Från rivningsobjekt till modernt tegelhus med orangeri – vi hälsar på!

Huset hade gäckat dem under några år. Ett tegelhus från 1887 som de hade seglat förbi otroligt många gånger och som dessutom låg på Pi Ekbloms pappas barndomsö, Östra Granholmen strax utanför Lidingö.

»Vi föll ordentligt för huset på en kvällspromenad när vi var på middag hos min farbror«, berättar Pi. »Det var i princip ett ödehus, och det kändes direkt att vi verkligen ville ha det. Men åren gick och det blev aldrig till salu.«

En gammal man ägde den risiga tegelkåken, och när han fick svårt att gå blev det till slut dags för honom att sälja. »Men då hade vi ju släppt huset«, säger Pi och skrattar. »Då hade vi fått barn och köpt en lägenhet.«

Men de kunde inte missa chansen och köpte till slut huset tillsammans med Pis föräldrar.

Och Pi, hennes man Marcus och den då nio månader gamla dottern Thea kunde ta ett hus i besittning som skulle bjuda på en mängd överraskningar under fem år framåt. Till exempel tog det två och ett halvt år innan det överhuvudtaget gick att sova över.

Titta in i skånska smultronstället: mysiga villan vid stranden

Huset nås från Gåshaga på Lidingö med en tjugo minuters båtfärd. Pi tar emot vid bryggan i Gåshaga, och hivar med van hand ner Theas syster Bonnie och en del packning. Bebis Bonnie, som vid fotograferingstillfället bara är några månader gammal, är kolugn.

Gaia arkitektur

Undertecknad får dock stram anvisning att sätta sig ner i båten och hålla i sig, för nu kommer det att gå undan. Pi som är utbildad arkitekt och har ett förflutet på White Arkitekter jobbar i dag med sitt eget företag Gaia, som hon startat med tidigare kolleger från just White. Hon är också mer eller mindre uppvuxen på båtar och styr med van hand och högt tempo båten mot ön.

Gaia arkitektur fokuserar på att skapa hållbar arkitektur. »Vi vill skapa kvaliteter i livsmiljön genom hela systemkedjan inom arkitektur, från skog till byggnad. Eller från jord till marknadstorg eller från stenmassor till livskraftiga vattenlandskap«, säger Pi.

Ambitionsnivån på Gaia är hög, och sträcker sig bland annat till hur virket i arkitekturen är del av hur skogen brukas. »Hur påverkar gestaltningen resursanvändningen av materialet och hur kommer de boende sedan att förvalta och leva i husen vi bygger?« är en av frågorna som ställs i varje projekt. Ett annat projekt Gaia driver just nu är hur tunnelbanebygget i Stockholm kan bli cirkulärt genom att sprängmassor används för att skapa nya livsmiljöer i stadens möte med vatten.

Inga små frågor således. Ambitionsnivån på jobbet påverkade naturligtvis också Pis och Marcus eget bygge. Tegelhuset skulle bli beboeligt igen, och bli det efterlängtade lantstället att samla så många vänner som möjligt på. Och det skulle ske så resurssnålt som möjligt.

Husets historia

Det går en sägen om att huset, som heter Allskönsro, byggdes samtidigt och med samma tegel som Bogesunds slott. Slottet, som hade samma fastighetsägare som huset, renoverades 1886, och Allskönsro kom till året därpå, så det finns en viss rimlighet i den berättelsen. Det sägs att huset tjänade som jaktresidens. Tomten vetter söderut. De riktigt ståtliga husen på samma ö har norrläge, här på sydsidan odlades det i olika växthus för att försörja sommargästerna. Just Allskönsro hade nog aldrig den funktionen, men det sägs att det bodde en trädgårdsmästare här en gång i tiden. Och Pi och Marcus fick tag i en gammal suddig bild där det fanns ett växthus byggt precis framför. Men vi backar bandet en stund, och frågar Pi varför hon blev arkitekt. »Det var egentligen en god vän som gick på arkitekthögskolan som bjöd in mig på fester och vernissage medan jag sökte scenskolan och blev refuserad. Min plan B blev arkitektyrket – jag tänkte att det var både kreativt och har framtiden för sig, så jag sökte och kom in. Plan C var psykologlinjen. Men redan efter två dagar kände jag att det var så rätt, det var så lustfyllt, jag har faktiskt aldrig tittat tillbaka. Jag hamnade på helt rätt plats. Man kan inte säga att det var en slump helt och hållet.«

Pis familj har alltid varit otroligt praktisk, och hade en verkstad i källaren som var lika stor som de sociala ytorna på våningen ovanför. »Jag växte verkligen upp med pelarborrar och bandsågar, och pappa byggde det huset som jag växte upp i.«

Vi kikar in i Kvarngården – sommardröm på Skånes sydkust

Fritiden tillbringades alltid på båt i familjen. Det seglades så mycket att Pi började längta efter ett eget lantställe. Föräldrarna var dock helt ointresserade, de vill vara till havs. Men för sex år sedan var det alltså dags. Allskönsro, som de snabbt skulle döpa om till Allsköns oro, var deras. Det var bara att kavla upp ärmarna.

Tegelhuset hade en tillbyggnad från 50-talet på framsidan mot havet. Den tillbyggnaden revs bort helt, för den var helt genomrutten. Husets huvudingång är på andra sidan och i och med att huset ligger mot berget, på ovanvåningen. »Vi visste att vi ville ha den sociala ytan ner i markplan, vi ville inte gå med brickor hela tiden för varje fika utomhus. Vi ville få ett socialt hus. Och så ville vi sova uppe i stenhuset. Vi ville restaurera och bevara stenhuset. Vem som helst hade rivit det.«

»Alla hade rivit det«, inflikar Marcus. »Bland annat för att det hade varit mycket billigare att riva det.«

»Jag ville göra en tillbyggnad som kontrasterade med den gamla tegelkåken. Och den stora tillgången här är naturen som ska in, även på vintern. Att det blev något växthusliknande, den idén kom när vi fick den suddiga bilden där man såg att det en gång i tiden hade stått ett växthus här. Vi ville bygga ett, dock utan glastak, för att det skulle gå att vistas i det även under sommaren. Stommen skulle vara i trä för att kunna bygga själva. Om man hade haft hur mycket pengar som helst så hade man haft stora skjutdörrar, nu blev det en dörr ut mot terrassen och havet.«

Renoveringen

Ambitionen var att återskapa en lätt struktur som anspelar på det gamla växthuset men med funktionen av ett socialt rum för matlagning, umgänge, odling och rekreation. Men vägen dit var lång.

»Vi var tvungna att börja uppifrån med ett tätt tak. Många delar var ju ruttna av råsponten. Det hade regnat in.«

Och även om Pi jobbar med högt uppsatta mål när det handlar om miljöfrågor och att förhålla sig så klimatneutral som möjligt när det gäller byggandet, så började husresan med en hel del rivande. »Vi trodde inte att vi skulle behöva riva allt in till teglet. Men det gick inte på annat sätt. Bakom pärlsponten var det stora insektsbon, där går då kanske gränsen för vem man vill bo ihop med.«

Fasaden mot havet hade delvis frusit sönder så det gällde att knacka bort det risiga teglet och ersätta med annat. Det återanvändes från tegelväggar som revs inuti för att öppna upp i fasaden och skapa en trappa som är huset hjärta nu. Den bildar en förlängning av trädgårdens långa trappa upp från vattnet upp mot huset och binder hop det nya orangeriet med den gamla byggnaden.

Kenza visar upp lägenheten efter renoveringen – se skillnaden!

Det är lite som att gå hela vägen från vattnet upp mot himlen. Väl uppe i stenhuset är man i den mer privata delen av huset, ombonat och tryggt med sovrum till alla familjemedlemmar och ett härligt stort badrum med dusch och utsikt över havet. »Jag har en fäbless för trappor. De är så tacksamma arkitektoniska element att arbeta med, här handlar det om siktlinjer och ljus.«

Tågordningen var taket, teglet och sedan utbyggnaden. Slitet var enormt, dels på grund av ö-läget – alla transporter fick göras med båt – och budgeten. Den var begränsad, så Pi och Marcus gjorde allt själva med benäget bistånd av Pis föräldrar och ett entusiastiskt kompisgäng.

»Vi ångrade oss aldrig, men jag kan få fysiskt stresspåslag när jag tittar på bilder och minns hur jobbigt det var.«

Tillbyggnadens träkonstruktion ritade Pi med tanke på att den skulle framstå så lätt och transparent som möjligt. »Men samtidigt med ett fasaddjup för att samspela med huvudbyggnadens taktila uttryck. Fasaden är konstruerad av dubbla bärverk som klämmer fast glaset mellan sig. Träprofilerna är sammanfogade genom träfogar som går halvt i halvt samt trädymlingar. Denna konstruktion gjorde att hela fasaden är helt i trä och utan extra karmdetaljer.«

»Det gjorde också att man fick skruva sjuttielva gånger i varje moment«, anmärker Marcus. »Men det blev väldigt bra«, säger Pi. Marcus visar en film där Pi klättrar omkring på taket på tolv meters höjd för att spika fast plåt. Båda berättar om den hemskaste transporten i mycket ruff sjö, när de tunga limträbalkarna till utbyggnaden skulle forslas från Lidingö till Granholmen. Fören började gå ner, och det var nära att båten förliste. »För att slippa vända och köra två gånger hade vi lastat alldeles för tungt. Det var faktiskt hemskt. Jag satt i fören och grät«, minns Pi. Hon minns också hur hennes pappa som annars brukade vara lugn bara skakade på huvudet. Ni är inte kloka, var hans kommentar.

Pappans praktiska ådra och tankar om återvinning har präglat Pi. »Man löser saker själv. Det har ju så klart påverkat hela min inriktning och mitt förhållningssätt.«

Hennes far gick hastigt bort i covid 2021, och i det nu nästan helt färdigställda huset påminner mycket om honom.

»Pappa tyckte alltid att jag skulle krångla till allt så förbaskat när jag integrerade estetiken«, säger Pi med ett skratt. »Han var inte alltid imponerad av mina lösningar, men han var stolt över vad vi åstadkom.«

Carina Bergfeldt visar upp sommarstället efter renoveringen

Att starta företag, renovera ett hus på en ö och få barn samtidigt är kanske inget man vill rekommendera. »Men det är lite sådana vi är. Vi vill ha projekt«, säger Pi. Marcus intygar att han finner avkoppling i byggandet. »Det blir en stor tillfredsställande kontrast till mitt vanliga stillasittande yrke.«

Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!

Ja tack!

För mer information om hur vi behandlar din data se Aller Medias integritetspolicy.

Bekräfta din mejl

Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.

Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.