hemma hos Kajsa Melchior
Hon fängslar både konst- och designvärlden, och förhåller sig gränslöst till normerna inom båda – med verk som balanserar mellan konst och möbler. Vi hälsar på hemma hos inredaren och konstnären Kajsa Melchior på Östermalm.
När konstnären och inredningsarkitekten Kajsa Melchior var nio år blev hon portad från träslöjden i skolan. Hon hade som vanligt sprängt ramarna för en uppgift och gjort precis som hon ville. Tanken var att alla i klassen skulle göra en smörkniv. Kajsa gjorde en påfågel vars stjärt var försedd med en mängd hål. Där kunde man sätta in pennor, så att de bildade fjädrarna. »Otroligt fult så klart! Men ändå ett ganska bra koncept. Jag använde också alldeles för många olika träslag och alldeles för många verktyg. Jag fick efter detta inte vara i slöjdsalen, utan förvisades till syslöjden«, säger Kajsa och klappar lite på två meterhöga gipsskulpturer som står på arbetsbordet i hennes nya showroom på Nybrogatan i Stockholm.
En bra adress, men för dagen dåligt uppvärmd. I lokalen är det kanske femton grader vid intervjutillfället – konstnärsliv som påminner lite vagt om 1800-talet. Kajsa Melchior bär ylle i lager på lager och visar runt. Hon är helt nyinflyttad här. Skulpturerna ser ut som eroderade formationer som har hittats i urtida landskap, de nuddar lite vid raukar eller något som kanske kan hittas i rymden, på ett ickefuturistiskt sätt. Hennes verk, som förresten möjligtvis också är möbler, har visats på utställningar i London, Milano och Amsterdam, samt med en första soloutställning i Stockholm, samt några gånger på Stockholm Furniture Fair i Greenhouse och senast 2023 på Älvsjö gård. De har fått uppmärksamhet i internationell press och kallats för gränslandet mellan design och konst. Och de har hittat sin väg in i Mint Gallery London och Galerie Philia i Geneve. Men vi börjar lite från början.
Kajsa föddes 1989 i Göteborg. Hennes föräldrar var socionomer, hennes faster konstnär. Portningen från slöjden utlöste således ingen familjekris utan mest en axelryckning. Kajsa krävde hela tiden utrymme för olika projekt och fick ganska snabbt det största rummet hemma i lägenheten. Syslöjden eldade på kreativiteten.
»Jag började sy mina egna kläder. Och det var nog så jag kom in på det här med konst. Jag byggde en ateljé i rummet där jag fick vara i fred. Där jag satt och sydde. Och jag var ju väldigt naturvetenskaplig. Det har jag alltid tyckt varit kul. Med matte och kemi framför allt.«På så vis är det svårt att få grepp om Kajsa Melchior. Hon är en naturvetenskapsperson. Men också flummare. »Så kan det nog vara«, säger Kajsa.
Östermalms mysigaste lägenhet
Första delen av denna intervju görs i hennes och hennes familjs lägenhet på Östermalm. På en av stans finaste gator har Kajsa och hennes man Victor lyckats lägga beslag på 70 kvadratmeter i etage, plus lika många kvadratmeter källare. »Vi köpte lägenheten för fyra år sedan. Jag var höggravid och höll på att ta examen från Konstfack, så jag behövde ha någonstans att ta vägen med alla verk. Lägenheten var på det viset som en dröm.« Den hade dock stått tom och tillhört ett dödsbo i månader. »Det var rejält nedgånget härinne, ingen annan ville ha den.«
Nu är det en av de mest udda och mysiga Östermalmslägenheterna Residence har gjort reportage i. Färgskalan går i mörka toner, svart och aubergine, överallt hänger konst. Kajsas man, som jobbar som AD och med foto, är mycket konstintresserad och kan utan större förvarningar komma hem med manshöga tavlor. I källaren har Kajsa vid vår fotografering sin ateljé, där hon producerar sina stora skulpturer i gips och alabaster.
Skulpturerna gjuts delvis i negativa former, i stora sandlådor till exempel. Härnere finns också en trappa som leder ut till en magisk bakgård. Det är via den vägen skulpturerna får komma ut ur huset. Vägen inomhus, via spiraltrappan, är helt omöjlig. »Att gå via gården är inte heller helt enkelt. Men Lotta Agaton, som har sitt galleri här runt hörnet, vid Karlaplan, har lärt mig att det är bra att ha en svår utgång. För de flesta gallerier och hem har också det.« Att ha ett helt eget utrymme är essentiellt för hennes skapande. »Jag vill kunna sitta på min kammare. Och hitta på. Jag behöver utrymmet, att ingen tittar på mig. Och ingen får fråga vad jag ska göra. ›Vad ska du göra?‹ är min värsta fråga. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag bara gör. Det var samma på träslöjden. Jag följde inte reglerna, så jag fick inte vara med på träslöjden längre. Det var för farligt att ha mig omkring sig.«
Var du ledsen då?
»Jag var lite arg. Det var ett jävla sätt. Jag tyckte också att jag gjorde bra grejer. Jag tänkte att jag designade. Alla gjorde ju uppgifter. Men jag ville alltid göra något annat.« Kajsas utbildningsväg pågår under 10-talet och vindlar hit och dit. Via Buenos Aires och jobb i en reception till HDK till exempel. På HDK går hon inredningsarkitekt, för att närma sig detta med att bli något riktigt. »Efteråt kände jag, jag måste vara på ett arkitektkontor, jag kan ju ingenting. Och då sökte jag till Wingårdhs arkitekter.«
Åren på Wingårdhs arkitekter
Samtidigt ville Kajsa flytta till Stockholm. Och det slumpade sig så bra att Wingårdhs just skulle bygga upp en avdelning i Stockholm för inredning. På Wingårdhs jobbade Kajsa med vitt skilda projekt, som SEB:s Pyramiden, inredningen för hamburgerrestaurangen Max och omgörningen av Strand hotell. Samtidigt pågick Wingårdhs största projekt någonsin, Nationalmuseum, på kontoret. »Jag var inte alls inblandad, det var ju de mest erfarna som höll på med det. Men det var roligt att vara med vid sidan av.«
Efter några år på Wingårdhs vill Kajsa ta sin master och börja läsa på Konstfack. »Det tog ju inte många veckor, så började jag med skulptur. Hahaha. Jag blev helt besatt av arkitekten Frederick Kiesler. Jag lyckades också får tillgång till alla verkstäder på Konstfack, vilket verkligen var en bedrift.« Kiesler var en österrikisk-amerikansk arkitekt, född 1890 i Wien, död 1961 i USA. Det var framför allt hans modell Endless house, som fascinerade Kajsa. En byggnad som ser ut som om flera stora ägg i skrovlig gips har sammanfogats till ett hus. »Det projektet blev ju aldrig byggt för att det var inte möjligt. Nej. Och det tycker jag är fantastiskt, att en arkitekt som är så känd och stor kan rita ett projekt som inte går att bygga. Att han hade en sådan vision. Det var mycket viktigare för honom. Och han pratade om ljuset, hur det flödade.«
Kajsa är numera inte bara skulptör, utan även inredningsarkitekt som bland annat gör stora privata inredningsprojekt. Ett av hennes projekt visades nyligen i Vogue Living Australia. När hon ritar inredningar handlar allt om flöden för henne. Hur folk rör sig genom lägenheter. Hur ljuset flödar. »Att jag föll så för Kiesler handlade också om att jag hade en längtan efter att göra form som har en relation till min egen kropp. När man har suttit länge vid datorn och ritat kontorsplaner blir allting lite abstrakt. Och då finns en bild på Frederick Kiesler, som jag såg på utbildningen på Konstfack, som har etsat sig fast. Han sitter i ett stort metallnät och jobbar som jag gör nuförtiden. Han byggde form omkring sig. Och jag kände direkt: Det ska jag göra.«
»Jag kom in väldigt fort på skulptur när jag började på Konstfack«, säger Kajsa. »Eftersom jag gick inredningsarkitektur och möbelformgivning så blev det skulpturer som pendlar i gränslandet mellan möbel och konst. Det är ett möte som jag tycker är intressant. Jag gör på sätt och vis möbler. Det är dock lite oklart om det till exempel går att sitta på dem. Men jag tycker inte att det är så viktigt.«
Kajsa Melchior
Ålder: 34
Gör: Konstnär, designer, inredningsarkitekt
Familj: Victor och barnen, 4 och 2 år gamla.
Aktuell med: Att skapa nya skulpturer inför Stockholm Furniture Fair, fyra nya inredningsprojekt, konsultation på nya plattformen Talk to och ett samarbete med Mimmi Blomqvist.
