Drömmen… det vore att flytta till ett Frida Kahlo-inspirerat hus med en vild, lummig trädgård!
Det var i en intervju för fyra år sedan som Jessica Folcker uttryckte en kraftfull längtan bort från Stockholms stökiga inre.
Sedan gick allt snabbt. Hon separerade från sin dåvarande sambo och pappan till de båda barnen, gick på restaurang och fann att någon kastade servettflygplan på henne. Det var inredningsarkitekten Daniel Heckscher. På tre år har de hunnit gifta sig, få två barn och flyttat till det där drömhuset i det vilda och lummiga.
Att komma ut till deras hus på ön Älgö utanför Saltsjöbaden öster om Stockholm är lite som att kliva in i Frida Kahlos målning Det blå huset. Det blå från himmel och hav utanför fortsätter in på golv och väggar. »Det var min tanke när jag satte färgtemat, från ljusblått till mer turkosblått, att havets nyanser skulle skölja rakt genom huset«, säger Jessica om den oväntade färgsättningen – djärv och ovanlig men med en överväldigande känsla av vänlighet och värme.
Hemmet och den stora familjen får den mesta av hennes tid och kärlek, nu när artistkarriären är mindre intensiv. Dels är hon mammaledig, dels är skivbranschen inte densamma som under 1990-talet, då hon upptäcktes efter att ha jobbat i Dr Albans skivaffär och som körsångerska, och fick en lång rad hits som soloartist. »I dag handlar det mycket om företagsspelningar men det börjar bli dags för en ny skiva snart också«, säger hon.
Ute på Älgö bor Jessica, 36, och Daniel, 38, på blott en tredjedel av ytan de hade inne i stan – två sovrum och, varannan vecka, fyra barn. Hela det senaste året har varit en pärs för att försöka få det kulturminnesmärkta hus de köpt, ett rejält fukt- och rötskadat sommarhus från 1944, beboeligt.
»Men först var det tänkt att vi skulle flytta till ett radhus i Saltsjö-Duvnäs i Nacka, som alltid varit Jessicas drömställe att bo på«, berättar Daniel. »Det var ett byte, som vi ägnat månader för att få till. Så plötsligt backade den andra familjen ur. Jessica grät i två dagar.« Daniel ville göra något för att trösta. Så han satte sig en natt och »gick igenom vartenda hus på hela Hemnet«.
»Det var fortfarande mitt i natten när jag hittade det här stället på Älgö. Jag väckte Jessica och hon blev klarvaken direkt och bara: ›Åh!!‹ Dagen efter åkte vi ut och tittade, och föll för hur fantastiskt vackert, nästan löjligt pittoreskt, Älgö är. Och då fick vi en sån jäkla känsla för det här.«
Det var på 1940-talet som arkitekten Tore Axén, mitt i livet och nybliven pappa, byggde den lilla, vinkelformade, Medelhavsinspirerade villan som familjens sommarställe. Nu var det hans två söner som sålde. Och priset skenade i väg. Efter en häftig budgivning och ett slutkvadratmeterpris som fick det att svartna för deras ögon var huset ändå deras. Det vara bara ett problem – de hade missat i vilket extremt dåligt skick huset var. Och de fattar fortfarande inte hur det gick till.
»Jag har ju ritat närmare 20 privatvillor och gjort en del renoveringar, jag borde ha sett det. Men vi blev nog lite förblindade…« funderar Daniel. »Vi visste att vi skulle behöva tilläggsisolera och vinterbona, och hade med oss en byggare ut hit för att få en uppfattning om hur mycket pengar det skulle kosta. Och vi tänkte väl att, ›jo, men det här ska gå att fixa‹. Tre veckor skulle det värsta ta, tänkte vi. Men det tog sex månader. Det regnade in och hela golvlagret var ruttet. Vår plan var att renovera det här och sedan ha pengar att bygga ut för i framtiden, men de pengarna är borta nu – vi har inte ens råd med innerdörrar! Och tomten blev vi tvungna att gräva upp. Tyvärr. Det fanns fantastiska planteringar runt hela huset.«
Under renoveringen hyrde de – Daniel, barnen och en gravid Jessica – en lägenhet på 49 kvadrat i köpcentret Nacka Forum. I dag har de bott på Älgö i ett år, flyttade in precis efter bröllopsresan, och huset har fått en egen konstnärssjäl som samsas med de två som bott in sig här.
Inte för att de är direkt synkade i smaken, Jessica och Daniel. Det är snarare själva friktionen dem emellan som är kreativ, och som båda trivs med.
»Jessica gillar saker med själ« säger Daniel. »Och jag får ångest av saker med själ! För jag vill uppfinna nytt.«
Ett typiskt exempel är vardagsrummets väggfasta Poul Cadovius-hylla som Jessica förälskade sig i och ropade in på auktion – medan Daniel hatade den. Till slut förmådde han Jessica att måla över originalets teak med lavendelblått, och plötsligt hade de en fantastisk möbel som både var unik och egen och flöt in och fulländade färgtemat. »Men jag har infört auktionsförbud för mig själv, det blev som ett spelberoende, jag var tvungen att ta en paus!« säger Jessica.
Folk som tidigare besökt Axéns originalhus har noterat att Daniel (för övrigt nybliven medlem i formgivarkollektivet Note Design Studio) och Jessica in i minsta vrå lyckats bevara den ursprungliga atmosfären, och gjort en sådan elegant uppdatering att den delvis hypermoderna inredningen verkar klassisk. I köket, ett par trappsteg upp från vardagsrummet, står exempelvis en version av Daniels uppmärksammade köksmöbel, hans examensarbete på Konstfacks mastersutbildning som trendgurun Li Edelkoort valde ut till sin utställning Talent på Designhuis i Eindhoven 2009.
Sedan studierna på Istituto Europeo di Design i Milano har Daniel intresserat sig för framtidens boende, förtätningen i storstäderna, förändrade familjesituationer som innebär drastiska större eller mindre husrum. Daniel hade storslagna planer – men hans båda handledare på Konstfack, Jonas Bohlin och Karin Nyrén, föreslog att han skulle koka ned alla dessa tankar till hemmets hjärta – köket. Daniels idé blev då att göra en mobil lösning.
»Så fort man kommer typ söder om Danmark så ingår ju inte köken i de fasta inredningarna«, säger han. »Men ändå sitter det väggfasta kök överallt och det är ett jäkla strul när man ska flytta runt med det. Så jag gjorde helt enkelt en köksmöbel som innehåller tre grundfunktioner i material som jag själv tyckte skulle åldras fint och få patina, ungefär som en skinnsoffa. Köket är gjort i ask, diskhon är koppar och över själva gasenheten har jag gjort ett galler i mässing. Handtagen är i skinn. Så att man skapar någon relation med möblerna och faktiskt vill ta med dem till nästa boende. Och kan växa eller krympa med dem. Köpa till delar, göra sig av med delar.«
Här på Älgö står en enklare variant. I stället för ask bärs konstruktionen av lackat stål i en form där man kan skjuta in standardskåp från exempelvis Ikea. Bänken är av marmor, spisen mässing och handtagen alltjämt mjukt läder.
Grundprototypen köptes, som av en ödesnyck, av en konstnär i närheten av deras blivande hem, medan Jessica och Daniel fortfarande bodde i stan.
»Vi behövde sälja den för att få pengar till bröllopet!«
