Det rör sig om en tonårsförälskelse. Ursprungligen var det en dröm om att bli modedesigner. Om att varje dag få mixa, matcha och uppfinna med färg, textur och form. Men efter några fartfyllda år som säsongsarbetare i Alperna kändes modet plötsligt alltför småskaligt. I stället la inredningsarkitekten Daniel Heckscher all sin energi och kreativitet på att skapa storslagna och kreativa rumsliga installationer åt en eventbyrå. Och det var där någonstans som idén om att arbeta med arkitektur och formgivning föddes.
»Det är lätt att låta som en präktig idealist, men det kändes inte rätt att bygga upp de där miljöerna och sedan riva dem dagen efter«, säger han.
All in – ska man göra något så är det lika bra att göra det rätt. När Daniel inte kom in på Konstfack vid första försöket fick det bli en Bachelor i inredningsdesign på Istituto Europeo di Design i Milano som precis hade börjat med internationella klasser. När han kom hem kunde han inte bara italienska utan hade även fått en djupare förståelse för både det affärsmässiga inom möbelformgivning och effekten av färg. Därefter blev det Konstfack och intensiva studier som Daniel varvade med att rita hus åt privatpersoner. Hans examensprojekt, ett mobilt kök, blev omtalat och självaste Li Edelkoort valde ut det till sin utställning Talent på Designhuis i Eindhoven 2009.
Och kärleken till färg – den fanns kvar.
»Ibland kändes det unikt, som den där gången jag och några klasskamrater åkte med på en studieresa som en svensk möbelproducent arrangerade. Tre bussar fulla med arkitekter. När vi stannade till på en rastplats såg man hur 300 svartklädda människor vällde ut ur bussarna och då tänkte jag: ›Är det med dem jag ska jobba sedan?‹«
Men han tycks ha hittat det perfekta företaget att arbeta på. Designkollektivet Note design studio är kända för sin färgstarka och glada design – ett av de senaste exemplen är härliga Finefood i Hammarby sjöstad i Stockholm, med grön marmordisk, fiskbensmönstrat kakelgolv, laxrosa gardiner och turkosa stolar. »Och så är de världens gulligaste människor, jag kan inte tänka mig ett bättre ställe att jobba på. Här slipper jag begränsa mig form- och färgmässigt. Men visst, när vi ritar en lampa till till exempel Zero så vet vi att även om vi gjort den i flera olika färger så kommer nio av tio sålda lampor att vara vita, en halv svart och resten av färgerna får dela på övriga fem procent.«
Hemma råder totalt motsatta förhållanden. Den enda vita inredningsdetaljen är det fiskbensmönstrade hallgolvet, där mönstret bildas av avlånga kakelplattor. Det vägs dock upp av ett iögonfallande rosa standardkakel som har satts på diagonalen. Mellan plattorna lyser terracottafärgade fogar – ett oväntat grepp som skapar ett djup i kaklet och ger det en quiltad chanelväskefeeling. Taket är turkost och dörren lysande laxorange. Bortom hallen ligger en turkos korridor som efter dörrar till barnrum, kök och badrum till slut mynnar ut i vardagsrummet. Färgtemat fortsätter även där. Nederst har Daniel byggt en bröstpanel i blågrönt som matchas med samma laxorange väggfärg som på halldörren. Köket har ljusgrönt kakel, blå fogar, grå köksluckor och accenter i rosa och klargult.
»Jag kunde uppskatta att titta på svartvita fotografier tidigare. Men nu när jag hela tiden peppras med svartvita bilder – titta bara på Instagram, det finns 50 000 användare som enbart lägger upp bilder på monokroma miljöer – så klarar jag inte av det längre. Livet är inte färglöst! Till och med under vårvintern, när Sverige är som blekast, så finns det 7 000 olika nyanser utanför fönstret. Jag förstår inte hur man som designer och kreatör vill representera en låtsastillvaro?«
Standardsvaret från stylister, arkitekter och designer – att man är så trött på alla intryck när man kommer hem att man bara vill ha lugn och ro – köper han inte. »Jag tror att de läst det någon gång och tänkt att perfekt, det där låter bra, det ska jag också säga.«
Daniel tror att det egentligen handlar om ängslighet och rädsla.
»Folk klär sig i svart och inreder i vitt för att de inte vågar annat. De är rädda för att ta beslut och rädda för att göra fel. Vi västerlänningar styrs alldeles för mycket av våra rädslor.«
Daniels unika känsla för färg har länge varit på Residences radar. Det mest lästa inlägget på Residences hemsida är ett hemma hos-reportage i hans och den tidigare hustrun, sångerskan Jessica Folckers, ombyggda skärgårdsvilla med klarblått golv, lysande gula köksdetaljer och möbler i mättat grönt, rosa och blått.
»Jessica har afrikanska rötter och inom den kulturen bär man stolt färger och mönster. I vår relation lärde jag mig om möjligt att klämma på med ännu mer färg.«
Han gick fortfarande på Konstfack när han träffade Jessica en kväll på Riche. Efter det första mötet gick det med all världens fart: lägenhet, bonusbarn och bebis inom det första året. Efter det andra barnets ankomst letade de större och hittade sin skärgårdsdröm. Lyckliga i hågen missade de att huset var ruttet och det hela slutade med att de fick bygga om nästan allt. Ett otroligt vackert hem, men en dyr historia skulle det visa sig. Fyra barn, heltidsjobb, pendlingsavstånd till jobbet och husbygge blev för mycket för Daniel som brände ut sig och blev sjukskriven. Det tog också hårt på förhållandet och i dag har paret separerat.
För att det inte ska bli för stor omställning för barnen har Daniel valt att plocka upp detaljer från huset i den nya lägenheten. Köksgolvet är ett bra exempel, där har plankorna målats schackrutiga med en blå ton som liknar den i skärgårdshuset. Det är nästan symboliskt hur hälften har den gamla färgen och hälften en ny. Även kaklet i köket är i samma ljusgröna nyans som tidigare.
»Tanken var att plocka in färgerna från sol och hav, därför var golvet blått och detaljerna gula. Här har jag utgått från färgen på husets fasad och matchat den med den laxiga tonen. Det grönblå är en komplementfärg och ger ett lugnare intryck. Det är även därför jag har toner av grönt i sovrummen och hallen, det gör att man känner sig trygg. Det rosa? Det har min dotter valt!«
Text Michelle Meadows Styling Jacob Hertzell Foto Magnus Mårding