Kika in hemma hos surfaren Freddie Meadows i Costa Rica

1:04

Efter reklamen: 5 lyxiga kändishem du bara måste se

(1:04)

Carlota Dörring-Meadows flyttar aldrig någonstans. Hon tillbringar bara tid på olika platser. Ibland lite, ibland mycket. London finns i hennes hjärta. Likaså Åhus i Skåne. Men en stor del av de senaste 14 åren har hon tillbringat i Santa Teresa.

Här finns en speciell känsla, eller »vibe« som hon och sonen Freddie kallar den. Första gången familjen Meadows kom till Costa Rica var i början av 2000-talet. De hade bott på platser som Goa i Indien och Sanur på Bali, men den uppskruvade turismen hade blivit allt mer påtaglig. I Santa Teresa fanns en energi som var svår att sätta fingret på, som de kände direkt när hyrbilen rullade in i den lilla surfstaden vid den dammiga strandvägen ute på Nicoyahalvöns sydspets – en av världens fem så kallade blå zoner, platserna på jorden där människor lever allra längst.

»Jag har inte sett alla stränder i hela världen, men när vi kom hit minns jag att jag tänkte ’this is as good as it gets… anywhere’.«

London var familjens bas, men Carlota Dörring-Meadows letade efter ett vinterboende där hon kunde tillbringa ett par månader per år – både hennes ex-make, britten Peter Meadows, och deras söner Charlie och Freddie älskade surfing. Här rullade vågorna in med full kraft 365 dagar om året.

»I Santa Teresa fanns allt: infrastruktur, jättebra restauranger, avskildheten och den fantastiska naturen med djungeln som sträcker sig upp i backen bakom stranden. På andra stränder är det platt. Jag tyckte att det var jättehäftigt och bestämde mig för att köpa en tomt på stranden. Men jag insåg snabbt att det var ett projekt som krävde att man tillbringade mer än två tre månader per år här«, berättar Carlota på plats i Santa Teresa 14 år senare.

Sedan 2004 har huset på tomten som från början var »ett skjul på ben«, byggts ut med två flyglar, en vågformad pool och en takterass. Casa Capitan, som huset heter, reser sig upp bland trädtopparna och på översta våningen finns ett kajutainspirerat sovrum med stjärnutsikt – taket går att öppna och stänga. Kärleken till Bali och den balinesiska byggstilen syns i de två övriga husen som har tillkommit, Casa Dewa och Casa Java – båda designade av Carlota.

Den totala markytan är 2,4 hektar direkt på stranden i norra Santa Teresa, alldeles intill revet vid Rocamar. Tillsammans utgör de tre husen egendomen Casas Capitan.

Det är i slutet av maj och sensommaren har nått Nicoyahalvön. Torkan har fått sällskap av dagliga regn, krabbornas klor klickar mot stenplattorna på kvällarna, och den milslånga stranden är så gott som tom på folk. Från regnskogens trädkronor hörs vrålaporna skrika.

»Det är en föryngrande känsla att vara i Santa Teresa. Jag älskar att sitta här bland aporna, det var därför vi gjorde ett treehouse med ett sovrum åt Charlie och Freddie där man kan öppna taket. Jag har till och med sett apor föda barn bland träden«, säger Carlota och tar en klunk vatten på den V-formade terassen som omsluter andra våningen på Casa Capitan.«

Den här veckan anordnar sonen Freddie sitt första surf- och yogaretreat på Casas Capitan – han kallar det »Freddie Meadows Getaways.«

Freddie, 30, är Sveriges bästa surfare. Han tävlar för svenska landslaget, och surfade på den internationella proffstouren fram till för fyra år sedan då han tröttnade på turnélivet och i stället bestämde sig för att flytta till Sverige för att söka de bästa vågorna i Skandinavien, med fokus på Östersjön.

Under de tio dagar som Getaways pågår surfar runt femton gäster med Freddie varje dag, yogar med Johanna Ljunggren och äter mat ­tillagad av stjärnkocken Frida Ronge.

De senaste tio åren har Casa Capitan, Casa Dewa och Casa Java hyrts ut som separata hus, ofta tillsammans till ett stort sällskap, men under Getaways görs för första gången familjens hem tillgängligt rum för rum.

»Jag har alltid känt att jag en dag kommer göra något eget här«, säger Freddie. »Den här platsen är en stor del av mitt liv, det är episkt varje gång jag rullar in i Santa Teresa. Surfmässigt kan man hitta roliga vågor med kraft, och med riktigt bra förhållanden – varje dag. Sedan är viben unik, den påverkar allt och alla. Folk kommer ner i varv här.«

Freddie har återvänt till Costa Rica om och om igen. Det var här han tränade sig till den yttersta surfeliten och det var här han tillbringade sin flera månader långa konvalescens när han 19 år gammal drabbades av ledsjukdomen reaktiv artrit – i mars 2018 firade han sin 30-årsdag på Casas Capitan tillsammans med sina bästa vänner.

Carlota är sedan många år i fastighetsbranschen och hon äger ett flertal tomter i Costa Rica. De senaste decenniet har hon lagt allt mer tid på att ta hand om uthyrningsverksamheten av de tre husen i Santa Teresa, som totalt rymmer 17 sovrum och sysselsätter ett tjugotal anställda. På tomten finns fyra hästar, höns och de båda vakthundarna Lucy och Rocky, en pitbull och en korsning av rottweiler och dobermann.

»Grundtanken var inte att hyra ut, men sedan var jag här så mycket själv så jag tänkte att det kunde vara lika bra. Efter två år började jag hyra ut lite försiktigt, mest för familjeåterföreningar eller bröllop och liknande. Alltid som hus, aldrig som hotell.«

Carlota Dörring-Meadows växte upp i Peru, Brasilien och Egypten med svenska föräldrar. Familjehemmet har alltid funnits på Österlen och när Carlota var 12 år bestämde sig familjen för att vända hem till Skåne för gott. Som 19-åring flyttade hon till London för att börja jobba på Chase Manhattan Bank, men hon upptäcktes som fotomodell och en lång karriär i modebranschen följde.

Planen var att ta sig till Paris men i London träffade Carlota sin ex-make, designern Peter Meadows, och hon stannade i England. Tillsammans fick de sönerna Charlie och Freddie. Peter hade vuxit upp i Indien och hans syster hade ett hus på Bali – frekventa resor till de båda länderna föll sig naturligt för familjen Meadows. På Bali hade Carlota och Peter ett fyrahundra år gammalt hus med handsnidade träpaneler och golv av järnvägssliprar i teak. Huset – Casa Java – fraktades senare till Costa Rica, och är det hus på tomten som familjen i dag föredrar att bo i. Pampiga Casa Dewa, det andra huset från Bali, vilar på kolonner av järnträ, ett samlingsnamn för en typ av virke från ett antal olika trädslag med mycket stor hårdhet och täthet.

»Det är som betong! Inga termiter kan äta på det«, säger Carlota och tar sats in i en historia om hur hon fick tag på de mäktiga kolonnerna.

»Vi hörde talas om att det fanns järnträ, ’iron wood’, på havsbotten utanför Indonesien, och att det är världens bästa träslag.«

Det hade legat där i 80 år! För en människa som mig är det helt oemotståndligt att höra en sådan sak – det är som att någon säger att det ligger guld på havsbotten. Vi visste inte varifrån det kom, om det var ett skepp som hade förlorat sin last eller om det var en gammal hamn som hade rasat samman, men vi deltog i räddningsoperationen av materialet och köpte 24 stycken kolonner.

Med hjälp av pelarna från havsbotten byggdes Casa Dewa på Bali. Övervåningen består av en rislada från Java som är flera hundra år gammal, och all panel gjorde Carlota av gamla teakbrädor.

»På Bali har de ett sätt att bygga och sätta ihop husen som håller för jordbävningar, orkaner, allt … Det är helt genialiskt, det var därför vi gjorde det där. Sedan plockade vi isär huset och fraktade det till Costa Rica, där det kompletterades med sovrum på nedervåningen.«

Inredningen i de tre husen är ett potpurri av möbler från Bali och Indien samt kreationer designade av Carlota, tillverkade av material från tomten eller drivved från stranden. I verkstaden bakom Casa Capitan pågår det tillverkning av soffbord, bord, stolar och skåp, och i två stora skjul ligger högar av material som snart ska få liv. I Carlotas huvud snurrar oavbrutet nya idéer.

»Om man är som jag så är det både en curse och en blessing. Man ser allt, tittar och tänker vad man kan skapa härnäst. De flesta möbler här är designade av mig och tillverkade av mina snickare. Sedan har jag köpt och tagit hit mycket från Bali, och när jag sålde mitt hus i London tog jag hit alla möbler därifrån, där var det mest indisk stil, ibland lite marockansk. Handsnidade möbler från Indien som är flera hundra år gamla mår inte jättebra av att stå i ett fuktigt utomhusklimat, men vad ska man göra? De är ju underbart vackra. De måste användas!«

Om några dagar bär det av till Åhus i Skåne för Carlota. Där tillbringar hon somrarna i ett litet hus nere vid vattnet. Och så är hon fort­farande mycket i London, den stad där hon varit mest under sitt vuxna liv.

»Jag tycker om att vara, oavsett var jag är, det är därför jag har så svårt att besluta vilket land som är mitt hem. Men om jag inte kan resa, var skulle jag då stanna, var vill jag bli gammal? Min plan är att köra vidare tills jag inte kan längre, sedan får ödet bestämma var jag ska hamna. Jag känner jättestarka band till Sverige, men jag känner mig inte jättesvensk. Men det beror också på vem man jämför sig med. Det är ju en glidande skala.«

Text Peter Smirnakos

Foto Fredrik Skogkvist

Läs mer:

Marie Olsson Nylander om sitt nya sommarpalats på Sicilien

Sex snabba frågor till grundaren av Art n Deco

Kika in i Stockholms vackraste poolhäng