Bandhagen Mon Amour

0:55

Efter reklamen: Kika in i en skärgårdsdröm från 60-talet

(0:55)

Ett spektrum av gula och bruna kulörer, rostbrunt kakel och ett innertak i silver. När inredaren Camille Daher bygger om sitt hem blir det stiligt och annorlunda. »Min styrka är att arbeta med färger. Du kan använda färg och ändå skapa ett lugn«, säger hon när vi träffas en trappa upp i husets nya loft, det stora vardagsrummet i en villa i Bandhagen. Här råder fridfull äventyrlighet, något annat än »det stora grå«, nutida svensk inredningsstil.

Vi önskar oss något annat, men få vågar ta det steget. Det är skönt att vara här och uppleva något som ger ett annat slags energi, en lekfull, avslappnad elegans som till och med rymmer hembyggt. Soffgrupperna och det gedigna matbordet här uppe har Camille och hennes man Mathieu byggt och sytt själva. Samma handfasta inställning skapade husets clou, det silvermålade innertaket. Här satt det ett trist, lågt tak, som togs bort. Planen var att bygga in takstolarna igen, men något fick Camille att ändra sig. I stället för att dölja något, ville hon framhålla det. »Taket är ganska rufft och det var roligt att bara lämna det som det var. Nu ser vi det grova träet. Det blev fint att måla det i silver som lyfter fram detaljerna.«

Det är lätt att kasta ut allt, men det blir lätt så tråkigt. Här uppe skapade Camille en berättelse om en annan tids byggande med grova brädor och plank. Vi ser spåren efter de namnlösa snickarna som gjorde jobbet i det sena 1950-talet, ser hur de valde träet, fogade ihop det, spikade dit spillbitar som förstärkning. Så där jobbas det inte i dag. Mitt i den moderna inredningen blev husets ålder närvarande och det gör den här miljön unik. Dessutom fick rummet takhöjd. Hur ljuset spelar under taket är viktigt. Ibland lyser det som av metall, ibland ser det diskret grått ut.

Camille föddes och växte upp i Marseille vid Medelhavet. Hon läste juridik, träffade sin man som arbetar med spelutveckling. Camille pluggade sedan stadsvetenskap och konst i Paris. När paret fick sitt första barn för elva år sedan ville de bo någon annanstans än i Marseille. Det blev Kanada, där spelkulturen är stor. Mathieu, som då drev sitt eget företag med 20 anställda, meddelade att kontoret skulle flytta över Atlanten och tio medarbetare följde med. I Kanada började Camille inreda familj­ens nya hem. Bekanta såg resultatet och frågade henne om hjälp. »Kompisar bad mig inreda deras hus. Så spred sig uppdragen. Jag tänkte inte att det skulle gå så fort.«

Efter fyra fem år i Kanada fick Mathieu jobb hos en vän och spelutvecklare i Stockholm. Det var dags att flytta tillbaka över Atlanten, till Sverige, där de aldrig varit. Först hyrdes ett hus i Enskede, sedan hittades villan i Bandhagen. »Det var ganska knepigt att komma hit. Det var covid och allt tog lång tid, men nu är vi lyckliga.« Parets tre barn går i skola och förskola. »De säger ›vi är svenska, vi stannar i Sverige‹. De är trötta på att flytta.«

Naturens panorama utanför Trosa

Tillbaka till 50-talet

Huset bygges 1958–59, ett i raden av lådformade funkiskåkar längs en förstadsgata. Sex barn växte upp här, men den gamla mamman hade bott ensam i huset i många år. Inredningen var i originalskick. »Det var så roligt att se den, som en tidsresa.« Camille och Mathieu mötte vävtapeter och teakdörrar i en lågmäld stil som också innehöll överraskande starka färger med blå och röda linoleummattor. Camilles bilder av huset de köpte tar oss tillbaka till det svenska femtiotalet och dess strama vardagselegans.

De som växte upp i det åldrade svenska folkhemslandet laddades med inredningsminnen från de mormödrar och gamla släktingar som bodde kvar. I dag heter stilen det »retro«, men en gång var det inredningar för framtiden. Den finns i olika grader här i området, som på några år ­rycktes från landsbygd till förstad med villor, småhus, hyres­kåkar, punkthus i välordnade kvarter efter kvarter mot centrumanläggningar i Bandhagen och Högdalen. Den gamla prydligheten fanns kvar i inredningen här i huset med dubbeldörrar i teakfaner och vattrat glas, matsal med öppen tegelspis, rum för representation, cocktailpartyn, tv-kvällar, söndagsmiddag. Var sak på sin plats. Hållare för klädhängare. Tavlor med landskapsmotiv från landsbygden. Vävtapeter, parkett, grönt Upsala-Ekeby-kakel, bilen i garaget. Allt hade konserverats och nötts av ett långt liv på samma plats.

Området planlades och ritades av arkitektbyrån Höjer & Ljungqvist, drivet av de socialt engagerade Jon Höjer och Sture Ljungqvist, som under 40 år ritade skolor, bostäder, industrier, kyrkor, sporthallar och stadsplaner och typhus för Stockholms stads småstugebyrå. Det fanns massor att göra. Kontoret planlade förorter som Fittja, Bålsta, Bredäng, Kista och köpcentret Ringen på Södermalm, den stora svenska vanligheten. Småhus var kontorets specialitet, 4 400 stycken ritades under 20 år, det är en fjärdedel av alla de småhus som byggds i Stockholm under den tiden. När de bägge arkitekterna pensionerade sig donerade de kontoret till de anställda, som döpte om det till Origo arkitekter. Där finns i dag ett gediget arkiv av ritningar. I ett projekt har en del av materialet lyfts fram och presenterats. Den här bebyggelsen från miljonprogrammets år, det »vanliga svenska småhuset« är ett ofta bortglömt kulturarv och en viktig del av den svenska självbilden, den moderna »svenska stugan« i massproduktion.

Arkitektens »Stora Hemma« utanför Visby

Gamla villan vändes tvärtom

Den gamla inredningen gav Camille idéer. »Mattan var i burgunderröd linoleum. Den färgen startade också ombyggnaden, gav en färgskala och en utgångspunkt«, säger hon. Husets planlösning vändes tvärtom. »Jag ville inte se ut mot gatan, den är lite deprimerande om vintern, utan byggde i stället loftets vardagsrum mot trädgården med bergknallar och träd.« Väggar revs, fönster togs upp, tre fyra gamla sovrum försvann och blev en öppen sal. Camille ville förlänga rummet och satte speglar på väggen, ett fint gammalt knep från barocktiden. »Perspektivet blev för kort, så jag skapade en fungerande illusion.«


Ovanvåningen rymmer nu ett stort kök längst in, snyggt undangömt bakom en dramatisk eldstad som är rummets glänsande centrum med sitt kakel av de franska designbröderna Bouroullec. Föräldrarnas sovrum fick en säng som höjdes upp några steg. Det blev hemmes bästa mysyta. »Alla är här på dagarna, läser och spelar tv-spel.«
I bottenvåningen förvandlades garaget till barnrum. De två andra barnen fick sina sängar i det gamla vardagsrummet. Mellan sängarna skapades en bordsyta, som lätt kan sänkas och bli en gästbädd. Så fick den gamla villan helt andra rörelser och möjligheter med sitt generösa allrum en trappa upp, fyllt av olika stationer. Ingen tv, så rummet slipper den vanliga fokuseringen. »Vi har ingen tv överhuvudtaget.«

Ombyggnaden tog ett och ett halvt år att fixa klart. Nu vill Camille jobba vidare med nya projekt. Hon hamnade i Sverige utan en aning om inredningsmarknaden. Först praktiserade hon några månader på Andreas Martin-Löf arkitekter. »Jag lärde mig massor. Det lyfte mig att arbeta på en byrå där spetskompetensen är så hög.«
Den nordiska vinterns mörker var en chock, men nu har hon vant sig och tycker att det är mysigt. »Jag älskar hur svenskarna behandlar ljuset och använder lampor.«

Hon saknar ändå färger i svensk inredning i dag. »Tidigare var det mycket färg i Sverige. Vi såg det under besök på Prins Eugens Waldemarsudde där sällskapsvåningen är färgglad och varm.« Camille Daher vill nu jobba med arkitektbyråer, rita kontor, hem och restauranger. I höstas inredde hon The Stockholm brewing restaurant i Frihamnen, ett jobb hon fick via en vän. Nu arbetar hon med en lägenhet i södra Frankrike, roligt, men också väldigt långt bort, med tröttsamma resor och tre barn hemma. Camille Daher har landat i Stockholm och här ska hon arbeta. »Jag vill starta upp och utvecklas i Sverige.«