Funkisvillans utbyggnad blev arkitektritat tegeltorn – se bilderna!

Det ser ju så enkelt ut. Och är det också. Åtminstone om du zoomar ut och ser hur alla tomter schackrutar sig upp från Edsviken i söder, ett strikt lapptäcke av propra gräsmattor separerade av propra lövhäckar, alla tomter lika stora, runt tusen kvadrat, tryfferade med kvadratiska tvåvåningshus i ljus puts. Som tärningar på grön filt.

Men inte om du går nära. För traskar du den gatstensbelagda granitpassagen genom den Cortenkantade solhattsrabatten fram till den teglade fasaden med skärmtak i svartlackad stålplåt över ytterdörr i klarglas och vitoljade ekribbor belyst av en liten svart stålpastill designad av Jens Fager – om du gör den Narniavandringen omsluts du omedelbart av en värld av magnifika materialmöten och minutiöst modellerade rumsligheter.

»Vi styrs veeeldigt myckeee av keeenslan, av taktiliteeeten«, säger arkitekten Erik Kolman Janouch. Han är från Täby. »Den heeer fasaden vill man ju bara smeeeka.«

Det var under utbildningen på Det kongelige akademi i Köpenhamn som han träffade sin danske kollega, Victor Boye Julebæk. Huset i Danderyd har de ritat tillsammans.

»Och så har jag byggt det i egen regi. För att värna kvaliteten. Och experimentet! För om man inte experimenterar slutar arkitekturen att utvecklas.«

Det är en inställning som säger det mesta om kontorets arkitektoniska ambitioner: de ritar hus som smycken. Detaljeringsgraden är exceptionell. Så även här, ritningsmappen är tjock som en bibel, trots att denna Danderydsvilla »bara« är en om- och tillbyggnad.

Inspireras av villan från Husdrömmar – Linus Fernströms arkitektritade hus

»Genom att mäta allt får man en förståelse för skalan, för byggnadens karaktär«, svarar Erik Kolman Janouch när jag ifrågasätter varför man bemödat sig att rita upp även den gamla 30-talsvillan, både i plan och sektion, varenda centimeter, trots att man hela tiden vetat att merparten skulle rivas.

»Gör man ett så gediget förarbete fattar man klokare beslut när man sedan börjar bygga om och till.«

Projektet tog 8 år

Inte så konstigt då att projektet tagit hela åtta år att färdigställa. Och att »själen« ändå förblivit, trots att nästan allt utom källaren är nybyggt; den enkla sockerbitsestetiken har bevarats, rent av betonats, förvanskande putsdetaljer har rensats bort, stuprör och hängrännor integrerats. Kvar är ett stycke renlärig byggmästarfunkis.

»En enkelhet som är lite hotad här ute«, konstaterar han – nästan samtliga grannhus är tillbyggda till oigenkännlighet.

Kika in i Gotlands mest unika prästgård: ”Huset tog mig med storm”

»Vi ville framhålla originalvolymen snarare än förvanska den. Det var delvis därför vi valde tegel. Genom att göra tillbyggnaden i ett kontrasterande material fanns ingen risk att den skulle uppfattas som en del av ursprungshuset. Och samtidigt har teglet en matt och lite sandig yta som påminner om putsens. Murfogen ligger nära i ton. Så materialen talar ändå med varandra.«

Beställaren (man, hustru, pojke, flicka, minitax) önskade lägga 120 kvadrat till ursprungshusets 240.

»Först och främst ville de ha ett kök i markplan, för att få lättare tillgång till sin fina trädgård. Eftersom källarvåningen i originalhuset är lite förhöjd, fem trappsteg leder upp till entréplanet, saknade de det.«

Således är det köket och matsalen som dominerar tillbyggnadens entréplan. Ett avlångt rum, fyra meter brett, åtta meter långt, med nästan fyra meter i tak. Putsade betonggolv och blottlagda balkar. Egentligen ganska rått till sin karaktär, men med skimrande ekfaner i samtliga fronter, i köksön och skåpsväggen och sittalkoven »som alla i familjen slåss om att hänga i«.

Kika in i Henrietta Fromholtz lyxigt renoverade lägenhet – se bilderna!

Ett högklassigt finsnickeri, mer möbel än rum, mer humidor än kök. Och med en nästan utraderad trädgårdsfasad – genom två perspektivfönster och ett skjutparti görs det förhållandevis lilla rummet gränslöst.

Mellan köket och ursprungshuset löper en smal spalt. Gränssnittet mellan gata och trädgård, offentligt och privat, nytt och gammalt. Korridoren spänner från den glasade entrédörren till den glasade trädgårdsdörren och fungerar därtill som länk även till funkiskåkens källare och – sju eleganta eksteg upp – till det som tidigare var kök, hall och vardagsrum men nu blivit en renodlad sällskapsyta. En getingmidja som också synliggör mötet mellan de båda byggnadskropparna; förhållandet är som mellan kyrka och klockstapel, två separata volymer med tydligt släktskap. En referens som förstås förstärks av tillbyggnadens exceptionellt slanka proportioner.

»Vi har försökt göra den så smal och smäcker som möjligt. Ge den karaktär av torn. Trots att den har det här horisontella tegelförbandet läser man den vertikalt, på höjden.«

Just förbandet är han särskilt nöjd med:

»Vi har designat det själva. Vartannat skift sticker ut. Vi ville ge fasaden en materialitet och en tyngd som kontrasterade mot den släta, lätta putsen. Plus att tegelstenarna är handslagna, många av dem lite sneda och vinda. Man kan liksom känna leran. Fasaden har liv!«

Sekelskiftesvilla med ljuvlig trädgård – se bilderna!

Men det är en tyngd som inte bara är visuell. För medan funkiskuben är en rappad träbyggnad, förhållandevis lätt, består tillbyggnadens stomme av staplade lecablock. En belastande kombination, i synnerhet ihop med teglet. Kolman Janouch och hans byggare har tvingats påla för att förhindra sättningar, bankat ner nio meter långa störar i den gamla sjöbotten. Att välja ett lättare material föresvävade dem aldrig, hävdar han bestämt.

Så ter sig också resultatet fullständigt kompromisslöst. Och fullständigt helgjutet. Som att huset alltid stått där. Kolman Janouch visar snapshots från första besöket på tomten och det är omöjligt att förstå att det är samma hus.

»Det här projektet är extremt. Extremt i sin lågmäldhet.»

Att pusslet av gammalt och nytt fungerar så bra beror på att man använt sig av precis samma sparsmakade designfilosofi som arkitekterna gjorde på 30-talet, under funkiseran, säger Kolman Janouch.

Hemma hos Anders Borg och Dominika Peczynski – se bilderna!

»Det handlar om proportioner. Om att uttrycka mycket med små medel. Som tegeltillbyggnadens norrfasad, helt sluten bortsett från sitt enda fönster. Eller funkishusets framsida med tre kvadratiska fönster och en dörr. Rationellt. Men aldrig ointressant.«

Och inte alls så enkelt som det ser ut.

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.