Det finns en fin men lite galen historia som berättar rätt mycket om Nina Bergstens passionerade inredningsintresse.
Hon hade åkt till Paris för att besöka den lika överlastade som fantastiska antik- och vintagemarknaden Clignancourt, en prylhimmel för tusentals fyndjägare från hela världen.
Exempelvis är det dit som många stjärnstylister tar sig när de letar efter udda rekvisita till filmer och teaterpjäser, från kungatroner till gigantiska papegojburar. Eller som man säger i Frankrike, finns det inte på Clignancourt så har det troligtvis aldrig ens existerat…
Bland myllrande butiker och snabbpratande franska försäljare på det vidsträckta marknadsområdet i Clignancourt så stannade hon plötsligt upp med bultande hjärta, drabbad av en omtumlande och väldigt tung förälskelse.
Framför henne glimmade en jättelik antik spegel, bortåt två meter hög och nästan lika bred.
Efter några minuters frenetiskt prutande fann hon sig vara ägare till 60 kilo gammalt glas…
»Det var först då jag började fundera på hur jag skulle få den därifrån, inte bara från marknaden utan hem till Sverige. Jag är en av de där människorna som helt uppenbart saknar impulskontroll«, säger Nina med ett roat skratt.
Hon slår sig ned i den stora soffan i vardagsrummet, som är en av klädkedjan Acnes första möbelsatsningar, och som är en favoritplats när den skånska vintern drar förbi utanför fönstret, en rå och kall decembervind som tar fart från Öresund och som biter sig fast i landet.
På vardagsrumsväggen hänger spegelfyndet från Paris.
Det har gått ett år sedan Nina flyttade från Stockholm till Malmö, lockad söderut för ett försäljningsjobb på en modefirma i Köpenhamn.
»Vi hade en oerhörd tur när vi hittade den här våningen. Det är en sådan där historia som man brukar läsa om i tidningen, som bara händer andra. Den gamla damen som bodde här gillade mig och min kille och tyckte att vi var ett sådant fint par ihop. Hon litade på att vi skulle ta hand om hennes hem, därför fick vi det för ett bra pris. Annars hade vi nog inte haft råd.«
På köpet fick de dessutom lite skånsk arkitekturhistoria.
Våningens allra första ägare var nämligen Malmöprofilen och arkitekten Harald Boklund som också var den som ritade hela huset på Stora Nygatan i slutet av 1800-talet, en tid när svensk hantverkskonst kom med stuckaturer, gipsänglar, takmålningar och handslaget tegel, en ömsinthet och omvårdnad som skär genom tiden – även om det är arkitektoniska finesser som inte alltid uppskattats.
»Det är egentligen rätt obegripligt, men mycket var dolt under trista innertak som var så populära på 1970-talet. Vi fick fullständigt glädjefnatt när vi såg vad som gömdes där bakom. Hur kan man ens få för sig att trycka dit spånskivor och sänka takhöjden?«
Inredning har alltid varit Ninas stora intresse.
»Det har jag haft med mig sedan barnsben. När jag var liten var mamma tokig på mig. Jag möblerade hela tiden om och propsade på att få byta rum. Jag har jämt haft de där starka bilderna inom mig och gillat att pröva olika saker. En gång köpte jag en front till en hel eldstad och lät montera upp den som prydnad bara för att den var så snygg. Och en teve har jag ännu inte skaffat för jag vill ha en speciell gammal Bang Olufsen-modell som jag tyvärr inte hittat och då kan det lika gärna få vara. Teveapparater är så otroligt fula och energidränerande. Man kan alltid titta på SVT Play på datorn.«
Nina visar runt i våningen på knarriga parkettgolv.
På ena väggen i vardagsrummet hänger fyra bilder av fotografen och kompisen David Johansson, utskrivna i en vanlig färgskrivare.
»I Stockholm bodde vi jättelitet, så jag har verkligen saknat stora ytor. Och sedan är läget mitt i city alldeles fantastiskt, det är ju inget man är bortskämd med. I Malmö finns några av Sveriges bästa klädaffärer, som A-place och Très Bien Shop, och vad gäller inredning så är ju David Design en fantastisk butik. Lite skillnad mot när jag pluggade i Paris, då bodde jag i ett sådant ruffigt område att jag blev rånad tre gånger.«
Och till sist, handen på hjärtat, hur går det med impulskontrollen..?
»Jag är i grunden Montessorilärare så man kan tycka att jag borde ha koll på det där, men för en tid sedan hamnade jag på ett stenhuggeri och måttbeställde en 400 kilo tung marmorskiva till vårt matbord. Tyvärr hade jag inte mätt hur breda våra dörrar är så den gick inte in utan vi fick ta ut ett fönster och hyra en lyftkran. Jag vågar inte tänka på hur dyrt det blev. Om vi någon gång ska sälja våningen så får bordet stå kvar.«
