Bussen gungar ut från Brommaplan, förbi Drottningholm mot Färingsö, man blinkar två gånger och så har Stockholm blivit landet. På väg till Annaleena Leino-Karlsson, kvinnan som på bara något år gick från barnsköterska till omskriven stylist, designer och fotograf. En förvandling som började via hennes blogg Annaleenashem.blogspot.com som snabbt satte en del av agendan i inredningsvärlden och som under de senaste åren blivit stilbildande.
Hon står i den bländande vårsolen vid busshållplatsen vid Sånga-Säby gård, det tycks nästan vara hennes egen busshållplats som ligger direkt vid en grind och en liten väg som leder förbi två gigantiska ekar och upp till hennes torp. I det lilla röda huset samlades 1929 representanter från hela bondesverige och bildade det som så småningom skulle mynna ut i Lantbrukarnas riksförbund. Nu är torpet en av många byggnader som omger LRF:s kursgård Sånga-Säby gård. Nere vid herrgården blinkar en sjö mellan träden och några hästar betar på andra sidan vägen. Det lilla huset lyser falurött, men så fort dörren till hallen öppnas träder vi in i Annaleenas företrädesvis svartvita värld.
Torpet är ett tillfälligt boende, paret Leino-Karlsson samt fyra barn letar tomt i Stockholmstrakten för att bygga nytt. Förra gången Annaleena porträtterades i Residence var det i hennes då nybyggda hus i Varberg (Residence nummer 11/2011). Nu är huset sålt.
»Vi hade egentligen ingen riktig anknytning till Varberg, mer än min mans jobb«, säger Annaleena. »Och jag tror på att man måste chocka sig själv då och då med maximal förändring.« Hon visar på kompisen Therese Sennerholts citattryck som hon fick av henne till flytten, In the end we only regret the chances we didn’t take.
Det temporära boendet har redan, efter bara sex veckor, förvandlats till Annaleena-land. Golven är vita, liksom väggarna, här och var bryter grafiska svarta detaljer av. Hon är sedan några år tillbaka även framgångsrik accessoardesigner, hennes geometriska klädhängare har gjort internationell succé. »Mitt hem är mitt lab, så är det bara«, säger Annaleena. »Och det är jag som målar här, hela tiden just nu.« Hon pekar på sovrumsväggen som fått en ny grå nyans. »I går klockan 17:50 fick jag en idé. Klockan 18:20 var väggen redan grå.« Hon skrattar.
Annaleena är otålig och impulsiv. Hon vill se resultat direkt och står inte ut med att behöva titta på fula saker. De fyra barnen har dock förbjudit henne att göra om i deras rum; på dottern Livs dörr hänger en stor egenritad stoppskylt.
»Jag stylade barnrum för en tidning förra veckan, det fick jag göra i vårt sovrum, hahaha. Liv är sträng. Hon säger att den enda som får göra om hos henne är Isabelle McAllister, det är väl något slags frigörelse. Jag tycker Isabelle är fantastisk, men man måste inse att hon är min visuella antites, med alla sina färger och mönster.«
Att det blev Stockholm för sex personer Leino-Karlsson beror inte bara på närheten till Annaleenas kunder och uppdragsgivare utan även på närheten till Finland, där hon har en del släkt, bland annat sin ene bror. Hennes andre bror bor i Stockholm.
Flytten innebär också att hennes karriär går in i nästa fas. Barnen är någorlunda stora nu, den mest krävande familjebildningsperioden är avslutad. När hon ser tillbaka på sina tio år i Varberg, måste hon le lite.
»Det var lite galet att bygga hus, få tre barn och börja blogga – samtidigt.«
Paret hittade torpet på Blocket och hyr det. Så några stora investeringar planerar hon inte. Men att bara låta saker och ting vara, skulle inte heller vara Annaleena-style. »Jag hade ingen aning om det skulle bli det här för sex år sedan när jag började blogga«, säger hon och gör en svepande
rörelse ut i rummet. Det tog henne ungefär två år att hitta till kärnan i sin egen blogg.
»Jag undviker att läsa andras, det är lätt att jag suger åt mig all trendinformation som en svamp. I början var det också lätt att falla för
siffrorna och klicken, det blev snabbt väldigt många följare på min blogg, och jag blev påverkad av det.«
Numera tittar hon inte på likes alls utan kör sitt race.
»Jag tar de flesta av mina bilder själv. Ibland får en bild ligga kvar över natten, så känner jag på den dagen efter och ser om den håller. Bloggandet går helt i min egen takt nu, jag utgår bara från mig själv, och det har gett väldigt mycket resultat. Läsarna märker om man hittar på en pseudoperson.« Annaleena är också i full gång med att planera en ny blogg som hon kommer att dra igång på Residence hemsida, och som kommer att heta Annaleenas hem, behind the scenes. »Där kommer jag tipsa om hur jag gör när jag inreder hemma, det ska bli kul att pröva ett annat format. Läsaren kommer att kunna följa vår resa från det här boendet till nästa.«
I det preliminära torpet räknar familjen med att stanna i två år. Så lång tid tar det att leta tomt och bygga hus. Det förra byggdes i Ytong, och det är ett alternativ hon funderar på även för nästa. »Det är ett väldigt bra byggmaterial som andas och du får stenväggar inomhus, vem vill inte ha det?«, skrattar hon.
Vi går in i köket där bonden Olle startade LRF 1929, och hon
pekar på 80-talsköket. »De här luckorna kommer jag att måla i den här färgen.« Annaleena vinkar med sina vitmålade naglar under min näsa. »Bra eller? Det är lite brutet vitt. Och så blir det en mässingsskiva här över det fula kaklet. Ett helt nytt kök för 7 000 kronor.«
Hon ser på mig lite triumferande. Köket ser ingalunda färdigt ut och det krävs viss fantasi för att se resultatet framför sig. Det ska plåtas för Residence om två dagar. Inga problem, tycker Annaleena. »Du vet ju vem det är som målar här.«
