Fotografen Hannah Lemholts Skånetorp visade sig vara en perfekt plats för att hitta tillbaka till sig själv.
När fotografen Hannah Lemholt slog sig ner i sitt lilla hus i Höganäs var omständigheterna egentligen inte idealiska: hon hade precis gått igenom en separation och behövde någonstans att bo. Det enda alternativ som stod till buds just då var det rofyllda lilla soldattorpet från 1700-talet på föräldrarnas mark – men huset visade sig vara rena medicinen för Hannah. »Det skulle vara en plats där jag kunde landa. Eller kraschlanda om jag ska vara ärlig. Nu vet jag att det inte hade kunnat finnas en bättre plats att läka än här! Fälten bäddar in både det lilla huset och mig, och här är helt fantastiska stjärnfyllda nätter. Det är en väldigt naturlig, jordnära och sparsmakad miljö, och en som kanske gör det lättare att hitta tillbaka till och se sig själv.« Huset är på blygsamma 50 kvadratmeter. Originalväggarna är målade med äggoljetempera – Hannah, hennes mamma och syster gick en kurs i målning med äggoljetempera för ett tag sedan – och en del av trägolven har Hannahs lillasyster handmålat med svart-vita rutor. Boendeytan består i princip bara av ett enda stort rum, men nyligen uppsatta linnegardiner delar av sovrummet och studion från köket och toaletten. Huset har två ingångar: den ena är en vacker gammal trädörr med glasrutor hela vägen ner. Dörren leder ut till en uteplats med en gammal stenbänk som byggts ur stenmuren. Här lutar sig Hannah gärna tillbaka med en kopp kaffe i pauserna mellan fotografering och redigering. »Jag fotograferar inte så mycket utomhus, så jag drar ju inte mycket nytta av den storslagna naturen här på det sättet. Däremot är det nödvändigt för mig att bo nära havet, och att ha vidder nära, så detta är en fantastisk plats att bo på. Även om inte naturen hamnar inuti kameran så är den i allra högsta grad en grund för skapandet.« En av de vackraste detaljerna i huset är de gamla originalfönstren med gammalt, böljande glas. »De gör ljuset som kommer igenom ännu vackrare. Och då kan man leva med att de också har is på insidan på vintern«, säger Hannah och ler. Hannah både bor och arbetar i sitt hus, och när jag frågar om hennes inredningsfilosofi beskriver hon den, föga förvånande, som »asketisk«. »Här kan den helt komma till sin rätt. Dels för att jag flyttade från 200 kvadrat och mycket helt enkelt är nerpackat, men också för att huset inbjuder till det: stenväggar, trägolv, de gamla fönstren, bjälkar i taket, en stor, murad öppen spis. Det är en en miljö man vill vara rädd om.«
Bruksorten Höganäs i nordvästra Skåne är byggd på keramik, och en i högsta grad levande liten stad. Den stora porslinsoutleten i norra änden av stan drar turister från hela norra Europa – längs huvudgatan hyr Höganäsbor ut både rum, chambres och Zimmer – och i fjol öppnade en överdådig saluhall i byggnaderna där man förut gjorde saltglaserad keramik. Hannah menar att kreativiteten och skaparandan formligen sprudlar i samhället. »Eftersom jag nu för tiden jobbar en del i Stockholm så har det kommit på tal några gånger att eventuellt flytta upp, men alla man säger det till där uppe – som andra fotografer och människor med kreativa yrken – ser chockade ut när man nämner att man funderar så, typ ›jag skulle aldrig lämna om jag bodde där!‹. Och jag har mer och mer börjat känna att jag kanske blir kvar här ändå, som bas. Jag har ju världens wanderlust, och utrustningen går ju att ta med sig i mitt jobb. »När jag arbetar för Love Warriors (ett slags inredningskonsultföretag där Hannah är en av fyra medarbetare) är vi till exempel ofta på Bali. Men jag vill ändå ha fötterna stadigt i den skånska myllan.«
Älsklingsplatsen i Skåne är för tillfället inuti en nyköpt baldakin. »När jag stänger den på kvällarna då förstår jag verkligen vad himmelssäng betyder! Jag drömmer också enormt mycket, det har jag gjort sedan jag var liten. Sammanhängande drömmar, ofta med tydliga mönster och historier – så det känns lite som att de förstärks med baldakinen. Den blir ett drömrum i rummet för mig.« Hannahs lilla stuga har förutom sin karga skönhet en känsla av absolut ordning och ekonomi: en var-sak-på-sin-plats-filosofi som vi slarvmajor bara kan drömma om. Hur mycket städar hon egentligen, undrar jag? »Det är helt och hållet cykliskt, det där. Jag har ett enormt behov av att det är vackert och framför allt sparsmakat omkring mig när jag arbetar. Men det kreativa kaoset är också en stor del av mig, och lika sann den! Jag tänker ofta att det är som ett dagis, eller ett barnrum åtminstone. Då får det ju bli vatten på golvet, eller blomblad och jord, eller stolar som balanserar på varandra. Eller som för ett tag sedan när jag födde upp fjärilar och det var tygburar, sockervattenpipetter och blommor överallt.« Efter kaoset blir det åter ordning på torpet. »Då plockar jag eller köper blommor, och gärna ett vackert doftljus som står och väntar, och så sätter jag i gång att plocka undan och organisera allt och framför allt göra riktigt rent. För det tycker jag är viktigt. Man kan hålla ett plåtskjul rent och det är vackert, tycker jag. Att man bryr sig om och tar hand om det man faktiskt har. Där börjar ju allt på något vis.«