Monokrom konsthistoriker – hemma hos inredaren Emma Blomquist
Emma Blomquist längtade tillbaka till stan från landet. Nu bor hon och familjen i sitt favoritkvarter på Östermalm i Stockholm. Det var även så hennes Apartment Stories kom till, en inredningsbutik med inspiration från eleganta våningar i Paris.
Från en 1700-talsgård med lågt i tak och antika möbler och konst till en elegant sekelskiftesvåning i på Östermalm i Stockholm med rymd och raka linjer – stylisten och inredaren Emma Blomquist längtade tillbaka till det urbana livet i stan efter en tid på landet tillsammans med sin man och tvillingdöttrar.
»Både jag och min man är lite rastlösa av oss. Gården var en perfekt plats för barnen att forsa runt på som små. Men nu var det dags för något nytt. Större delen av bohaget åkte ut, och vi gav plats till en mer elegant stadsvåning«, säger Emma när vi ses i hemmet som ligger ett stenkast från Djurgårdsbron i Stockholm. Det var även i och med flytten som hennes Apartment Stories föddes, en webbaserad inredningsbutik där känslan från en klassisk stadsvåning sätter tonen.
I sitt jobb som stylist och inredare för bland andra Skultuna samt privata hem har hon fått en unik inblick i vad konsumenter efterfrågar. Runda art deco-speglar, sammetskuddar samt bord och pallar i sten är några av de produkter som Emma producerar i Sverige och Europa och säljer online.
»Jag trodde att mina kunder kanske i huvudsak fanns i Stockholm, men nu har jag kunder över hela världen. Inredning har blivit så mycket mer tillgängligt i och med sociala medier. Tidigare kunde du få ett magasin en gång i månaden, nu kan du hela tiden ta del av fantastiska hem globalt. När mina kunder sett något på bild vill de ofta göra likadant. Samtidigt är hela återförsäljarbranschen satt under hård press, att finnas online utan mellanhänder gör att jag kan hålla nere priserna. Mina kunder har ofta följt mitt jobb, den som har förtroende för min estetik uppskattar ofta produkterna«, säger hon.
Renoveringen i lägenheten på Östermalm tog sin tid men sedan början av 2018 är familjen tillbaka i sitt favoritkvarter.
»Vi bodde precis runt hörnet tidigare och är väldigt förtjusta i kvarteret. Det är bara att ge sig ut att promenera eller springa på Djurgården och det finns mycket aktiviteter för barnen, som dessutom går i skolan där. Vi har Oscarskyrkan runt hörnet och den lummiga allén, många av våra vänner bor runt omkring oss och vi ses på restauranger i området. Samtidigt är det väldigt lugnt här, som på landet fast i stan. Det är en fin kvarterskänsla, säger Emma.
I lägenheten slås man av den otroliga takhöjden, som egentligen inte är så värst hög, berättar Emma.
»Det är ofta det människor säger när det stiger in här. Vilken takhöjd! Men den är inte ovanligt hög för en sekelskifteslägenhet. När vi renoverade lägenheten ville jag verkligen understryka våningskänslan, och förstärka det som en sekelskiftesvåning är. Jag öppnade upp dörröppningar betydligt högre, satte in bröstpanel och ny kraftfullare stuckatur, och på så sätt ökade höjden i våningen«, berättar hon.
Vardagsrummet öppnades upp mot köket för att skapa mer rymd och sociala ytor för familjen, och med små knep trollade Emma ordagrant med sinnena. När man tittar in i vardagsrummet reser sig till synes två dubbeldörrar med en öppen spis i mitten.
»De är trompe l’oeil, alltså en optisk illusion av dörrar. De ritades in av mig för att skapa dynamik i rummet och för att få till en symmetrisk vägg med spis i mitten enligt fransk modell. I Stockholmsvåningar hittar man ofta kakelugnar och de brukar vanligtvis vara placerade i hörn. Här uppe har vi ju behövt värmen, men i till exempel Paris kunde man kosta på sig en stor öppen marmorspis som mer var till prydnad än till uppvärmning«, säger hon.
»Personligen har jag alltid haft lite svårt för kakelugnar – kanske för att jag hade en i mitt flickrum som alltid blev för varm och rykte in – så när jag får välja själv ritar jag gärna in öppna spisar i sten. Den här är fritt inspirerad av äldre art deco-spisar«, säger Emma som har en bakgrund som konsthistoriker.
I inredningen är det just konsten och de strama linjerna som skapar uttrycket. En naken torso på en piedestal, en figur i sten och plexiglas, och en rund organisk soffa, är några av de objekt som sticker ut. Emma föredrar kraftfulla uttryck i material och form snarare än i färg.
»Jag har lite svårt för färger, till mina barns förtret. Jag föredrar en lugn färgskala, i jordfärger. Jag har målat in snickerier och stuckaturer. De ljusare golven går ihop med väggarna och gardinerna. Jag var med i en podd nyligen och de blev chockade när jag svarade att det kan räcka med en eller två färger i ett hem. Kör på en du gillar och få en genomgående känsla. I mitt hem är det i stället formerna som får ta plats, och bli utropstecken«, säger hon.
Sedan barnsben har Emma tagit del av andras hem och byggnader. Med en pappa som intresserade sig för arkitektur och äldre hus var de konstant runt och besökte nya miljöer, och det är något som följer med henne än idag. Emmas största nöje på semestern är att besöka och inspireras av privata hem i museimiljö.
»Det är något jag verkligen kan rekommendera. Jag älskar att hitta privata hem som gjorts om till museum. Det är roligt att besöka sådana hem oavsett tidsepok, så som Villa Necchi i Milano, Villa Kerylos i Beaulieu-sur-Mer, Frankrike, Etham Palace utanför London, Hallwylska i Stockholm och Musée Nissim de Camondo i Paris.«
Och trots att Emma nu känner sig hemmastadd i sitt lummiga kvarter med lantkänsla, har suget på att upptäcka nya miljöer för familjen inte försvunnit.
»Någon gång kommer vi säkert att flytta vidare. Får jag bestämma blir det så klart till Paris. Det är en plats jag ständigt återvänder till både i jobbet och privat och en stor inspirationskälla! Det finns ett sådant enormt kulturutbud där och det är en sådan otrolig kvalité på husen och byggnaderna. Det går inte att jämföra med något annat. Men jag får ändå lite av den känslan här – vi har i alla fall gott om damer och farbröder som promenerar med sina hundar. Och precis som i Paris bor vi verkligen i vårt kvarter.«
Text Jonna Dagliden Hunt
Foto Andy Liffner