Hemma hos konstnären Carola Kastman på söder

Med ett fönster ständigt på vid gavel, fransk jazz strömmande ur högtalarna. Med kolsvärta på händerna, korpsvart hår och hunden Coco som ständig följeslagare. Carola Kastman – konstnären, livsnjutaren och rebellen har som livsfilosofi att alltid gå sin egen väg och vara fri, i såväl tanke som handling.

Carola föddes mitt i de djupaste John Bauer-skogarna i Västergötland och redan som barn kände hon en stor fascination för det estetiska.

»Ända sedan jag var liten har jag förändrat min omgivning. Allt ifrån kojor i skogen till märkliga installationer i mina barndomsrum.«

När Carola var 16 år fortsatte hennes kreativa bana på den estetiska linjen på Vårdinge folkhögskola.

»Flera av mina vänner ville att jag skulle göra om deras rum på skolan vilket jag mer än gärna hjälpte till med, och då insåg jag att det som kändes så självklart för mig var betydligt svårare för de flesta andra. Det var där någonstans min karriär som inredare började.«

Carola har i dag arbetat som inredare i 25 år, men på senare år har konstnärskapet utgjort en allt större del i hennes liv. I sin sekelskiftestvåa på Söder i Stockholm låter hon konsten ta plats, och lägenheten är inte bara ett hem för henne själv och den 10-åriga dottern, utan det är även en kreativ studio med plats för skapande.

»Jag kan inte måla om jag inte är i mitt hem. Konsten och hemmet är i symbios med varandra. Målandet har inga tider. Jag försökte mig på att ha en ateljé i unga år, men det passade inte mig. Jag brinner hela tiden och har ingen knapp att sätta på och av.«

När Carola och hennes dotter flyttade in i lägenheten, som nu varit deras hem i sex år, la hon stor omsorg vid att ta vara på den patina som nötts fram i bostaden de senaste decennierna.

»När vi flyttade in drog jag bort tre lager plastmattor i hall och kök, och under uppenbarade sig ett underbart trägolv med färgstänk. Det var dessvärre fullt av stickor, men eftersom jag inte ville slipa bort det vackra la jag ut pappersark som Holly fick skutta fram på. Jag rev ner köksskåpen och helkaklade den ena väggen, och det rivna kallskafferiet och städskåpet gav virke till nya bänkar och hyllplan. Jag älskar att vända och vrida på det befintliga och återanvända material på nya sätt.«

Hemmet är under ständig utveckling. Väggarna målas om några gånger per år och Carola har många idéer för hur det kan växa och förändras. Vardagsrummet är även hennes kreativa studio där hon får utlopp för sina upptåg och kan testa nya projekt.

»Mina målardukar hänger uppe på såväl väggar som hyllor. Jag testar mig fram i inredningsprojekt och murar väggar och bygger installationer. Allt skapande hänger samman«, berättar hon.

»Jag har svårt att klara mig utan redskapen som får mina händer att brinna. Allt ifrån kofoten jag köpte som 15-åring till gummihammaren och min trogna skruvdragare. Japansågen och alla mina penslar. Livet skulle vara oerhört fattigt utan detta gäng!«

Inredningen och konsten går hand i hand, kontrast och dynamik är ledorden. En ljus och lugn bas möter en effektfull svärta som skapar tyngd. Rena ytor möter grupperingar av spännande samlingar. Mjuka material står i konstrast till det hårda, blanka. Den röda tråden är rena och råa material, som alltid ramas in av samma Kastman-svarta anda.

»Min stil är mig trogen. Inredningen följer mina målningar och vice versa. Jag tycker om att få in aha-upplevelser och gå emot invanda tankemönster, även i min konstnärsform. På hyllorna trängs unika föremål och samlingar av alla slag, där samtliga ting bär på fina minnen.

»Förr i tiden var letandet efter en specifik sak så otroligt triggande för mig. Jag samlade på skyltar, knivar, ramar, ja allt! Nu samlar jag mer på minnen, stunder och njutningar. Det kan vara en mix av ålder och tidens slitochsläng-mentalitet som jag inte står ut med längre. Ändå kan jag inte låta bli att smyga in ett fynd någon gång då och då. För att citera Søren Kierkegaard: ’Mina ögon är mätta och uttråkade, och ändå förtärs jag av hunger.«

Hennes konst är som hon själv. Den är föränderlig, den är kontrastrik och den är levande. Den är generös, den är slarvig, den är äkta.

»Jag vill inte förmedla något med min konst. Jag målar och har inget val, det som kommer till mig måste komma ut. Sedan är jag oerhört lycklig att så många tycker om det jag skapar.«

Konsten har alltid varit en naturlig del i Carolas liv. Hennes första och starkaste minne av konsten var under åren hennes familj bodde på självaste »Änglagård«. Ett konstkollektiv där hennes farbror Per-Olof Rosén var huvudpersonen.

»Vi pratar 70-tal, Cat Stevens i högtalarna och boogie woogie på piano. Nedbrunna ljusstumpar i vinflaskor, färger i umbra, ockra och van Dyck-brunt. Och över allt detta låg ett täcke av terpentindoft. Det var underbara fina år som format mitt sätt att se på konsten.«

I Carolas sommarateljé på Fjäderholmarna har hon öppnat upp sitt skapande för andra, och tillsammans med andra kreatörer har hon skapat Art Village.

»Fjäderholmarna är mitt andra hem. Min ena lunga. Inredningsmässigt är det en spegelbild av mitt hem i stan, men mer teatraliskt. Båda mina döttrar har sprungit här sedan barnsben och det är här jag öppnar mitt skapande för andra, vilket ger så många fina möten, stunder, minnen. Det är en härlig plats att vara på, och jag brinner fortfarande oerhört mycket för denna lilla pärla till ö. Så föränderlig allteftersom årstiderna skiftar, men ändå så nära storstaden.«

Läs mer:

Josefin Nilssons forna hem till salu – fyra år efter hennes död

Så ser julen 2020 ut på H&M Home – se våra favoriter här