Månen på jorden
De norska arkitekterna Beate Hølmebakk och Per Tamsen byggde sig ett hus som de kallar för Månen – på svenska Hamburgö.
Det tar två timmar att resa till Månen. Där finns granitberg, havshorisont och himmel och ett underbart hus, byggt som en bro mellan klipporna. Det är huset som kallas Månen och det ligger på Hamburgö på den svenska västkusten. Husets skapare, de norska arkitekterna Beate Hølmebakk och Per Tamsen åker dit på ett par timmar med bil från Oslo. Sista biten till ön tar de linfärjan Saga. »Det tar tre minuter över vattnet och det gör ganska mycket med stämningen på ön. Med en bro hade det varit massor av trafik. Den lilla pausen betyder att det är som att komma till en annan värld«, säger Beate.
Från motorvägen över gränsen, till färjan och till en liten grusväg som de byggt själva och där, längst ut där vägen tar slut, börjar Månens paradis, den fria tiden, somrarna, helgerna, höststormarna. Hur hittade de ens hit, till just den här platsen av alla avkrokar, holmar, skrevor och skrymslen? Varför denna ö av alla på Västkusten och norska sydlandet? Elementärt: Människor lockar alltid människor. »Jag har en bror på ön och vår familj har varit där och hälsat på i ungefär tio år«, säger Beate. Så hittade de platsen, började trivas. När sedan föräldrar dog och barndomshem såldes började Beate och Per leta efter en tomt. Att de skulle hitta den just på Hamburgö verkar nästan magiskt, men så skedde. »Man går in på Hemnet, vet du«, skrattar Beate.
En svensk familj på ön hade sedan länge en väldig tomt, som redan på femtiotalet hade styckats av och gjorts möjlig för bebyggelse, men inget hade blivit av och nu var tomten till salu. Allting stämde med ens. Släkten på ön, nära till Oslo där de lever och arbetar och nära till Pers mamma i Halmstad, där han växte upp. »Vi blev så glada.«
Beate Hølmebakk och Per Tamsen
ÅLDER: Beate är 60 år och Per 56. FAMILJ: 3 barn och hunden Eddy. BOR: Oslo. GÖR: Driver arkitektkontoret Manthey Kula. Beate är professor på Arkitektur og designhøgskolen i Oslo. AKTUELLA MED: Tävling om en national minnesplats i det nya regeringskvarteret samt ett visionsuppdrag för ett nytt musikhus i Oslo.
Nu kunde också ett arkitektoniskt äventyr börja. Per Tamsen och Beate Hølmebakk driver kontoret Manthey Kula i Oslo, en internationellt uppmärksammad och prisbelönad arkitektbyrå med en utforskande profil över hela fältet från landskap till byggnader, möbler, teoretiska arbeten och konstprojekt. Kontoret ritar i en intensiv dialog med till naturen, som i det nationella minnesmonumentet över terrorattackerna i Oslo och på Utøya 2011, i en rastplats i Lofoten och fiskeplatser längs en vägrutt mot Atanten. De har skapat en fängelsemur av återbrukade vägskyltar som ger internerna en rymd av platser och destinationer istället för taggtråd och betongväggar. De har ritat en vacker kraftstation.
»Arkitektur är väldigt konkret, präglad av konstruktioner och regler, och samtidigt är den kopplad till en konstnärlig dimension. Där, mellan det rationella och det irrationella, är en fin plats att vara på«, säger Beate. Per fyller i: »Det är spännande hur saker byggs. Vi har alltid hållit på med undersökande projekt som spänner mellan att försöka fånga något och se hur saker hänger ihop och sedan följa med hela vägen i projektet och tekniken.«
Bygga utan att störa
Ingen av dem är född i en arkitektfamilj. Per växte upp i Halmstad, pluggade i Lund, Stockholm och sedan Oslo. Beate läste arkitektur i Oslo, där de bägge träffades och så startade det egna kontoret för 20 år sedan. Hon är också professor på Arkitektur- och designhögskolan i Oslo. Att som två erfarna, nyfikna arkitekter plötsligt få tillgång till en tom, klippig tomt i Bohuslän, dessutom med framdraget kommunalt vatten och avlopp, det måste ha varit ett underbart tillfälle. Vi kan se dem där på platsen, funderande, tittande, kollande väderstreck och siktlinjer. När allt tycks möjligt, med hela arkitekturhistorien i huvudet och framtidens alla somrar väntande på ett hus, vad bestämmer man sig då för? Vad är det som styr? »Vi önskade behålla tomten som den var. Det gav grundidén till huset«, säger Per. Att bygga, men utan att störa och förstöra naturen blev utgångspunkten.
Det skulle bli ett hus utan fotavtryck, utan dynamitsmällar, grävskopor, swimmingpooler och parkeringsplatser, en respektfull hyllning till det tidlösa landskapet. Den bohusländska granitkusten har skapats av vulkaner och inlandsisar. Här har bara vinden, havet och regnen gnagt och slipat och det här huset skulle inte påverka de processerna. Det skulle landas försiktigt, som om det var första gången människor klev ut på dessa klippor, en smula som Apollo 11 på Stillhetens hav, A small step for man … En plats där ingen någonsin har bott förut.
»Då idén kom var den självklar, men det tog lite tid«, säger Per. »Vi gick runt på platsen och satte ner käppar och funderade hur vi kunde bygga.« Först testades en annan placering som skulle ha lett till ett helt annat projekt som skulle ha tagit hela klippan i anspråk. Att förstå platsen och placera huset på bästa sätt efter sina önskningar är det viktigaste. »Det lär man sig som student. Du ska inte bygga på den plats där du vill vara, utan bredvid«, säger Beate.
En brokonstruktion blev lösningen
Det här huset anpassades till de punkter som de tyckte mest om, där livet kunde levas bäst. Vindskydd, lä, plan mark, utsikt. Lösningen blev att bygga huset som ett slags brokonstruktion över en nästan 30 meter bred sänka. Huset ritades 25 meter långt och hängdes upp på två väldiga limträbågar. Den självklara lösningen konstruerades av Finn-Erik Nilsen, som tidigare arbetat tillsammans med Beate och Per. För att material och byggare skulle kunna nå till byggplatsen fick först en liten grusväg dras fram till tomten. Därifrån halades byggmaterialet upp med en vinsch till en plattform konstruerad av massavirkestockar. En lokal byggfirma, JND byggteknik, byggde huset med stort kunnande och entusiasm. Det var något nytt, det var roligt och krävande. Bågarna fästes i klipporna med fyra beslag och sjutton bultar, det enda avtryck som gjordes. Bågarna väger 1,4 ton vardera och lyftes på plats med helikopter, delade i två halvor var på grund av tyngden. Dessa mjuka brobågar kläddes sedan med golv, väggar och tak i enkla, robusta material, som om det var en sjöbod som byggdes.
Fasaderna fick extra grov panel av tätvuxen Norrlandsgran som målats med järnvitriol. Fasaden fortsätter vackert under huset, som en köl. Där sitter anslutningen till avlopp och vatten, där inne göms ledningar och el. Klassisk zinkplåt på taket. »Det är en speciell upplevelse att gå inne i huset, man är liksom i luften. Det känns att det rör sig litegrann. Det är som att vara på en båt, du är i konstruktionen«, säger Per. »Hade vi ett raveparty här, då skulle det gunga«, säger Beate. Interiören är byggd i kvistfri furuplywood. Nu är den ljus, men ge den tio tjugo år och den kommer att ha mörknat till en mättad och mogen trärymd. Två långa fönsterrader drar längs fasaderna, där bågarnas höjning ger olika känsla åt varje del av inredningen. Rummen är kuber lagda i den stora helheten. Med skjutdörrar kan kuberna öppnas och stängas vartefter livet i huset förändras. »Huset är flexibelt. Ibland är vi alla där, ibland bara vi två. Egentligen är det en enda öppenhet som kan delas upp i olika sovrum.«
Klarhet präglar hela bygget. Enkla material, men behandlade med finess. Inga lister, så varje anslutning och vinkel måste byggas med precision, som i möbelsnickeri. Månen präglas också av inställningen hos den svenske arkitekten Sigurd Lewerentz, en av Beate och Pers förebilder. »Huset är läsbart. Vi förstår vad vi ser och det vi ser det är vad det är.« När de bägge talar om Lewerentz, som är känd för sina fina tegelkyrkor, får de arkitektonisk längtan i rösterna. »Vi drömmer om att få rita och bygga ett tegelhus …« Det får bli någon annanstans, ett annat slags hus som inte svävar som Månen. Och namnet?
»Alla hus måste ha ju ha ett namn«, säger Beate. Det var parets äldsta dotter som föreslog namnet. Hon hade sett det i en bok, Ikke naken ikke kledt av Torun Lian, där det talas och dröms om en okänd, gåtfull plats som kallas Månen, som ingen någonsin besöker. »Det är ett kargt ställe och namnet passade in i vår familjehistoria.«
»Det är också kul att säga att vi ska åka till Månen«, säger Per. Därute i klipphavet drar långa siktlinjer genom träbygget, som på avstånd liknar ett skepp eller en danspaviljong, en groggveranda från en försvunnen tid, ni vet med glimmande fönster och svag musik över klipporna en augustikväll.
