Mycket energi på liten yta hemma hos Emelie och Sebastian Falk

Från vardagsrumsfönstret i Sebastian och Emelie Falks lägenhet är utsikten milsvid ut över Lilla Värtan. Vänder man sig in mot rummet fångas blicken av Sebastians målningar. Rinnande färg som flödar över duken eller akvarell-krita som jagar fram och tillbaka i hastiga streck.

Rörelseenergi, fångad i ögonblicket.

Tavlorna omges av välbekanta designklassiker. Marcel Breuers stålrörsfåtölj B3 samsas med Arne Jacobsens -stolar Sjuan och Tolomeo-lampor från Artemide. Men det här hemmet är inget statiskt designgalleri.

Inredningen bär spår av samma rastlösa energi som målningarna. Vägglampan Tolomeo är förvandlad till en golvlampa med en skulptural fot som Sebastian gjort. Soffbordet har han satt ihop av vitmålade träblock och det fällbara arbetsbordet i sovrummet av en obehandlad träskiva.

Second hand-fåtöljerna mitt emot soffan är omklädda och omlackerade av Emelie.

»Behovet har alltid kommit först när vi har skaffat någonting nytt. Och den första tanken är alltid: Går det att göra själv?« säger Sebastian.

»Vi kompletterar varandra. Jag är impulsiv och har mycket idéer, men inget tålamod alls. Det har Emelie.«

Lägenheten ligger ett par trappor upp i ett funkishus på Gärdet. Husets arkitekt Sture Frölén ligger bakom flera andra pärlor i området, som de eleganta villaliknande punkthusen längs Askrikegatan några kvarter bort. Från hallen vetter ett litet kök ut mot grönskan bakom huset och fjärden nedanför. Längre in öppnar sig ett vardagsrum med balkong och i anslutning till det ett sovrum som också får göra tjänst som arbetsrum. Det är dessutom huvudsaklig sovplats för familjens nyaste medlem Celine, snart sex månader. Det är ingen överdrift att säga att det begränsade utrymmet för med sig vissa utmaningar. Sebastian och Emelie möter dem genom att tänka kreativt och försöka hålla var sak på sin plats.

»Jag kan tycka att det är intressant att leva på en liten yta. Alla utrymmen som finns måste man använda på ett smart sätt«, säger Sebastian.

Han hade redan lägenheten när de båda träffades, men det var efter att de flyttade hit tillsammans efter ett halvår i Uppsala som den började likna ett hem. Sovrummet hade ett slitet laminatgolv som de bestämde sig för att måla rosa. Efter att de provat både röda, blå och bruna kulörer på köksgolvet fick det samma färg. Originalparketten i vardagsrummet, som vid det här laget fått en ordentlig patina, har de ännu inte kommit sig för att slipa.

»Allt som man inte orkar ta tag i kan man välja att se som charmigt -i stället«, konstaterar Sebastian.

Huset stod färdigt 1939 och funkisepoken var en inspirationskälla när de inredde. Naturmaterial som trä, ull och skinn dominerar i möblerna.

»Om man håller sig till klassikerna så hamnar man inte så långt ifrån«, säger Emelie.

Mycket av möblemanget har de hittat på Bukowskis, annat i second hand-butiker som Gamla lampor på Östermalm. Soffan och en byrå med organiskt böljande kanter på lådfronterna är ritade av Sebastians mor, möbel-formgivaren och inredningsarkitekten Tuula Falk. Stolen vid det fällbara arbetsbordet var hennes examensarbete vid Konstindustriskolan i Göteborg, nuvarande HDK.

Det börjar skymma ute och Emelie tänder den lågt hängande -lampan ovanför soffbordet. Här finns ingen taklampa som badar hela rummet i ljus.

I stället bildar dimbara bords- och golvlampor lysande pölar här och där. Det är trivsamt och får rummet att kännas större.

»Vi har tänkt att det ska vara en ganska dov punktbelysning. Jag blir stressad i rum med en stark taklampa. Dessutom gör sig alla föremål, konst och design sämre i ljus som kommer rakt uppifrån«, säger Sebastian.

Det var en sysslolös sommar när han upptäckte en bok av Franz Kline hemma hos föräldrarna som Sebastian började måla. Han blev uppslukad av målningarnas energi och ägnade flera år åt att utforska olika tekniker. I fjol gjorde han installationen Ritual för Kungstensgatan 27. Han hängde upp två frusna block med blå färg som långsamt fick tina och droppa ner över en duk. Sedan dess har han inte målat alls. Det händer att han får frågor om att sälja, men så länge penslarna ligger på hyllan så säger Emelie nej. Återväxten är för dålig för tillfället. I dag är båda två engagerade i en annan kreativ uttrycksform.

Sebastian, som är utbildad urmakare, hade ett band för många år sedan. Emelie är skådespelerska och har haft en del sjungande roller, bland annat på Uppsala stadsteater och Dramaten. Men det var först när Celine kom som de började spela tillsammans. Kanske, resonerar de, handlar det till viss del om ett slags trots mot hur kokonglivet med spädbarn förväntas vara.

Sebastian kom över en Stratocaster från 80-talet och började skriva låtar mer eller mindre på en gång. När jag hälsar på har matbordet vid vardagsrumsfönstret fått ge plats åt ett elektroniskt piano och Stratocastern har fått sällskap av en magnifik dubbelhalsad Gibson SG, EDS-1275. Bandet Zleep är deras gemensamma projekt.

»Hemmet ska ju vara en plats för avkoppling. Men just nu är det ganska mycket en replokal«, säger Sebastian.

Den första låten Bloodmoon är inspelad och snart färdigproducerad. Nästa, Endless blues, ska spelas in i helgen. Sebastian tar fram telefonen och visar den tänkta omslagsbilden, en stiliserad svartvit teckning av de båda som Emelie gjort.

Det är som om de olika kreativa projekten håller Sebastians och Emelies lägenhet i ett tillstånd av ständig omvandling. Och det blir det mer av den dagen Celine tar sina första steg. Inget sätter fart på inredningskreativiteten som en bebis som upptäckt sina fötter.

Text Anders Bergmark

Foto Andy Liffner

LÄS MER: 
Kärleken till ek genomsyrar Filippa och Oscars hem på Söder

Kika in i Ellen Dixdotters och Jacob Holsts sommarhus på Österlen

Kika in hemma hos Sandra Asplund på Lidingö