I en tillbyggd 1930-talsvilla utanför Falun bor Susanne Gillerås med make och det yngsta av fyra barn som ännu inte hunnit flytta ut.
Hon är civilekonom i grunden men har fram till nyligen drivit inredningsbutiken Norrgården i en stor lokal precis bredvid Falu Gruva, där man kunnat botanisera bland gamla möbler och konsthantverk från lokala silversmeder och keramiker. »Lite folklore-inspirerat, men med en modern touch.« I augusti avvecklades verksamheten eftersom hennes kompanjon bodde i Colorado och det hade blivit för svårt med det praktiska.
Hur skulle du beskriva din inredningsstil?
»Jag gillar äldre ting väldigt mycket, särskilt när de har något slags historia, när de har varit med om saker. En gång ropade jag in ett gammalt skåp från förra sekelskiftet på auktion, och i det låg ett klipp från en inredningstidning där man kan läsa om skåpets hela historia, vilka som ägt det och hur det renoverats. Det är en av mina favoritpjäser.
Jag tycker om patina, tidens och generationernas gång som sitter i det slitna. Jag blandar gärna från olika tidsåldrar, olika stilar, och helheten drar ofta åt det minimalistiska, rakt och enkelt och väldigt mycket svartvitt.«
Var hittar du saker?
»Det är mycket auktioner, ibland verkstadsauktioner där de kan sälja ut gamla skåp och verktyg. En gång var jag och min butikskollega Marie Porter de enda kvinnorna bland en massa män på en sådan verkstadsauktion, och jag hittade ett litet metallskåp som vi har whiskyglas och sånt i. Det är en underbar grej, jag älskar det!«
Vad var det senaste du köpte?
»Två danska fåtöljer. Och så gjorde jag mig av med två andra fåtöljer, jag kör på en pryl in, en ut. Det är lätt att det blir överbelamrat om man är sakletare som jag, så när man hittar något nytt som man blir dökär i får man slänga ut något annat.«
Vad ska du göra med de utflyttade barnens rum?
»Ja, nästan hela nedervåningen står ju tom och gapar nu… de flyttade ganska nyligen. Vi är nog inte helt på det klara än med vad det ska bli där. Men det är först nu, efter tio år, som vi gör klart badrummet därnere.«
Finns det någon stil du ogillar?
»Jag gick nästan i taket när folk kom in i butiken och sa att vi sysslade med shabby chic, jag hatar det uttrycket! Det har fått en kanske oförtjänt dålig klang, man kallar allt för shabby chic om det är lite begagnat och man slängt vit färg på.«
Susanne gillar oväntade kontraster, som de runda, industriaktiga lamporna från Can Can Interiör mot den gamla kristallkronan, som är arvegods. Bordet är ett hembygge, stolarna är direktimporterade från Kina.
»Jag älskar det här lilla skåpet! Det är från en verkstadsauktion, jag och Marie var de enda kvinnorna där bland en massa män som ville köpa verktyg.« Rådjurshuvudet i betong är designat av Lotta Rubom.
»De små citaten på väggen är kanske inte helt rumsrena, men jag tycker att det måste få finnas humor i inredning.« Möblerna är auktionsfynd mixade med Ikea.
De vita bjälkarna i tillbyggnaden matchar de gamla i den äldre delen av huset. Skåpet i bakgrunden är ett medicinskåp från Moêll & Moêll. Soffbordet är ett gammalt slaktarbord.
Ursprungsdelen av huset är från 1930-talet, tillbyggnaden gjordes för tio år sedan, stilmässigt trogen funkisoriginalet.
»Jag försöker då och då ta in någon gul eller röd detalj, men de brukar inte få vara kvar så länge…«, erkänner Susanne. Den omlackade Sjuan-stolen har överlevt ett tag, i alla fall. Spiraltrappan är från ett gammalt kyrktorn.
I det slitna skåpet från Moêll & Moêll bor lite allt möjligt man kan behöva efter en lång dag… Flygande gris köpt hos Detalj.
Sängen är från Ikea och ommålad. Den lilla pallen bredvid tillverkades ursprungligen för franska marinkåren. Bänken är ett auktionsfynd från ett konstnärshem. Taklampa från Granit, golvlampa från Olsson & Jensen.
I butiken gav Susanne bland annat gamla stolar nytt liv med färg och ny klädsel.