Kika in i designern Emma Olbers drömhus i skärgården

1:43

Efter reklamen: TV: Emma Olbers - förläng livslängden på dina möbler

(1:43)

Det kommer ett sms precis innan jag ska gå ombord på den lilla puttrande skärsgårdsbåten med det lite skrytiga namnet Monsun, ett lite rappt och oroligt sms från Emma. »Har du kläder på dig?« Jodå, man har ju varit i skärgården förr. Efter 20 minuters färd genom salta havet, från Simpnäs längst ut i norra skärgården utanför Stockholm till Arholma tar fru Skärgårdsduglig emot vid bryggan, i lång regnrock och det lockiga håret i en tofs under sydvästen. Under armen en bal med toarullar. Min klädsel granskas och får ett halvt okej. Men så till nästa fråga: »Kan du cykla?«

Jodå. »För någon vecka sedan hade vi ett gäng amerikaner på besök, de kunde faktiskt knappt sitta på en cykel«, ropar Emma, som till vardags är designer för företag som bland annat Ire och innerstadscoola Asplunds, medan hon svischar iväg upp på nästa kulle. På Arholma finns inga bilar, så vi cyklar upp och ner genom en blommande försommarskog, tills vi kommer fram till hennes eget sommarparadis.

Sekelskiftesvilla från 1898

En stor gul träkåk som byggdes av öborna Arvid och Selma 1898, han lots, hon från en redarfamilj. Huset är beläget i en egen vik och med tillgång till eget båthus. Ett veritabelt Madickenparadis, det enda som fattas är väl tjänstefolk som en Alva eller en Linus-Ida som ligger på bryggan och skrubbar tvätten …

»Ja, sådant en chefredaktör som Madickens pappa hade råd med för hundra år sedan«, ler Emma snett och öppnar den vackert ockrafärgade dörren till förstukvisten, där staplar med färgburkar och penslar ger omedelbar farbror Melker-känsla. När Emma och maken köpte huset Arvidas fanns det inget vatten indraget, men väl el i rejäla aluminiumledningar.

»De var lite efter härute i skärgården med sådana framsteg. Fastän de ju hela tiden åkte till Stockholm.« Sedan berättar Emma om den stora förälskelsen som drabbade henne den dagen hon såg huset.

»Det var en tidig påsk som inföll i mars, med vidrig snöstorm och en överfull båt från Simpnäs. Båten var så fullproppad med människor att vi inte fick ta med oss barnvagnen över, vi fick ha sonen i en babybjörn. I huset var det svinkallt, mäklaren hade inte ens tänt en brasa. Ett annat spädbarn skrek oavbrutet under hela visningen. Ingen annan la bud på detta ruckel. Men jag såg potentialen direkt.«

Fyra hektar land

I fastigheten ingick även fyra hektar land, drygt 40 000 kvadratmeter. Emma, som är uppvuxen på en bondgård utanför Göteborg, tog med mamma och pappa som tyckte att åkrarna runt om inte direkt var välskötta. »Men vi hade letat i flera år efter ett sådant här hus. Vi hade en lista med fem punkter som var måsten. Vi ville ha en ö. Vi ville att det skulle bo folk på ön året runt. Det skulle finnas restaurang och handelsbod. Det skulle vara oförstört och genuint och ha mycket charm. Så vi fick leta i tre år.«

Bondedotter som hon är tyckte hon inte att de där fyra hektaren var så särskilt skrämmande.

Att köra traktor är en baggis och röja skog är bara kul. Dessutom har Emma miljötänkandet i blodet. »Jag tror att det handlar om att jag är uppvuxen på en gård som har bebotts i fem generationer. Många möbler hemma hos oss var över hundra år gamla. Det där med att man ska lämna något efter sig är djupt rotat i mig. Och redan i skolan valde jag ofta miljöaspekter för grupparbeten. Mina föräldrar var kanske inte världsbäst på källsortering men de förmedlade ett hållbarhetstänk, målade med linoljefärg och lärde ut vad en fönsterfura är för något.«

Emma Olbers miljö- och hållbarhetstänk

Emma är en av få svenska designer som hela tiden arbetar miljöinriktat. Hon har också en sådan utbildning i botten, och har under sina verksamma år aldrig släppt ifrån sig en enda produkt där inte miljöaspekten har varit en av de drivande utgångspunkterna. »Ofta funderar jag redan från början på hur en produkt ska kunna återvinnas, hur den kommer att hamna i olika containrar och att det ska vara lätt för användaren«, skrattar hon.

Hennes formgivarkarriär har gått via Nyckelviksskolan, Beckmans, Ikea och Thomas Erikssons arkitektkontor. Sedan 1999 driver hon en framgångsrik egen verksamhet, där hon fått eftertraktade priser för en del av sina möbler, som ofta har en lite shakerinspirerad aura, det är trärent och elegant. Numera jobbar hon mestadels åt Asplunds och Ire möbel, där hon är konstnärlig ledare. Hon är också involverad i Tre sekel, ett möbelföretag som år 2013 började anlita Emma för att modernisera sitt nästan 70 år gamla sortiment.

På Tre sekel jobbade Emma tillsammans med Tibro-entreprenören Bertil Lindström som hastigt gick bort i fjol. Emma tog fasta på Tre Sekels mycket lokala och miljövänliga produktion, där det mesta av råvaran var lokalproducerad inom en radie av femton mil. Hon bytte ut en del plastfärger och övertalade målarna på fabriken att använda äggoljetempera, en färg som användes på möbler redan för 300 år sedan. »Det blev först lite gnäll om de två veckor långa torktiderna, men sedan rullade det på.«

Även på hennes nyritade produkter, som den prisade soffan Greta och nu senast länstolen Ida, är det äggoljetempera som gäller. Och i sina egna boenden, både i stan och i skärgården, målar hon helst med linoljefärg. Som i sin förra lägenhet i Hammarby Sjöstad där hela ekparketten slipades om och där Emma sedan målade hela golvet med linolja. »Där fick jag inflammation i handleden, för att färgen var för trögflytande.«

All annan färg fnyser Emma åt. »Plastfärg«, säger hon med tydlig avsmak i rösten. »Men om det är vattenbaserat?« »Det är alltid någon annat skit i, var så säker.«

Huset på Arholma renoverades

Det är mer än tio år sedan Emma och maken köpte huset på Arholma. Ena sidan målades för några somrar sedan, den omålade som vetter mot havet står på tur. »Den här ska jag måla i sommar«, säger hon ärligt förtjust. »Med linolja förstås. Tack vare att detta inte är målat sedan 50-talet är det bara att knacka bort färgen lite lätt och sedan kan festen börja.«

Om man ska tro på henne är det fortfarande en njutning att hantera penslar och färgburkar sommaren igenom. Och det syns i huset. Överallt ligger det projekt: Färgburkar i hallen, buktande tapeter i vardagsrummet. På åkern utanför en gigantisk stapel med avverkad skog och bråte som ska eldas upp. När paret tog över huset drogs det in vatten, köket renoverades och de byggde ett badrum på ovanvåningen. Det svåraste beslutet var att flytta trappan som låg på ett konstigt ställe.

»Du kan se här på väggen var den låg förut. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om vi ska måla över det. Jag tycker ju om det där redovisande, när man ser förändringarna.« Ett hus är till låns, så är det i Emmas värld. De som kommer efter ska veta vad som har hänt.

Hon pekar på tomten norr om huset. »Vi avverkade 200 kubik skog där under vintern. Där har vi styckat av tre tomter. I morse gick jag och rensade lite med röjsågen. Och det där hallonsnåret borde jag ha tagit bort förra helgen, nu är det redan manshögt.«

För de avstyckade tomterna har Emma ritat stugor som hon också har fått bygglov för. »Då blir det enkelt för köparen, och jag har lite koll på hur det ser ut på våra granntomter.«

Pippi Långstrump, granntomten och Fru Skärgårdsduglig

Det är lite Pippi Långstrump över Emma som kör traktor – »men det är inte svårt«, klättrar upp på alla stegar, röjer skog och lägger nät. Å andra sidan finns det också strukturmänniskan som skriver listor över pro och kontra, och som gärna vill ha kontroll på läget. Hon tar gärna saker i egna händer och är inte rädd för att hugga i. Det kan gälla att skrapa färg på fem meters höjd, jaga bort grävlingen under huset, leda midsommardansen runt Arholmas kända stång, vara valberedning för öns förening eller just, rita stugor för granntomten. Emma tar sig an uppgiften.

Det enda som kan skrämma Fru Skärgårdsduglig är möss. »Jo, jag har stått på en stol och skrikit, det är helt sant. Men grävlingen som bosatt sig här under huset är jag inte rädd för, den är jag bara sur på. Om han inte flyttar på sig kommer jag nog att skaffa jaktlicens.«

Emma Olbers projekt framöver

Projekten framöver är många. Den där gäststugan där, till exempel, borde man inte riva den otidsenliga förstukvisten, och när det blir hur mycket tid som helst över så vore det ju härligt att få fram den ursprungliga vägen till huset från sjösidan, då måste det där hallonsnåret bort, och så vidare i all oändlighet. Blir hon aldrig matt av att den här renoveringen aldrig kommer att ta slut? Man får ta en sak i taget, säger Emma som med sin familj bor i lägenhet på Södermalm i stan och som glatt kan tänka sig att så småningom, i nästa livsfas, vara mer bofast på ön.

»Jag kommer alltid att ha kvar en lägenhet i stan, jag behöver den pulsen också, och är alldeles för social för ensamliv«, säger hon. »Men jag kan jobba från ön, när barnen är lite större så kanske …«

Nu är det tre veckor till jul, minst sex veckor på sommaren och minst en helg i månaden som tillbringas på Arholma. »För tillfället är sönernas fotbollsmatcher på helgerna ju en viss hämsko«, konstaterar hon. »Men de spelar ju kanske inte fotboll för evigt. Vad tycker du, ska man riva hela den där gäststugan? Eller bara förstukvisten?«

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.