Hemma hos Anna Elzer Oscarson – designern bakom Dusty Diamonds

1:10

Efter reklamen: Hemma hos keramikern Anna Elzer Oscarson

(1:10)

Dusty diamonds fyller 10. För ett decennium sedan syntes en keramisk diva överallt i medierna. Anna Elzer Oscarsons svarta och vita klotvaser med geometriskt reliefmönster ståtade i magasin och bloggar, på hemsidor och mässor. Det var något nytt och läckert i inredningslandet, en kera­misk hit. Dessutom keramik tillverkad i Sverige. Det är inte ofta en enskild avsändare lyckas med den bedriften. I allt jubel kring Dusty Diamonds fick keramiken huvudrollen och vi fick inte reda på mycket om dess skapare. Det var nog menat så.

»Jag gav mig själv ett uppdrag att skapa en produkt som själv står för hela värdet, som drar uppmärksamheten till sig. Det handlar om attraktion. Det lyckades jag med«, säger Anna i bilen på väg till hennes hem i Billdal söder om Göteborg.

Så, hög tid att fråga: Vem är personen Anna Elzer Oscarson? Under ytan på hennes keramiska serier finns en berättelse om envetet driv, svensk konstindustri, uppbrott och sökande efter trygghet, och så mormors skåp för finsaker. Och nu finns den nya Anna-vasen, en liksom spirande symbol för möbelföretaget Swedese.

Resan går genom trafikrondeller och förstäder, men också genom Annas brokiga historia. Hon har vuxit upp här i krokarna av Askim och Hovås, fått barn och flyttat hit och dit. »Där uppe är jag uppväxt i grå betonghus …« Längre bort på folktom radhusgata: »Hit flyttade jag när jag var 22, levde i många år tills jag fick fullkomlig panik.« Vidare ut till Killingsholmen, ett fiskeläger och havsbad, Annas idealplats. Havet är viktigt. »Vad är livskvalitet? För mig är det närheten till havet«.

I en blomstrande mönstervärld

Uppe i Billdal, i en sänka mellan bergknallar, ligger 90-talsvillorna. Det kunde vara en scen ur en film om den svenska vanligheten, dess lugn och hemligheter. Hit flyttade Anna med sin man Mattias och sönerna Love och Sam för sju år sedan.

Vi möts av William Morris blomstrande mönstervärld på väggarna i hallen, en mörk, inre trädgård med öppningar mot de andra rummens ljus. Inredningen är en trivsam balans av gammalt och nytt, hemfixat och lyxigt.

»Hemmet ska vara lugnt, ha en genuinitet och äkthet. Det vi mest lever för är stämningen«, berättar Anna medan kaffekvarnen surrar och hunden Tintin fnattar runt med en gummiflodhäst i gapet.

Det var hus nära naturen som lockade. Vad är det som gör att vi trivs någonstans? »Åh, vilket tråkigt hus«, sa Mattias när han såg villan på nätet, men väl på plats smällde det till. »Vi tar det, sa han och tittade inte ens på huset«, berättar Anna. Det han i stället sett var en bergsbrant med stora träd och grönska som påminde honom om hans farföräldrars sommar­ställe på Orust. Huset var mindre viktigt, det går alltid att fixa, men den drömlika branten var avgörande. Vi lever laddade med längtan och när den frigörs av en miljö eller en plats, då klickar det till på djupet, då vill vi leva där.

Annas älskade hav finns i närheten. Från övre våningens arbetsrum syns glimtar av vatten. Anna har ägnat mycket kraft och tid åt att hitta hem.

»Jag har försökt återskapa minnena av min mormor och morfars hem, där allt var utvalt med omsorg, inte märkvärdigt, men med ­gemytlig känsla.«

Stylistsamarbete med Sophia Bratt

Det har varit ont om tid under åren och idéerna om hur hemmet skulle fixas har fått vänta. Nu har det gjorts färdigt som Anna vill ha det, i samarbete med stylisten och inredaren Sophia Bratt.

Anna Elzer Oscarson är formgivare, utbildad i design på HDK i Göteborg under första hälften av 00-talet. Hon har precis fyllt 50 år, har tre vuxna barn. Sonen Love distanspluggar en trappa upp. Sonen Sam har flyttat hem efter flera år utomlands.

»Det är annorlunda att bo tillsammans med vuxna barn. Vi lever som i ett slags kollektiv, med respekt för varandras privatliv«, säger Anna.

Dottern Jacqueline har fått tvillingflickor och mormor Annas bil har barnsäten igen. Hon har i höstas börjat läsa psykologi på universitet. Omkring föremål och hur de skapas och används finns alltid människor.

»Som designer ska man alltid ha människan i fokus och utgå ifrån hennes beteende och behov. Det finns ett starkt samband mellan ­design och psykologi. Jag vill lära mig mer om hur vi människor fungerar.«

Hon tycks befinna sig i en utvecklingsfas. Kanske har hon alltid varit där, i rörelse mellan uppbrott och nya livskapitel.

Uppväxt i sektliknande religion och gravid som ung

Anna växte upp i en sektliknande religion, vilket gjorde att barndomen var annorlunda. Alla Annas kompisar hörde till församlingen, umgänget var begränsat dit. Så blev det skandal: 17 år gammal blev Anna gravid. Barn utanför äktenskapet sågs som en skam.

»Det var dramatiskt. Jag fick genomgå offentliga tillrättavisningar i församlingen, det var som på 1800-talet.«

Hon slutade skolan för att föda sin dotter. »Hon var mitt allt. Jag tror på något vis att graviditeten var ett sätt att hitta en utväg från religionen.« Anna gifte sig och försökte leva upp till den perfekta mamman och frun, arbetade med ekonomi på sin pappas ingenjörsfirma, men något stämde inte.

»Är detta mitt liv? Jag är snart 22, bor i ett radhus, har snart två barn, ska jag sitta och vända papper hela livet? Jag ville inte.«

Hemma hade hon ett kreativt driv, målade ärvda pinnstolar, fixade med möbler, sydde gardiner, tecknade kroki. Hon kollade magasin och drömde om att bli inredningsarkitekt. Så tog hon klivet. Efter förberedande konstskolor och ett år på Hovedskous målarskola kom hon så småningom in på HDK:s designlinje.

»Jag tyckte alla på skolan var fräckare och coolare, medan jag var den fem år äldre mamman som bodde i radhus. Samtidigt bar jag på utanförskap och vemod sedan uppväxten.«

Examensarbetet var ett tapetmönster, Lust, där hon utgick från sitt ­behov av att känna sig trygg i sin relation. Via en egen monter på Möbelmässans Greenhouse 2006 fick hon kontakt med Boråstapeter, som tog upp Lust i sin kollektion. Nu startade formgivaryrket på allvar. Anna fick skapa en ny kollektion, den somriga Memories by Anna. Hon fick också kontakt med ett svenskt företag som tillverkade brukskeramik i Kina. Anna kom att rita hundratals »rädda dagen-produkter«, koppar med ­stjärnor, oljeljus, glaslyktor, muggar med retromönster, mysljus, en tomte och ett fat i barockstil. Sakerna sålde fint.

»Jobbet lärde mig massor om produktion och var en viktig länk i livet.« Men designframgångarna hade en baksida, ett ekologiskt samvete gjorde sig påmint.

»Till sist blev jag olycklig av hela konsumtionsgrejen med ständiga nyheter och containers med trendiga saker som ska säljas snabbt och reas ut efter ett halvår.« Efter tre år som designer sa Anna stopp 2008. »Jag ville inte vara med. Jag var helt slut och gjorde ingenting i tre månader, gick bara varje dag vid havet. Det var en kris, samma kris som hela branschen har i dag. Vad är det vi ska producera, hur ska vi rädda våran planet?«

Här i tvivlets mörka svacka kom gradvis lusten att producera något själv. Anna tänkte på sin mormor och morfars vitrinskåp med samlade porslins­figurer och ville återskapa ett slags stolhet över finsaker, en hemmets juvel, en diamant. Det blev vasen Dusty diamonds.

»Inspirationen är diamanter och känslan av det värdefulla, det utvalda. Det handlar om attraktion.«

Vägen till porslinsfabriken i Lidköping

Anna slet med datorns 3D-program, petade dit varenda detalj, ett hantverk med millimeterprecision. Produktionen skulle ske i Sverige och hon hittade till Porslinsfabriken i Lidköping, en levande rest av Rörstrands ­fabrik som lades ner 2005. Här tillverkas i dag konstnärliga kakelväggar och prestigeprodukter som Waldemarsuddekrukan och Erika Pekkaris kruka för Svenskt Tenn.

Efter felstarter och trassel i hennes »kärleksaffär« med porslinsfabriken lyckades den dåvarande glasyrmästaren Kent Ericsson ta fram en perfekt modell med vit glasyr.

»När jag kom upp till fabriken i mellandagarna 2009 kände jag att jag hade gjort det vackraste föremål jag var i stånd till.«

Dusty diamonds-klotet med sitt mönster integrerat i formen tillverkas med en komplex gjutning med åtta gipsformar, som kräver noggrant förarbete och tidsödande putsning. Det är gediget hantverk, utfört av människor som ­gjuter, putsar, glaserar och bränner. Inget barnarbete i lågprisfabriker.

Succén växte och tog fart, såldes på bland annat NK och exklusiva design­galleriet Mint i London. Den översvallande responsen gav Anna ny drivkraft och tillsammans med Porslinsfabriken tog hon tog fram serien Dancing dune, en mer folklig kollektion där tidlös form präglas av en vågrörelse över ytan där glasyrerna skulle rinna och skapa variationer. Det var ett nytag på en tradition från fabrikens modernistiska guldålder med Gunnar Nylunds och Carl-Harry Stålhanes drivna former och utsökta glasyrer. Också den serien ynglade av sig, till småvaser, ljusstakar och muggar. Annas senaste framgång är vasen Anna som tycks växa ur möbelytorna och har blivit ett organiskt smycke för varumärket Swedese. Även vasen Anna tillverkas på Porslinsfabriken i Lidköping. Det finns planer på nya varianter.

Annas dagar är fyllda med mer än den egna formgivningen. »Jag vill inte vara designer för sakens skull utan formger bara produkter när jag har något att säga, när jag känner att jag kan bidra med något.«

Nu fokuserar hon på studierna, olika engagemang för Svensk form och den nya rollen som en av projektledarna för S-P-O-K, en plattform för lokal ­tillverkning. ”Det knyter ihop säcken för mig. Jag har stor kunskap om produktion och brinner för det svensktillverkade och vad som händer i det mötet.” Med sitt lugna, trivsamma hem, med sin keramik, med naturen vid knuten, barnbarnen och arbetsbordet med havsglimt, tycks Anna Elzer Oscarson ha hittat hem. Men nya kapitel väntar.

1:13

Efter reklamen: Hemma hos galleristen Ellen-K Willas

(1:13)

Läs mer:

Det här är dyraste platserna att bo på i Stockholm

Redaktionen väljer: 20 fina vaser med mjuka former

Formgivarparet öppnar dörrarna till sin Malmölya – kika in