Glasets paradisdrottning - Ulrica Hydman Vallien
Hon var antagligen Sveriges mest folkkära formgivare och konstnär, välkänd för sitt målade glas som hon hade utvecklat sedan tidigt 70-tal. Ulrica Hydman Vallien bidrog till miljardomsättning på glasbruken. Hon gick bort 2018.(En tidigare version av denna artikel publicerades i Residence 2018)
Ulrica Hydman-Valliens sista dag i livet blev den 21 mars 2018. Hon hade målat hela dagen, i sitt hem i Småland, och dog mitt i steget, drabbad av en hjärtattack. Minnen och hyllningar strömmade in från hela världen.
Tulpandekoren Tulipa
Hon var antagligen Sveriges mest folkkära formgivare och konstnär, välkänd för sitt målade glas som hon hade utvecklat sedan tidigt 70-tal. Tulpandekoren Tulipa, »en liten tuff tulpan som alla kunde tycka om«, har synts överallt i svenska hem sedan den kom 1991. Var den ett självporträtt? Ulrica Hydman-Vallien var kaxig och självsäker. Hon gillade framgång, ville sälja mycket för att ge glasbruken jobb och vinster. Även som berömd behöll hon sin sextiotalsfärgade, varmhjärtade rättvisekänsla. Hon var frispråkig och debattlysten, skällde ut koncernchefer när ingen annan vågade, kämpade för att Glasriket skulle leva. Alla tycktes älska hennes uttryck och från glaskonsten spred sig uppdragen. Hennes måleri hamnade på flygplan, textiler, hotellfasader, mobiltelefoner, likkistor, vinflaskor, resväskor och teaterscener. Det fanns inga gränser för var en Ulrica HV-dekor kunde hamna. Kanske lärde hon sig det oblyga självförtroendet i USA, där hon och hennes man, glaskonstnären Bertil Vallien hade arbetat och insupit kulturen i ett par år på 60-talet, efter utbildningen på Konstfack. Andy Warhol blev en idol. Samma driv, samma oblyga brokighet av konst och kommers.
Ulrica Hydman-Vallien kom tillbaka till Sverige 1963 och arbetade som keramiker i småländska Åfors, där Bertil Vallien anställdes på glasbruket. Hennes keramik är lekfull, färgstark och oborstad i den tidens anda. Glasbruksledningen såg hennes begåvning, men hon ville inte arbeta för »kapitalismen«. Nästan ett decennium – och tre barn – senare började hon formge glas för Kosta Boda. Den första uppgiften var att ta fram ett romantiskt glas eftersom hon var kvinna. Serien Opticon blev en framgång. Hon gjorde då »råttskålen«, en unik glasskål dekorerad med råttor. Hon ville vara sig själv, både ljuv och bitsk.
Open Minds, Caramba och Mine
Snart hittade hon sitt uttryck på Åfors som blev »Bertil och Ulricas bruk«. Som en av få formgivare uttryckte hon öppet vad hennes främsta uppgift var: att skapa säljande glasprodukter. Hon hade instinkten för hits. Publiken älskade hennes färger, figurer, blomster och sagomotiv. Serierna Open Minds, Caramba och Mine blev schlagrar i glasets värld. Tulipa-glasen sålde och sålde och sålde rätt in i den svenska smaken tills de nästan blev osynliga. Serien drog in 20 miljoner kronor om året när den var som störst.
Hydman-Vallien gick hem i stugorna, men smakdomarna fnös åt henne, tyckte glaset var vulgärt och »osvenskt«. Hon sades härma Chagall, Matisse, Picasso och mexikansk folkkonst i besvärande hög grad. Kritiker som lärts upp i god svensk form där minimalt och »rena former« var bra stördes av hennes livsglada, ofta liksom flirtiga glas. Alltså: tystnad.
Hon delade den positionen med Lisa Larson, vars djurfigurer inte heller accepterades av formetablissemanget. Först på 00-talet, när japanska marknaden började dyrka Lisa Larson, svängde tongångarna här hemma. De gamla smakmotsättningarna bra och dåligt, fint och fult har nu sjunkit undan. I dag är både Lisa Larson och Ulrica Hydman-Vallien accepterade och betydelsefulla. Svensk form är internationell, det mesta är tillåtet. Rösterna är flera, smaken öppen för olika formspråk och ideologier. Hydman-Vallien trivdes i det landskapet.
»Mycket är bäst. Jag gillar det överbemålade och vill egentligen mest ha en yta att berika i alla mina material«, skrev hon i boken Ulrica HV (2014), en spännande samling klipp, minnen, produkter och bilder från hennes liv. Boken börjar med döden. 1968 drunknade hennes andre son Mattias, 16 månader gammal. Olyckan högg en svart klyfta i hennes liv. En ny son kom året efter, men sorgen hade bränt fast. Man kan se hennes konst också ur den vinkeln: som en motståndskamp, att bejaka det växande, drömska, livets färger framför döden. En tulpan kan vara tuff, men den kommer alltid att vissna och dö. Det är modigt att sätta den på glas, medveten om den korta blomningen. Här och nu gäller det att leva. Ulrica Hydman-Valliens nyfikenhet, hennes »punkiga«, fantasifyllda attityd ekar starkt som en uppmaning.
Text Petter Eklund
Läs mer