Hemma hos inredaren Soraya i hennes magiska värld
Inredaren Soraya Forsberg bor i en gammal gård från 1800-talet utanför Umeå. Här har hon skapat ett kreativt universum för en familj med sex barn. Vi besökte henne tidigare i år, nu blickar vi tillbaka!
När inredaren och designern Soraya Forsberg lämnade trångboddheten i Stockholm för tre år sedan och flyttade upp till Umeå och en rejält bedagad västerbottensgård med man och sex barn var möjligheten att få skapa en egen värld en av drivkrafterna. Men hon hade egentligen ingen tydlig bild av slutresultatet.
– Jag såg visserligen potentialen, men precis allt i huset behövde renoveras från grunden. Inredningen har jag lekt fram allt eftersom, säger hon.
I dag utstrålar det upprustade gamla huset stilfull charm. En nymålad fasad i originalvitt, gröna fönsterbågar och en idyllisk veranda mot en lummig trädgård. Men så snart jag kliver innanför dörren inser jag att det här är ett hem som är allt än konventionellt. Välkommen till Sorayas högst personliga värld!
– Jag brukar säga att ’mitt hem är min lekplats’. Jag är extremt ombytlig och älskar att leka, kladda och testa mig fram, säger hon.
Den ljusa hallen är, för dagen, målad i en mild grå ton och trägolvet är handmålat med blomsterslingor. Hade jag kommit på besök någon vecka tidigare hade jag istället mötts av ett elegant, svartmålat rum, med svartvita rutor på golvet.
– Jag tycker om att förändra och leka med nya kombinationer, strukturer och färger. Mina vänner brukar skämta om att jag byter ut hela rum som andra byter soffkuddar, säger hon.
Även köksväggens vackert handmålade rutmönster har hon hunnit måla om i ett antal olika färgkombinationer.
– Och köksluckorna har bytt färg elva gånger, det är nästan så att jag skäms. De har varit alla möjliga nyanser av grått, grönt och beiget, säger hon.
Sorayas upptäckte passionen för design och inredning under sin fjärde mammaledighet. Sedan dess har intresset utvecklats till en heltidssysselsättning.
– Under det första halvåret här i Umeå arbetade jag i stort sett bara med mitt eget hem, men sedan en tid tillbaka driver jag ett företagskollektiv, Byn collective, tillsammans med designern Fanny Lindén, säger hon.
Förutom inredningsuppdrag skapar de även egna produkter.
– När vi tog fram vår första kollektion, Log mirror, började allting med ett gäng gamla timmerstockar som inte längre fyllde någon funktion. Vi greps av en längtan att ge dem nytt liv. Med sitt oväntade materialmöte blev speglarna en kärleksförklaring till gamla gårdar i norra Sverige och en berättelse om både nu- och dåtid, säger hon.
Den allra första prototypen av Log mirror pryder nu sin plats hemma hos Soraya. Inom kort lanserar Byn collective även tapeter, med mönsterkompositioner som utgår från torkade växter på handmålade bakgrunder. Soraya breder ut skisser och tapetprover på det rejäla franska vintagematbordet i köket. I taket hänger minst ett halvt dussin korgar, och bordet pryds av ett stilleben med ett antal rustika flaskor.
– Jag tycker om många av en sak, det ska inte bara vara en korg, det ska var tusen. Inte bara en flaska, det ska vara jättemånga, säger hon.
De unika bruksföremålen samlar hon på sig på resor och på loppisar. Förutom som vackra detaljer i hemmet fungerar de även som inspiration till ny design för Byn collective.
– Vi tycker om det handgjorda och konstnärliga. Målet är att arbeta småskaligt med lokal tillverkning, inom Sverige och gärna i Västerbotten. Tanken är att så smångingom bli mer av ett kollektiv. Att arbeta tillsammans i en lokal med ett gemensamt driv där man samarbetar, hjälper och stöttar varandra. Många kommer till Umeå för att plugga på Designhögskolan och Konsthögskolan och vissa blir kvar, så det har växt fram en intressant design- och hantverksscen här, säger Soraya.
Efter en underbar upptäcktsfärd i det gamla tvåvåningshuset kan jag konstatera att varje rum har sin egen, unika charm. Känslan är rejäl med jordnära färger, naturmaterial, antika möbler, keramikföremål, rustika textilier – och mycket patina.
– Jag tilltalas av det unika, det ojämna och operfekta, av möbler och hem som berättar en historia. Dessutom har jag med åren insett att det allra viktigast i ett hem för mig är att alla utrymmen används. Jag vill inte ha en myshörna som ingen sitter i, säger hon.
I dag har alla sex barnen varsitt rum, det finns dessutom ett litet gästrum på övervåningen. Flera av rummen har väggar av återanvända gamla spröjsfönster.
– Det ökar ljusinsläppet, men jag tycker också att det är ett kul sätt att skapa känslan av ett hus i huset, säger Soraya.
Ett av barnrummen har ingång genom ett klädskåp, som i Narnia. Ett annat har en koja med sovloft, där man kan leka affär, byggd av gamla grova plankor.
– Jag har återanvänt mycket av det som revs ut vid renoveringen. Även om jag ser mig själv som en som gillar designgrejer så äger jag nästan ingenting nytt. När man jobbar med inredning känns det ofta som om det blir mycket samma, samma, samma. Med gamla, antika saker blir det mer unikt – det finns bara det här bordet som ser ut exakt så här. Och även om någon annan också har ett slitet tak så blir det aldrig just det här taket, säger hon.
Eftersom hon vet med sig att hon ständigt får nya, bra idéer som måste testas renoverade Soraya golv och tak först, och satte sedan in väggar för att planlösningen ska gå enkelt att göra om allt eftersom behoven förändras. Hon har redan hunnit flytta trappan till övervåningen en gång. Och i sovrummet finns spår av ett par byråer som bytt plats.
– Jag orkade inte flytta på dem när jag målade. Jag tänkte att jag skulle fylla i de omålade partierna när jag möblerade om, men nu har jag kvar dem som minnen i stället. Jag hör verkligen inte till dem som drar sig för att sätta upp en tavla, för att det kan bli ett litet hål. Det är ju bara att spackla och börja om! Jag kan nästan lova att om ett år ser det helt annorlunda ut här.
Text: Susanna Strömquist Foto: Andy Liffner
Läs mer:
Årets designer 2019 – Staffan Holm!