Kärlek till det udda

Änglavingar från ­svunna kyrkospel, små­ jordglober i ett terrarium, skolplanscher från ett helt sekel (minst) och vackra 1970-talsklänningar på ett rack. Det är inte svårt att fastna i ­samlingarna hemma hos familjen Söndergaard Kjeldsen.

Den mest sublima samlingen är nog de kinesiska gravvaserna från Sung-dynastin, cirka tusen år gamla med drakar och tigrar som pryder locken. Placeringen av dem i ett glasskåp framför en oljemålning som är som en dov vit-röd-blå storm gör vasernas ljust gröna färg än mer magisk.

»Jag hittade den första i London och blev alldeles kär«, berättar Klara, som har tjockt, långt, rödlätt hår och en stil som är all­deles naturligt egensinnig. För dagen är hon klädd i ett par utställda 1980-talsjeans med guldiga örnar mot snötvättad botten som klär henne utmärkt. Hon gick formlinjen på Beckmans, men »skulle jag valt i dag hade jag valt mode eller jobbat med tyger och tapeter.«

I hennes samling av klänningar finns en empireskuren från 1800-talet, en ljuv 1950-talsdröm i chiffong som Ghita Nørby bar på scen i Köpenhamns konserthus, en 1960-talsklänning med guldbroderier på vit botten som Klara hade på sin studentbal på Grand hotell i Mölle och en hel mängd bröllopsklänningar, varav två bärs av hemmets skyltdockor från 1920- respektive 1960-talet.

»Jag använder mina vintageklänningar så fort jag kan. Flera av dem passar mig faktiskt perfekt, också bröllopsklänningarna. Men inte när vi gifte oss, för då var jag höggravid och Ib föddes exakt en vecka efteråt.«

Christian och Klara ser ut som filmstjärnor på sin bröllopsbild. Sonen Ib är nu tre och ytterligare en ljuslockig gosse har ­anlänt till familjen – Finn, som är ett år. Ib samlar på Pez-figurer. De står uppställda på fönsterkarmen i hans rum och på väggen bredvid är hans namn skrivet med bokstäver från en neonskylt. »Det stod Bergqvists möbler på skylten, så vi köpte I:et och B:et. Det blir nog ­svårare att hitta Finns namn i neonbokstäver«, säger Klara.

Det är bara fem och ett halvt år sedan hon och Christian ­träffades. Passande nog var första mötet på Fyndet i Ängelholm.

»Våra ­mammor var bekanta och vi har båda varit antik- och ­loppisberoende sedan barndomen. Redan efter första träffen ville vi flytta ihop och skaffa familj«, säger Christian och tillägger »första gången jag besökte Klara trodde jag hon var väldigt religiös«. Klara skrattar. »Mitt stilideal i den lägenheten var fransk 1700-talskyrka, jag hade ­madonnor överallt och hade just då tänt en massa levande ljus. Men det var som förutbestämt att det skulle bli vi två. Vi hade till och med varsin Signe Persson-Melin-samling.«

Ib leker med sin lilla bondgård medan Klara försöker få Finn att sova middag, något hon snart ger upp. Bröderna Söndergaard Kjeldsen är att avundas; de växer upp med föräldrar som samlar på roliga ting och inreder med plintar och annat från gamla gymnastiksalar – och hela huset är en springvänlig länga byggd för barn.

»Det byggdes som Klippan Kvidinges barnkoloni på 1930-talet. 40 barn i taget bodde här på somrarna för att få ljus och luft. Vi såg en pytteliten annons i tidningen om försäljning och det stod 180 kvadrat, men det visade sig vara nästan 300 kvadrat i ett enda plan!« säger Klara. »Vi kan bo här för alltid«, säger Christian. »Det blir enkelt att lägga in handikappramper för rullator när det är dags en dag«, skrattar han.

Huset har två ingångar, flickorna och pojkarna hade under barnkoloniperioden varsin entré med tillhörande hall. »Den bortre hallen kallar vi fortfarande gröna hallen, den var biljardgrön och det enda rum vi har målat om.«

I övrigt har de behållit de förtjusande färger som finns här; rosa, ljus plommon och ljusblått och de vackra tapeterna från 1970-talet, en i rosa med mönster av William Morris och en blåblommig som gulnat något.

»När vi kom in hit blev vi glada över hur mycket som var intakt. Köket är underbart med sitt stora skafferi och vi tog upp den lilla serveringsluckan som var igensatt. När Ib hade sitt treårskalas serverade han korv genom den.«

Klotlampan som hänger ovanför matbordet är av konstnären Lars Englund, en av parets stora favoriter. Klara och Christian har flera skisser av Englund och några ­skulpturer.

»När vi köpte den första skulpturen av honom var vi eld och lågor, den var så speciell. Lars Herlevsson, som har butiken Dekoratören, märkte nog vår passion för nästa gång vi sågs hade han ordnat ett signerat ex av Englunds utställningskatalog från Moderna Museet åt oss, den är tjock som en tegelsten och vi blev jätteglada.«

Utifrån vägen syns hemmet enbart som en anonym gavel, tidigare täckt av björnbär som flyttades till rabatten sedan Christian och Klara målat om hela huset i svart i stället för brun som det var. Det är omöjligt att förutse hur deras hem, bortom gaveln, sedan bara fortsätter in i den stora trädgården och än mer överraskande blir det när man stiger in i huset och upptäcker estetiken – som ett märkligt museum i London. Paret har en förmåga att inreda på ett nostalgiskt, melankoliskt och storslaget vis. »Det som tilltalar ögat – vi kan inte låta bli det!« säger Klara. »Vi får abstinens när vi inte har besökt antikaffärer eller loppisar på ett tag.« Verandan som löper längs med hela huset bidrar med fler filmiska kvaliteter och här finns myrten och olivträd. »På vintern tar vi in dem i vardagsrummet och då blir det som ett orangeri där.«

Christian och Klara kommer båda från Ängelholm. När ­Klara bodde i Stockholm och gick på Beckmans längtade hon tillbaka till Skåne, till de öppna ytorna och grönskan.

»Jag trodde aldrig jag skulle komma in på utbildningen, jag var en av 15 som gjorde det. Men sedan efter ett år fegade jag ur och ­flyttade hem igen och fortsatte jobba som privatrådgivare på en bank. Jag valde tryggheten och det kan jag fortfarande ångra.«

I stället för den uteblivna formgivarkarriären ägnar hon sin ­kreativa energi på deras hem och möblerar ständigt om.

»Häromdagen till exempel köpte jag en jättelång serveringsdisk från en nedlagd bensinmack, den kommer bli perfekt som barbord. Och de gamla gymnastikplintarna som fick följa med hem fungerar både som perfekt förvaring och leksak för barnen.«

I Stockholm saknade hon havet, som de nu bor några hundra­ meter från. Nere vid vattnet är det så paradisiskt det kan bli. ­Skälderviken ligger skyddad innanför Kullaberg och klara dagar kan man se Danmark som Christians farfar flyttade från efter andra världskriget.

»Vi är vid vattnet nästan varje dag, promenerar eller fångar ­krabbor med pojkarna. Där är Porsastenen«, berättar Klara och ­pekar på en stor sten på stranden. »Den är skiljelinjen mellan Björkhagen och Skepparkroken.« Björkhagen är deras bostadsområde. På gamla ­bilder ligger barnkolonin ensam men nu är det ett lummigt bostadsområde där brödbilen kommer från bageriet i Ängelholm om helgerna och nu planerar Christian och Klara för att så ­småningom ha en egen antikaffär i hemmet.

Förra sommaren dök Ingrid upp, en dansk kvinna som ­berättade att hon ofta vistats som gäst i huset hos damen som bodde här ­tidigare. »Vi sa att hon var välkommen hit när hon ville. Hon var så glad när hon såg att vi bevarat allt det ursprungliga i huset, att vi verkade älska det villkorslöst. Och det gör vi ju!«

Skulptur i taket av Lars Englund,­ tavlor av Bengt Orup, Torsten­ ­Ridell och Lars Englund. Arkiv­hyllorna kommer från Ängel­holms sjukhus, ovanpå står gamla blixtlåslådor från en ned­lagd fransk symaskinsfabrik.

Huset var tråkbrunt när familjen köpte det, så det första som gjordes var att måla fasaden svart. Helt plötsligt fick 1940-talskåken ett väldigt modernt uttryck.

Den murade spisen tillkom någon gång på 1960-talet i det stora före detta samlingsrummet som nu används som familjens stora ”multirum” med plats för musik, mat och lek. Framför den öppna spisen står Sanna Roséns stolar Solfjädern. Bokstäverna HD kommer från det numera nedlagda hotellet Dahlman i Ängelholm. Kyrkljusstake är fransk.

Taffeln stod i huset när familjen flyttade in och används mest som uppställningsyta till olika arrangemang. Urnan och den flätade korglådan kommer från Kina. Altarljusstakarna från Indien fyndades i en källarbutik i Stockholm.

Matplats för riktigt många! Stolarna hittades på loppis. »Egentligen är de ganska fula, men hur ofta springer man på 20 stolar som kostar nästan ingenting?« Superellipsbordet är det enda som Klara »egentligen skulle kunna byta ut vilken dag som helst«. Ljusstaken Kubus av Mogens Lassen, skål från Muuto. Fikonträdet står i en fransk gammal tvättunna, från Vintage by Nina. Tavlor av Bengt Orup, Lars Englund och Carl Magnus samt silvrig tryckplåt av Christian.