Från London till Hornstull – kika in i arkitektparets färgstarka våning

Trivsel, vad är det? Igen och igen, igen och igen ställer vi frågan, försöker hitta trivseln, bygga och möblera fram den, byta soffa, byta färg, byta hem. Vi kan trivas stort och vi kan trivas litet, trivas med lyx eller mysa i ett råtthål, allt är möjligt. Det hänger på var vi befinner oss i livet och vad vi vill att ett hem ska vara.

Trivsel stiger från golven hemma hos arkitekterna Ia Hjärre och Andy Nettleton i Hornstull i Stockholm. Det är fint att röra sig över golvbrädor med springor och sprickor och kontakt med försvunna snickerier. De gamla Hornstullshusen är härliga, gediget 1920- och 1930-tal som växte in över bergknallarna i kanten av stenstaden. Tre lyor hade slagits samman till en våning.

»Jag kom hit och såg denna mastodontlägenhet. Det var ljust, sex stora rum, högt upp. Jag ringde hem till Andy: ’Här ska vi bo’«, säger Ia Hjärre.

Hit kom hon och Andy och barnen Max och Moa 2008, dimpande från London, där de hade bott och arbetat i 14 år.

»Vi var lyckliga i London, men det var tungrott att bo mitt i smeten. Vi började längta efter något annat, en livskvalitet som vi inte kunde hitta där mitt i staden«, säger Ia. Andy fyller i: »Vi ville flytta ut, hitta en bra skola, men insåg att i stort sett alla i vår ålder tänkte likadant.«

Det pågår en väldig folkvandring från city till förorterna – Metroland – för att bo renare, tystare och grönare.

»Vi älskade London, men två timmar på tågen varje dag, vad är det för livskvalitet?« säger Ia.

Kanske Sverige kunde vara ett alternativ? Ibland faller pusselbitarna på plats ganska snabbt. Det blev knivsöder.

»Vi åkte med vårt pick och pack och en hamster mot Stockholm och barnen trodde att vi skulle börja ett nytt liv i Sverige. Snart började de ana att vi skulle fortsätta som arkitekter. Hur tråkigt som helst.« Andy skrattar.

»Max tyckte att jag kunde bli pilot i stället – eller köra gaffeltruck«. Rejäla jobb i ett nytt land.

Barnen fick nu dras med sina arkitektföräldrar, men lägenheten var en dröm att flytta in i.

»Vi hade längtat efter ytor, hade inte möbler till alla rum och sprang som små möss. Det var skönt.«

Gamla krångligheter i lägenheten rätades ut.

»Som arkitekt tänker man ofta på cirkulation och rörelsemönster som ska vara logiska.«

Badrummet flyttades finurligt tre steg ner i ett övergivet trapphus som blev ett litet spa. Köket blev större. Starka färger är ovanliga signaler i ett annars grådaskigt svenskt inredningslandskap, men här binds hemmet ihop med två orange partier, ett i entrén och en orange förvaring i en hall längst in. Köksluckorna är uppfriskande blå. Alltihop är 189 kvadrat gediget, robust och snyggt boende fyllt av spring, barn och arbete.

Stockholm är en rätt liten stad nära naturen.

»Allt i London är konstgjort, även parkerna, och det är mycket folk överallt. Här kändes det inte riktigt som en stad, även om det var centralt. På Långholmen är det som ute på landet«, säger Andy, som är uppvuxen i kolgruvedistrikten utanför Newcastle. Han är antagligen den enda arkitekten i Sverige som har kört lastbil med stenkol från en gruva.

»Jag jobbade en sommar och blev helt kolsvart«.

I arkitekturen hamnade han av en slump.

»Det var första gången jag kände att det var roligt att plugga.«

Han läste i Leeds, sedan på den legendariska skolan Glasgow School of Art, ritad kring förra sekelskiftet av arkitekten Charles Rennie Mackintosh.

Historien om Ia Hjärre och Andy Nettleton innehåller många olika platser och bakgrunder. Hon växte upp som fabrikörsdotter i den lilla byn Gärsnäs på Österlen. Pappa Leif Hjärre drev Gärsnäs möbelfabrik. I lägenheten i Hornstull står farfarsfar Anders Anderssons gesällprov, en underbar soffa som han byggde innan han startade fabriken 1893. Pappa Leif hade tänkt sig en yrkesbana som ambassadör men fick fabriken på halsen när han var 24 år, när hans pappa dog hastigt. Att ta över fabriken var ändå självklart.

Ia bodde i en villa vid huvudgatan och fabriken låg en bit längre ner, med det trygga suset från fläktar, trädoft och en pågående högkonjunktur.

»Fabriken var en fantastisk lekplats, kanske inte alltid så populärt, men det var stora ytor. Travarna med skumgummifyllnad var extra lockande.«

Ia har alltid älskat att rita och ett möte med arkitekten Pelle Friberg fick henne att söka sig mot arkitekturen. Hon pluggade på KTH i Stockholm, i Spanien och till sist på The Bartlett i London, en av världens bästa arkitekturskolor.

»Engelsk arkitekturutbildning är stenhård. Det är som att börja en militärakademiutbildning. ’They break you down and rebuild you.’ Folk grät i korridorerna.«

Någonstans i arkitektkretsarna träffades de bägge 1994. Andy jobbade redan, Ia pluggade klart.

»Jag åkte runt med min gula Folkabubbla och min portfolio, sökte jobb och fick jobb.«

Efter några år i branschen ville hon starta eget och Andy hade ledsnat en smula på sitt kontor. Det var dags för en egen firma: Dive architects.

»Trots att vi hade sagt att vi aldrig skulle göra det.«

De dök in i Londonlivet, köpte ett ombyggt potatismagasin i Borough Market, inklämt mellan tre järnvägslinjer vid London Bridge. På den tiden gick det ännu att köpa ett ruckel.

»Huset var en mix av kopieringsfirma och bostad utan kök eller badrum. Vi bodde genom två ombyggnationer med två barn. Inget att rekommendera«, säger Ia.

Det blev ett kompakt, minimalistiskt hem på 79 kvadrat i två plan, faktiskt omskrivet i ett av Residence tidiga nummer. Londonåren gick fort.

»Vi fick två barn, jobbade järnet«, sammanfattar Ia.

Så kom den där längtan efter något annat. Dive architects tog steget över till Sverige.

»Vi hade inget affärsnätverk, Andy pratade inte svenska, men ibland måste man prova något och våga ändra på saker. Ingenting är heligt«, säger Ia.

En del jobb dröjde kvar i England, men svenska kunder dök snart upp. Ia och Andy undervisade också på KTH.

»Det var ett fint sätt att komma tillbaka till Sverige.«

Kontorets uppdrag varierar nu i en spännande mix av bostäder och offentligt: Hus i London och Kina, ombyggnad av brittiska konsulatet i Khartoum i Sudan. De har ritat ett modernistiskt trä- och glashus vid en strand utanför Borlänge. Tillsammans med arkitektkollegan Ana Riesco ritar de nu bland annat på ett bostadsområde i Haninge, en villa i Bonn, ett ridhus på Österlen och några kontorsprojekt.

Förra året fick Dive uppdraget att se över det lite bedagade fabrikshuset i Gärsnäs, skapa nya flöden och rita ett showroom och butik. Nu ståtar där en kritvit fabrik och en kolsvart byggning med Gärsnäs i stora bokstäver, synliga långt över fälten. I alla år har Ia och Andy besökt hennes barndomstrakter på somrarna.

Men nu lockar Österlen på ett nytt sätt. För en tid sedan hittade paret en orustad gård på en kulle utanför Simrishamn. De har tagit hand om stället. Kanske ska drömmen om ett lantligare liv bli verklighet? Ny trivsel någon annanstans. 

Ia Hjärre & Andy Nettleton

Ålder: Ia är 54 år, Andy är 51.
Gör: Arkitekter som driver arkitektbyrån Dive architects tillsammans.
Bor: Stor ombyggd lägenhet i Hornstull, Stockholm.
Aktuella med: Showroom för Gärsnäs möbelfabrik, en gård på Österlen och ett fondmäklarkontor.

Text PETTER EKLUND Foto TOVE FALK OLSSON

Läs även: 

Naturnära hemma hos inredaren Bert Van Hoecke

Stjärnklart hemma hos Camilla Modin och Pontus Djanaieff