Kika in i keramikern Kennet Williamssons underbara ateljé

Det står en 1 000 år gammal skål på köksbordet. 1 000 meter under oss hörs sprängningar i berget. Den keramiska historien, gruvdriftens djup, arbete vid drejskivan i decennier, linjerna är långa i keramikern Kennet Williamssons värld. Maken Torstens blåbärspaj håller oss i nuet, vid bordet med Kennets prickiga kaffemuggar, hemma i Mårsätters kvarn, utanför Zinkgruvan i Närke, Bergslagens sydligaste utpost.

Tre stålsträngade gitarrer står i givakt i köket. Musik har alltid varit viktig. Kennet brukar vakna klockan 05, tända i spisen, spela en stund och äta fil ur den kinesiska Ming-skålen. »Någon åt ur den för 1 000 år sedan. Efter mig kommer någon annan att fortsätta.« Keramik överallt: nytt i verkstaden, gammalt i skåpen och på kökshyllorna, i varje sak en saga.

Kvarnen art, står det på en skylt ute vid landsvägen. Boplatsen ligger mellan berg och en bäckravin. Vattnet drev en hytta och senare en kvarn, en stilig tegelbyggnad som står kvar där nere, ödslig, men lovande. Boningshuset byggdes 1860 av belgiska arbetare som brännvinsbränneri för gruvjobbarna. Det skogsknalliga landskapet är Kennet Williamssons plats på jorden. »Det här är hemma. Jag är ingen stadsmänniska, jag gillar det vilda. Jag skulle kunna gå i skog hela vägen till Norrköping.«

Berget ovanför är naturpark, där blir inga kalhyggen eller semesterbyar. »Det är exotiskt«, säger han och berättar om stenblock med »neonmossa« som inspirerade till hans bumlingskulpturer, målade i klargrön hussockelfärg. De ligger i ett växthus, jätteärter som tycks ha grott därinne.

Arkitektritade huset som står pall mot Skånes vindar – kika in!

Kennet Williamsson är i full verksamhet, ännu fascinerad av lerans äventyr. Det är 50 år sedan han debuterade som 19-åring på galleriet Hos Petra i Stockholm. Nationalmuseums intendenter såg utställningen, köpte en vit, drejad, lite skev lergodsburk. »Sedan var det klart för mig«, säger Kennet, som genom köpet rycktes från ingenstans till den högsta kasten i svensk keramik. Han är något så fint som autodidakt, gick inga skolor, utan lärde sig som tonåring lerans hantverk hos andra keramiker. Han har sedan dess skapat och sålt sin keramik och varit lärare under 33 år på Konstfack, HDK och Capellagården på Öland, mött och skolat generationer av blivande keramiker och formgivare.

Ger idag kurser

Lusten att lära ut sitter i. Numera ger han några kurser om året på Kvarnen art. »Fyra personer bor här. Jag lagar maten, vi jobbar tillsammans i en vecka. Jag väljer både deltagare som är duktiga och sådana som inte kan något alls. Då brukar det bli god stämning.« Trots det långa yrkeslivet är nyfikenheten akut. »Titta, den här glasyren vill jag jobba vidare på«, säger han och visar ett par grå, oansenliga skålar av asiatiskt slag. Det är just där, i skimret mellan matt och blank glasyr som det svindlar.

Kennet kallas ibland »keramikfilosofen«, för att han så naturligt väver ihop liv och konsthantverk. Storytelling flödar överallt, vi söker berättelser i prylsamhället, där sakerna i sig knappt mäktar med att fascinera oss längre. Människan, tankarna, händelserna bakom dem är alltid mest spännande.

Har byggt ett galleri

För tydlighetens skull, som ett slags sagohus, har Kennet byggt ett galleri nedanför boningshuset. Den faluröda byggnaden har vackert gröna fönsteromfattningar och innerväggar. »Färgen skulle vara som ljuset genom björklöv om våren«, säger han och visar på ett fönster högt upp. Det sitter lite asymmetriskt. »Ett rent misstag under bygget, men det blev vackert. Proportionerna stämmer, det blir harmoniskt, något slags gyllene snitt.« Att kunna se skönheten i det felaktiga har han lärt genom keramikens lycka och katastrofer. Historien är mångtusenårigt närvarande och föregångare finns alltid. »Det ger mig trygghet«, säger han.

Hemma hos inredaren Nanna Lagerman: ”Jag ville skapa ett hem som speglar mig”

Kennet Williamsson är något av en keramisk kameleont, i ordets bästa betydelse. Han rör sig nära, smyger intill, drejar ingefärskrus som en kines på 1600-talet, gör skulpturer som samtalar med den ryske målaren Kazimir Malevitj. Ytterligheter avlöser varandra. Amorfa former eller små skålar med bedårande blomsterdekor, blomkrukor i knalliga Disney-färger eller handdrejat bruksgods, inspirerat av hans farmors syltburkar i glas.

Tidlöst och modernt på samma gång. »Kaotiska former, vilsamma former, jag har ingen speciell stil. Jag leker och har haft turen att få kunna göra det.« Kennet trivs ändå bäst med vardagens keramik, även om den inte har lika hög status som bildkonst eller konstkeramik. »Det är en tråkig hierarki, men många faller för den. Jag älskar bruksvaror. Varför är det mindre konst när vi kan använda föremålet praktiskt? Sopa golvet eller att diska är också är konst om man gör det till konst.«

Kennet har alltid varit kreativ

Han växte upp i byn Östansjö utanför Hallsberg. »Jag var en liten, udda kille, men ändå en ledare på något vis, påhittig. Kreativitet var min grej.« När han kom på något blev det roligt och alla ungarna hängde på, bland annat kläddes en lekstuga invändigt med blommor, som han var besatt av. »Min skräck var att hamna på kontoret på en fabrik.« Han tror att han har ärvt den skräcken från sin pappa som svetsade skördetröskor i Hallsberg. När en facklig tidstudieman började räkna på alla moment fick den yrkesstolte pappan nog och gick hem. »Det är något med lönearbete som är slaveri och jag tänkte, ’det måste finnas något annat’. Det är från min pappa det frihetsbehovet kommer.«

Kennet Williamsson frälstes in i keramiken när han såg drejning på tv. En yrkesvägledare i skolan tipsade om keramikern Ulla Viotti med verkstad i Gamla Wadköping i Örebro. I dag är hon välkänd för sina offentliga verk i tegel. Viotti hade en tysk drejare, Uta Eismann, som drejade med sparkskiva. Kennet fick titta på. »Första gången jag testade kände jag ’this it it’. Jag var 14, ett barn, och jag upplevde magin i att dra upp en lera. Det är som att dra ut ett skinn, plasticiteten och sensualiteten i leran är som en människas hud.«

Jenny Alversjö visar upp lägenheten efter renoveringen – se bilderna!

Varje helg åkte han till Örebro och drejade. Pappan svetsade ihop en drejskiva i källaren och snart kallades Kennet för »drejarn« av skolkompisarna. »Min första utställning var röda ljuslyktor i skyltfönstret på konditoriet i Östansjö.« Då var Kennet 16 år, tre år senare skulle hans verk köpas in av Nationalmuseum.

Kennet såg Ulrica Hydman-Valliens och Bertil Valliens USA-inspirerade keramik i Örebro. »Det var en chock för mig med ett stort bord belamrat med färger och saker målade med billack. Det var långt från Swedish grace, det var rock’n’roll, The Faces, wow!« Han drejade sedan hos Vallienarna i Småland. »De tog ner mig på jorden. Jag drejade 50 grejor varje dag i tre månader. Det blev som en sport. Det tog flera år för Ulrica att måla sig igenom hela lagret.«

Han fick sedan praktisera hos keramikern Lis Husberg och hennes man silversmeden Birger Haglund. »De blev mina konstnärliga föräldrar med Birgers silverföremål och Lis popkrukmakeri. I deras vardagsrum låg afghanska mattor, där stod Le Corbusier-stolar och vansinnigt vackra glasgrejor av Kaj Franck. Jag var 16 och det var som att komma till himlen.« Fylld av energi gick Kennet in i sjuttiotalet med en ständigt snurrande drejskiva, egen gård, djur och familj, »Gröna vågen, hela resan.« Upptäcktsresan fortsatte, utställningarna avlöste varandra, tidningar skrev, priser och medaljer.

Kika in hemma hos Margaux Dietz – se bilderna!

Som lärare stod han i centrum av konsthantverkets senaste trender, samtidigt fanns hans rötter nära naturen i Närke. Pendlandet mellan dessa ytterligheter har säkert gett honom en speciell frihet, en djupare blick.

Hans nya bok Om mig, om leran är en drygt 300 sidor lång betraktelse över liv och keramik, vackert sammansatt av grafiske formgivaren Patric Leo. Det är en ovanlig keramikbok, skriven av Kennet, som ett samtal om hans värld: platsen och naturen, tiden, människor, leran, experimenten, barndomen. »Den är lite excentrisk, min gravsten«, skrattar han, på väg upp till eftermiddagskaffet. På omslaget ett enda kärl, en brun kruka, liknande läder. Kent kallar den »mammakruka« just för kärlets omslutande, skyddande volym. Där, i keramikens moderliga famn, arbetar Kennet Williamsson vidare, på jordytan, i nuet med alla dess långa ekon och möjligheter.

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.