Manhattan vid Gasklockan

0:55

Efter reklamen: Arkitektritade strandvillan på Gotland – Gjord i naturmaterial

(0:55)

There is a crack in ­everything, that’s how the light gets in. Berömda rader av Leonard Cohen. På tyska finns ett annat ordspråk som tyvärr inte riktigt har någon motsvarighet på svenska: Mut zur Lücke, ungefär: mod till luckan (eller gluggen, hålet, mellanrummet). Ordspråket används ofta ironiskt, när någon har utelämnat något som uppenbarligen hade behövts. Men det uppmuntrar också till att fokusera på väsentligheter, att inte behöva täcka in precis allt, avstå från ständig perfektion. I Stockholms stadsbild finns det inte många gluggar, luckor eller tomma ytor.

När det uppstår sådana är det en utomordentlig händelse. Det gäller att ta vara på den. Det gjorde tioårsjubilerande ­arkitektkontoret Andersson Arfwedson, som nyss också släppt en liten jubileumsbok om sina hus. Kontoret ritar många privathus i Stockholmstrakten och har blivit prisat för bland annat kvarteret Mursmäckan, radhus som tar vara på förutsättningarna runt om. Stockholm är en av Europas vackraste städer, med sitt ­vatten, sina många bevarade sekelskiftesfasader och mängder av grönytor. Så välbehållen och intakt, om man till exempel jämför med innerstäder på kontinenten som bombades ­sönder och samman under andra världskriget. Väldigt mycket i Stockholms innerstad är easy on the eye, ­smickrande, poetiskt, och enkelt att förstå. Det som fattas i Stockholm är krockarna, där modern arkitektur får umgås med det gamla, där gluggar blir till möjligheter och liv. Det finns helt enkelt sällan öppningar och därmed är det oväntade, det som inte är easy on the eye, utan skaver lite, också ­ganska sällsynt. Även när stans industriområden transformeras till boendemiljöer har det allt som oftast blivit en ganska jämn smet av ­likadana flerbostadshus för medelklassens ganska likadana inredningsdrömmar. Alla vill ha samma annorlunda saker.

Villa Kjærholm – en dansk kärlekshistoria

Enbostadshus i innerstaden

Därför är det här lilla huset en slags showstopper där det ligger i den nya delen av Norra Djurgårdsstaden, på den nya ­Bobergsgatan – som fått namn efter ­Ferdinand Boberg som en gång byggde de vackra, gigantiska gasklockorna i tegel som ligger i ena änden. Här, bakom Ropsten och Lidingöbron, nedanför Hjorthagen i Husarviken har det uppstått helt nya bostadskvarter, som ger en känsla av en helt annan stad. Gasverkets förut inhägnande tomt, som under 100 år var förbehållen personalen, har öppnats upp. I det förut lite hemliga området med de stora tegelklockorna, och ett trettiotal andra byggnader som också ritades av ­Ferdinand Boberg, har det tillkommit en mängd bostadshus. Här finns också en liten kanal som förut endast var åtkomlig från Gas­verkets område, som för tankarna till Holland eller norra Tyskland. Bobergsgatan är nu en ståtlig paradgata som börjar försynt bredvid Lill-Jansskogen men som i det nya området tar plats och blir lite mer bredaxlad. Bland de stora flerbostadshusen på Bobergsgatan har det klämts in ett litet hus mellan två jättestora, ett hus på tre våningar som flankeras av sju våningar på ena sidan och nio på den andra.

Huset kom till för att det uppstod i en liten lucka i detaljplanen, ett släpp som arkitekten Ola Andersson från Andersson Arfwedson kallar det.
»När stadsbyggnadskontoret skickade upp det här till stadsbyggnadsnämnden ­ungefär 2011 så sa politikerna att vi vill ha ett slutet kvarter mot Bobergsgatan. Och då hade de redan lovat bort marken på bägge sidor. På ena sidan var det Oscar properties och på den andra var det Besqab. Det skulle bli 18 meter djupa hus på bägge sidor och med det ett 8 meter brett släpp emellan. Och då sa politikerna, nej men vi ska stänga till där.«

»Det här släppet var 8 meter. Om hus står närmare varandra så får man brandkrav, så 8 meter är ett säkerhetsavstånd mellan två hus. Det som var lite spännande med den här tomten var dess storlek på 8 gånger 25 meter, vilket är exakt samma mått som de vanliga tomterna i rutnätet på Manhattan. Och då kom vi fram till att man kunde göra två väldigt smala hus.« Innan de kom på idén med två väldigt smala hus var Ola och hans partner Herman Arfwedson inne på ett högre, smalt fler­bostadshus med studentlägenheter, men tjänstemännen på stadsbyggnadskontoret vill ha kvar luften ovanför huset och inte förmörka gården bakom. De två väldigt smala husen skulle bli två enbostadshus. I Stockholms innerstad.

Första gången på 90 år

»När gjorde man det senast, frågade vi oss. Och då kom vi fram till att det måste ha varit de palatsliknande husen man byggde på Skinnarviksringen på Södermalm. Den stadsplanen gick igenom 1929. Så det här var första gången på 90 år, som man fick bygga ett nytt enbostadshus innanför tullarna. Nu blev Backåkra 5 & 6 som fastigheterna heter inte ­palatsliknande, utan två smala hus med äganderätt, där byggherren även köpte marken. Sammanlagt tog hela processen från detaljplanen för ­Husarviken till ett färdigt hus på Bobergsgatan hisnande tio år. Enligt Ola Andersson dock en ganska vanlig tidsperiod för ett industriområde som ska bli till fungerande bostadskvarter. »Det tar så lång tid från första försöken att få tag i mark och sedan så ska man göra en detaljplan och sedan när den är klar så ska man söka bygglov.«

Naturens panorama utanför Trosa

Så i ett arkitektliv, då har du typ fem detaljplans­omgångar på dig, sedan är karriären slut?
»Ja det kan man säga, ja. Det är som Alberti, den ­italienske teoretikern skriver, för arkitektur är ett männi­skoliv för kort.«
I och för sig du har naturligtvis flera olika på gång sam­tidigt, för annars kan man väl dö av leda?
»Ja, och av svält.«
Under en tioårsperiod, i det här fallet mellan 2012 och 2022, kan det hända ganska mycket i världen.
»Ja, jag tycker att på det sättet är jag väldigt nöjd över det här projektet. Man kan säga att husen runt omkring är en sorts minnesmärke över den allra mest optimistiska perioden i början av tiotalet. Fram till 2017 så trodde alla att bostadspriserna skulle öka i all evighet. Arkitekten Karolina Keyzer som var stadsarkitekt var helt inne på att det skulle vara ­arkitektur av världsklass här i området, ­vilket betydde att det skulle vara väldigt spektakulära byggnader i Norra ­Djurgårdsstaden.«
Var det dåligt?
»Resultatet blev kanske inte jättebra överallt. Men jag tycker att vårt hus står sig. Det har en enkelhet i formen som gör att det inte känns daterat, trots att det har gått några år.«

Fasaden mot gatan är täckt av rosa och grå granit. Huset blev till slut tre våningar, plus en källarvåning och en takterrass. »Johan Lins på Åke Sundvall var beställare, hans idé var: Daniel Craig ska köpa det ena och Lisbeth ­Salander ska köpa det andra ­huset. Det var hans målbild. Så det skulle till takterrasser för att göra det hela lite extra lyxigt.«

På baksidan finns det uteplatser för att inta sin måltid. Längre bortanför gården blänker vattnet från kanalen. Ola Andersson ville bygga huset som ett skal. »Min idé var att vi skulle sälja det som en råvind. Och så blev det.« Innermåttet av varje hus blev 3,60 i bredd. »Det lite spännande att se hur det här skulle bli när det blev klart. För när man tittar på planen så är det väldigt långt och smalt och då undrade vi ändå lite. Det var svårt att föreställa sig hur det där skulle bli. Samtidigt vet jag att 3,60 i bredd, det är ­ganska få rum i städer som är bredare. 3,60 är ett standardmått.

Två med varandra bekanta familjer köpte varsitt hus och inredde själva. Där Ola egentligen hade tänkt att trappan skulle gå bredvid ett ljusschakt la båda familjerna in glasgolv. Det blev ett annorlunda boende, ett ­urbant boende. Med direkt anslutning till staden, grönområden, vatten. Med egen, ­liten tomt, garageplats, direktutgång från källaren. Ett spännande sätt att bo. Lite som i New York. Och lite som i Amsterdam. Med en kanal i omedelbar närhet. Och ändå mitt i Stockholm.