Med smak av vildmark – se sportstugan som smälter in i naturen
Det gick vilt till först: Stormen fällde träd och bygglasset flögs in med helikopter. Men sedan smög sig paret Gneib-Pohls sportstuga mjukt in i naturen.
Tillbaka till naturen, tillbaka till träet. Så här kan det gå till: rita ett hus, konstruera det av korslimmat trä, hyr en helikopter och sätt bitarna på plats. Så byggde Anki Gneib och Kristian Pohl sitt hus på Gällnö i Stockholms skärgård.
Nu ligger det här, varsamt placerat bland träden, som om virket kunde ha huggits, torkats, sågats, hyvlats fram direkt på platsen. Så gick det inte riktigt till, men träet sätter tonen, ger atmosfären, stämningen, den fina luften och akustiken.
Anki Gneib och Kristian Pohl
Ålder: 56 och 60 år.
Bor: Kungsholmen i Stockholm och Gällnö i skärgården.
Gör: Anki är arkitekt och formgivare, Kristian är fotograf och filmare. Aktuell med Anki ritar ett fjällhus i Fjällnäs och ett sommarhus på Ljusterö, inredningskoncept för en solcellsfabrik i Stockholm samt formger för Nola, Marrakesh Design, danska Mindo och italienska Varaschin. Kristian tar fram en ny produktlinje i samarbete med A.W. Bauer skrädderi.
Det är en modern sportstuga, sofistikerad enkelhet med tidlös kunskap i grunden. Inte en gipsplatta, knappt någon betong.
»Det här huset är virke. Det var skönt att bara använda ett material inomhus, köra på med trä överallt. Vi går fortfarande och klappar i väggarna för att de är så härligt stabila«, säger Anki, som har ritat huset. Hon är inredningsarkitekt och formgivare, bland annat för Nola, Ikea samt internationella producenter som Varaschin och Gebrüder Thonet Vienna, och har koll på rumsligheter, utrymmen, material och vad som behövs och fungerar i ett hus.
»Anki är bra på att se flöden. Hon har ritat om alla våra gemensamma lägenheter, tog stora grepp tills hemmen började fungera«, säger Kristian, som är en erfaren och välanlitad fotograf och filmare med uppdrag för bland andra fackförbund, regeringen, magasin och företag.
Ville skaffa eget på Gällnö
Anki Gneib och Kristian Pohl har levt i många somrar på Gällnö. Kristian kom hit första gången i slutet av åttiotalet, när han gick på fotoskola och behövde lantluft. Han bodde i hyresrum ett par somrar. Sedan han och Anki träffades har de hyrt hus här.
»Jag är uppvuxen på Västkusten och hade aldrig varit i Stockholms skärgård förr. Den var lite mesig tyckte jag först, men jag fäste mig snabbt vid ön«, säger Anki.
De kom att hyra i ett hus i 16 år. Deras två döttrar växte upp där, jobbade extra i handelsboden och på öns restaurang. De var öbor men ändå inte riktigt, de förblev sommargäster.
»Varje år levde vi med känslan att vi kanske inte hade något hus nästa år.« Ett annat hus hyrdes i sju år, men efter totalt 30 år som hyresgäster ville de köpa något eget på Gällnö. Hus är sällsynta och dyra. En naturtomt med byggrätt på sydöstra delen av ön dök upp. Den såg först inte rolig ut, vänd mot norr, svårläst, totalt igenväxt med ett hav av buskar och träd. Men längtan efter något eget var stark.
»Vi vill vara här på ön resten av våra liv och tänkte till sist: Vi köper skiten«, säger Kristian.
Paret hade sålt en stor lägenhet inne i Stockholm, flyttat till en mindre. Det fanns pengar att köpa och bygga för.
Allt startade med en friggebod, Eremitens koja, ritad av Mats Theselius, som landades med helikopter bland buskarna på bergknallen.
»Där bodde vi för att känna in tomten. Det var jättebra att kunna vara här under tre år. Vi röjde och rev.« För varje buskridå som försvann, varje gran som föll blev tomten tydligare och tydligare.
»Till sist såg vi att det var en topptomt, en vacker plats.« Huset växte ur den nyfödda platsens känsla och riktningar och ur vanorna som de skaffat sig under alla åren på ön.
»Vi vet vad vi gillar och hur vi vill leva här och vad vi har saknat på hyrställena«, säger Anki.
De två utsikterna är viktigast. Östra sidan, utsidan, smyger i sluttningen mot ett fält, en lada, en fantastisk tall och sjöutsikten. Anki och Kristian måttade, funderade och planerade mitt i buskröjningen. När Anki hade ritat huset fick hon hjälp av arkitekten Anders Landström som såg över och justerade ritningarna.
»Han vred till huset, gjorde förskjutningar och fick ihop huskropparna på ett bra sätt.« Framför allt såg han att huset skulle bli bra, ett lugnande godkänt för Anki, som inte hade ritat några hus innan.
Stommen är konstruerad av 100 millimeters KL-trä, korslaminerat trä – en utveckling av de gamla limträbalkarna – där träskivor limmas korsvis till oerhört hållbara byggblock, som sågas ut i fabrik. KL-virke är framtiden för klimatsmarta husbyggen, även i större skala. Förprojekteringen var omfattande. En konstruktör kunde allt om bärighet och arbetade fram filer till CNC-fräsarna.
»Vi behövde veta exakt var alla håltagningar skulle vara för fönster, eluttag, tryckknappar.«
Virket skeppades över Östersjön från en fabrik i Lettland. Allt måste fixas innan bygget kunde starta.
»Vi var rookies i byggbranschen. Det är inte så enkelt som att beställa ett hus och ett år senare sätta nyckeln i dörren.« En brunn, avlopp med minireningsverk, eldragningar, utschaktning, grundläggning, syllar. De stora fönstren kom ett halvår före husbygget och fick vänta i kohagen.
»Korna började äta på emballagen. Vi fick stängsla in fönstren med tråd.«
Naturtomten blev boplats
Det var en intensiv dag då naturtomten blev boplats. Husets delar lyftes in med helikopter, det enklaste och snabbaste sättet att få hit byggmaterial. Träelementen togs från en pråm och sattes av piloten på sina platser där snickarna snabbt naglade fast bit för bit med skruvdragare.
»Piloten var galet skicklig, hängde ut från sätet och placerade vägg- och fönsterpartierna på millimetern.« Helikoptern flög i sex timmar, varje timme kostade 20 000 kronor. Väggar och fönster kom upp på en dag, som trolleri.
»Det var en nervös dag, allting skulle passa på millimetern, ingen skulle skada sig. Vi stod bredvid, vågade knappt titta. Det var också den hittills dyraste dagen i våra liv«, skrattar Anki. Taket lades nästa dag.
Just när det hela hade dragit i gång fint slog pandemin till. Ankis och Kristians jobb försvann över en natt.
»Det var läskigt. Ingen av oss hade uppdrag och vi behövde betala fakturor på flera hundra tusen. Vi visste inget om framtiden, medan fyra killar gick här ute och snickrade.«
Det estniska snickarlaget blev fast i Sverige i fyra månader.
»Det var inte kul för dem som hade familjer kvar hemma. Det fanns inget annat att göra än att bygga hus.«
Fasaderna är täckta av spikad panel i gran målad med järnvitriol till en vackert mossfärgad yta, som om marken sakta växt upp över huset som är ritat inifrån och ut. Inuti är golv, väggar och tak en underbar helhet i ljust granvirke.
»Första vintern smällde det i virket. Vi vaknade första natten av smällarna när virket torkade och drog ihop sig.«
Vardagsrummet sänktes några trappsteg för att följa berget nedåt och ansluta till sluttningen. På det viset kunde en diskret takterrass placeras ovanpå vardagsrummet. Det bästa för hus är att smyga i naturen.
I sovrummet med utsikt mot sjön sitter husets clou, en enkel lucka till köket.
»Jag vill dricka te i sängen på morgonen och nu kan en kopp komma seglande.« Luckan skapar också en fin siktlinje. Golven i furu är vitsåpade.
»Nu börjar de gegga in sig«, säger Kristian belåtet. »Vi har levt bland furupaneler och containerfynd i alla år och det har varit underbart skönt och mysigt. I stan har vi haft tjusiga hem, men det var alltid skönt att komma ut på ön och trampa in med stövlarna. Allting var fult, men det var underbart.«
Han var lite orolig att hemtrevligheten skulle försvinna i det nya huset, men det blev tvärtom. Elegant, men också avspänt och tillåtande. Det är fortfarande en sportstuga och ska så förbli. En samtida stuga mitt i naturen som lämnar spår: barr och gräs, jord och hundtassar. Havsörnar kommer flygande, en älgfamilj springer förbi, en grävling, trandans och bävrar nere vid sjön.
»Vi stadsmänniskor har helt oväntat blivit naturmänniskor, köpt kikare och tycker det är toppen med allt som visar sig här. Moln, regn, vädret här ute är dramatiskt.« Som titeln på Ann Katrin Phil Atmers klassiska bok om de svenska sportstugorna, säger: Livet som leves där måste smaka vildmark.
Få de senaste trenderna och nyheterna inom inredning i vårt nyhetsbrev – helt gratis!
Bekräfta din mejl
Vi har skickat ett mejl till din e-postadress.
Öppna mejlet och bekräfta din e-postadress så får du nyhetsbrevet inom kort.