutställning, en slags Signes Greatest Hits, med hennes livsverk visades runt om landet, men hon orkade inte riktigt engagera sig. I hennes kök stod ett par kaffekoppar från Wedgwoods 1700-tal. ”De här är suveräna” sade hon, som om hon hade mätt sig mot dem i alla år, inte kommit lika långt, men det hon gjorde var ändå underbart, en evig formsommar.