Hur hittar man till Villa M?
Man svänger av vid den stora M-skylten, givetvis. Mötesplatsskylten vid landsvägen i gotländska Gammelgarn som nu dubblerar som vägvisare hem till arkitekten Martina Eriksson.
Under sex år bodde hon och maken Michael Hindrika här i en husvagn efter att äntligen ha hittat den perfekta tomten, så sommartid levde de ett utomhusliv. De byggde ett litet kök under bar himmel, på en trädörr som flutit iland, och tvättade sig sittande på en pall i en liten berså av vildrosor, med vatten som solvärmts i svarta vattenhinkar.
Då var det nödvändigheter, nu lever känslan kvar i det färdiga huset där uterummen – därute finns både kök och badrum – är lika viktiga som de under tak. »Vi är kontorsmänniskor som vill få leva ute så mycket som möjligt«, säger Martina. »Min farfar jobbade utomhus hela dagarna – jordbruk på sommaren, skogsbruk på vintern – och hade väl tyckt att det var idiotiskt…«
I dag bor paret året runt på Gotland och pendlar till Stockholm några dagar i veckan. »Perfekt«, tycker Martina, »jag får både lugnet och naturen på Gotland och lite intryck och brus i Stockholm. Nu när färjan tar tre timmar i stället för fem, och det går att jobba via internet, går det hur bra som helst.« Det största problemet var att bestämma vem som skulle skriva sig var – det löstes med att de singlade slant. Martina fick Gotland.
I grunden är hon byggnadsingenjör, från en familj av byggare. En dag läste hon om olika utbildningar och hittade Bergen Arkitekt Skole, där man av förståeliga skäl lägger mycket fokus på att anpassa hus i utsatta klimat. Men också på hantverk, konst och filosofi. Det var för oemotståndligt… Efter tre år där fortsatte Martina på KTH och nu har hon ritat hus i snart 15 år. Både ombyggnader och nya hus men alltid med enkla linjer, avvägt mot vad som krävs av omgivning och beställare.
»Det är så fascinerande att sätta sig in i andra människors behov och sätt att leva. Det är som att jag får leva flera olika liv varje år.«
En gång var det en beställare som ville ha »ett fint hus«. Han hade sett hus som Martina hade ritat men visste inte mer än så. Då är utmaningen att lyssna in och tillsammans räkna ut vad det är för liv som ska levas, att föreslå olika möjligheter och alternativ. Mannen var lite i ett vägskäl i livet, visste inte om han skulle fortsätta leva som ungkarl eller leta efter en partner, bilda familj eller bara vara två? Kanske var det den osäkerheten som undermedvetet gjorde att han inte riktigt visste vad han var ute efter. Martina Eriksson ser utmaningen både i en extremt luddig beställning och i en väldigt specifik. Ett par ville till exempel ha ett hus utan vardagsrum, eftersom deras stora bjudningar aldrig lämnade köket. Och ett annat par ville ha var sitt litet hus på vardera sidan om en grusplan där de skulle kunna måla och leva i fred, men ändå vara nära varandra.
Utmaningen att bygga för det liv någon lever är större när man ritar åt sig själv, insåg Martina. Man måste se sig själv utifrån, tänka bort föreställningarna man kanske har om vem man vill vara. »Men det är ingen idé att sträva efter det helt perfekta. Ens behov förändras med tiden, och jag och Michael har ganska lika behov. Vi är lite tysta, vi smyger runt varandra som två katter, och gillar både att umgås och att få pyssla med sitt eget.«
Att bygga modernt på en ö som Gotland, med stark lokalpatriotism och stolta traditioner, uppfattas ibland som en provokation. Och få områden här har provocerat så många som halvön Furillen, det gamla militära skyddsområdet som tidigare var känt för ett unikt fågelliv, men där fågelskådarna fått sällskap av superkändisar och fotomodeller. Sedan den nedlagda kalkstensfabriken förvandlades till minimalistiskt lyxhotell har vackra, karga Furillen setts i allt från italienska Vogue till popvideor.
Och här bor författaren Håkan Nesser – i ett hus ritat av Martina Eriksson, som också planerar för ett framtida kontor här för M.Arkitektur.
Trots att Martina står för en naturskönt diskret estetik som passar perfekt för den gotländska naturen har hon fått kritik för den.
»Ja, man får ibland höra den kritiska åsikten att man ska bygga mer som man alltid har gjort. Men ›vad betyder det?‹ brukar jag fråga. ›Ja, med kalksten och så‹, svarar de. Och då kan jag berätta att kalksten är ett ganska sent sätt att bygga, efter att man började beskatta trähusen för att skydda träden på ön. Det är inte alls givet vad ›ursprungligt‹ betyder. Men då har man fått en intressant diskussion. Och om det inte finns något att diskutera är det ju ingen poäng med konst eller musik – eller arkitektur. Allt måste igenom betraktaren.«
