Skapa kreativa rum – inspireras av i träskulptörens ateljé
Från kamera till kniv. Fotografen Daniel Wester blev konstnär i trä. Vi hälsar på i ateljén på Österlen.
Det är sällsynt att en kaffestund hamnar i prat om ut- och insidan av hasselbuskar, om fiberlängden i ask, knivar i allmänhet och Hans Karlsson klensmide i Motala i synnerhet. Kaffet kallnar och vinthunden Christian under bordet blir allt mer melankolisk. Människorna bara pratar. Så klart vi pratar, det finns spännande saker att upptäcka. Täljande till exempel.
Daniel wester
Ålder: 45 år.
Bor: Stockholm och Österlen
Gör: Arbetar som fotograf och träskulptör.
Från fotograf till skulptör
Daniel Wester är fotografen som började tälja. Konsthantverkare kanske? Skulptör? Konstnär? Wood carver? »Det spelar ingen roll vad jag kallas, men så länge inte folk kallar det slöjd är jag nöjd. Jag vill inte förknippas med något som Sverigedemokraterna vurmar för, ser som svenskt och viktigt att bevara.« I takt med att träspånet har vuxit allt tjockare på Daniels ateljégolv har beundran för hans träkonst spritt sig. Utsökta skålar och skedar av olika slag, vissa som skulpturer med med långa, smala skaft. Han har visat sina verk på tunga galleriet Design 21 i Tokyo, kurerad av Li Edelkoort och på Bukowskis i Stockholm.
Blev Årets konsthantverkare 2020
Daniels Instagramkonto fylls på med utsökta ting. Förra året valdes han till Årets konsthantverkare i Residence.
Framgångar, ja, men Daniel Wester har satt upp en brandvägg runt sig själv och täljandet. Det handlar om frihet: Frihet att kunna ta sig tid att upptäcka något som är hans eget. Frihet att slippa producera åt andra och upprepa sig.
»Det här är ett äventyr och så ska det förbli. Det viktiga är att hitta ett utlopp för min kreativitet. Många hamnar i förväntningar från gallerier och en marknad, men jag försöker stå fri från det.«
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.
Internationella framgångar
Han har sålt verk till samlare i USA, Israel, Nederländerna, Tyskland och Japan och har också gjort samarbeten med restauranger, nu senast Pantechnicon i London. »Jag säger nej till nästan alla förfrågningar. Folk blir förvånade när jag säger att mina föremål inte är till salu. Jag har gett mig själv tid att göra detta, då vill jag också styra hur jag ska gå vidare sedan.«
Daniel och sambon Hanna Rönnbäck, kostymdesigner och attributör, och tre månader gamla dottern Bo bor i Stockholm, men tillbringar så mycket tid de kan på en trelängad Skånegård ute på fälten nära Skåne Tranås. Han hade inga kopplingar till Skåne, men ville ha ett svenskt lantställe när han bodde i New York och London.
Fick renovera för att ge plats åt ateljén
Daniel och Hanna lät renovera bodelen helt och hållet och i en av längorna blev en grisloge ett öppet ateljérum där något skulle kunna hända. Det är här Daniel täljer. Spånen ligger i drivor. Hugkubbbar av ask och ek, hårda träslag. Verktyg överallt, Japansågar, yxor och knivar och en svarv. I en mer städad ateljé jobbar Hanna, som har kostymerat massvis av stora teaterproduktioner sedan hon gick ut Konsftack 2014. Nu ska hon arbeta med en långfilm.
Daniel Wester har arbetat med reklamfotografi för stora herrmodemärken i 20 år, men med tiden var det något i de kommersiella uppdragen som nötte ner hans entusiasm. Även den digitala fototekniken ledde till ett slags otydlighet. »Det gäller att vara sjukt fokuserad på att ta en bild i exakt rätt ögonblick. Nu bränner jag av 30 bilder, kikar på skärmen: ’Vi har den, nästa bild.’«
Det blir lätt massor av nästan-bilder, som sedan måste redigeras, läggas ihop, armar flyttas och huvuden bytas ut för att bilden ska bli riktigt bra. Daniel ville hitta något annat som innehöll skärpa i skapandet.
Därför blev det just trä
Att det blev just träarbete var en tillfällighet. Det finns faktiskt en startpunkt, ett första ögonblick. För 4–5 år sedan arbetade han med kommunikation och interiörer för ett hotellkoncept. En rustik frukostservering skulle utvecklas och en stylist ville ta fram en träskål. »Vi skaffade oss stämjärn och en torr träbit. Hon höll på i 5 minuter, men tyckte det var trist. Jag ville pröva lite.«
Just där blev det direktkontakt. När kniven mötte träbiten uppstod en fysisk närvaro, något som var skönt för handen. »Jag har upptäckt att det är precis det jag hade saknat, det totala fokuset på det du gör.« Han skaffade yxa och en böjd skedkniv som används för att tälja skålar. Snart började han tälja i färskt trä. »Det är en väldig skillnad. Det är nästan som att tälja i smör.«
Uppväxten i Ulricehamn
Daniel växte upp i Ulricehamn. Fotointresset väcktes i 14-årsåldern med en kompis som var jättebra på att plåta.
»Vi hängde i mörkrummet, hade en bra lärare.« I 17-årsåldern flyttade Daniel till Uddevalla och gick foto- och filmgymnasiet. Senare blev han fotoassistent i Göteborg, började plåta för Röda korset och Rädda Barnen-projekt. Det var i slutet av 1990-talet, de sista åren med analog fotografi. »I dag är jag glad att jag har fått vara med om den tiden. Det finns något otroligt magiskt med mörkrumsarbete, det taktila, dofterna och mörkret. En gång om året vill jag bygga mig ett litet mörkrum.« Kanske i Skåne?
Efter många år i modebranschen la han av. »Jag slutade plåta mode, var trött på det, men snart insåg jag att jag mest var trött på mig själv.« De stora reklamjobben var roliga, men han kände sig inte hemma där. »Du ska använda din kreativitet för att lyfta ett varumärke. Det jag gjorde var att tala om för människor att de inte duger som de är och att få dem att köpa saker som de inte behöver.«
Han tog farväl av modebranschen och trivs nu mycket bättre. »Det är mycket lek i kreativa yrken. Det ska vara roligt. Generellt är vi ganska dåliga på det när vi jobbar. Vi slutar att vara nyfikna och testa saker. Det blir ett kneg. Men har jag kul och mår bra kommer jag också att smitta min omgivning.« Daniel gör fortfarande en del fotojobb, plåtar kontinuerligt för Ikea och ett par andra varumärken.
Shou sugi ban
Nu utvecklar han sitt täljande, gör nya upptäcker. »Det är fortfarande kul att göra skedarna, men det blir mer och mer skulptur. Jag är på väg någonstans.« Han visar svarvade träklot, brända med gaslåga, den japanska yakisugi-tekniken, också kallad shou sugi ban, som använts sedan urminnes tider för att skydda byggnader mot eld, röta och insekter. Den brända ytan blir vackert svart silverskimrande. Han visar skulpturer uthuggna ur en stock och svarta skålar och objekt som samspelar med detaljer i silver. Daniel täljer oftast i stormfällt virke eller trä han skaffar via aborister. Han täljer mycket i ask, ett ljust och hårt träslag. »Det är ganska tråkigt att tälja i, men det har fin ådring, det tecknar fint.«
Det är fortfarande kul att göra skedarna, men det blir mer och mer skulptur.
Skedarna är signaturen
Till sina signaturföremål, de långa skedarna, arbetar han i färsk hassel, kapar de stammar i snåren som sticker i väg uppåt för att få ljus. Han klyver ankelbreda stammar till halvor, där skedens form ryms i enda halvan. Så hugger och täljer han bort det överflödiga träet längs stammen och skapar på så vis de surrealistiskt smala föremålen, skedar, men ändå inte skedar. Genom att de torkas olika fort påverkas träet olika, vrider sig till former som finns lagrade i fibrerna.
»Jag har gett mig själv möjligheten att göra det jag själv vill till 100 procent. Jag har aldig varit intresserad av att effektivisera eller rationalisera mitt täljande. Jag struntar i om det tar fem eller tio minuter, jag vill bara ha något som känns rätt i handen.«
Nu efter några år av uppmärksamhet är han lite kluven till vad han ska göra av täljandet. »Det är min heliga grej och den vill jag inte ge avkall på, inte kompromissa.« Daniel Wester har sin frizon av trä, knivar, spån och tankar. Så ska det vara.
