Foto: Stellan Herner
Styling: Lo Bjurulf
Text: Petter Eklund
Ett hus ska passa sin plats. Arkitekten Anders Olausson ritade en rotvälta. Den lilla stugan ligger som en uppgrävd jordkoka i lingonriset vid Hjältviken utanför Piteå. Det lågmälda finns redan i landskapet. Byarna på vägen hit kurar bland åkerlappar och tallskog: Rosvik, Trundavan, Berkön, vägarna blir smalare och smalare, havet strax utanför. Fritidshus i klungor mot vattnet. Det finns ett tonfall i bebyggelsen här och bygger man nytt håller man sig gärna till det språket. En glas- och putsvilla i nyfunkis skulle bli utskrattad. Olaussons hus syns inte alls på långt håll, utan skymtar först nära inpå som en rostig skepnad, en släkting till de jordbruksmaskiner som lantbrukarna låter stå kring sina gårdar.
– Grundtanken är en grottlik grej, en rygg som öppnar sig utåt mot vattnet, säger Anders, som sedan 17 år arbetar på Wingårdh arkitektkontor i Göteborg.
Det är jobb i stor skala med shoppingcenter i Prag, kontorshus i Abu Dhabi, lyxvillor i skärgården och Statoils huvudkontor i Stavanger. Hans sommarhus är något helt annat. Främst är det ett praktiskt krypin för Anders, hans fru Fia och deras tre barn, men det är också något mer känsligt: en utpost i Anders barndomsland, en koja infattad i minnen.
– Lingonriset är viktigt. Där borta är lingonkullen, där kunde jag plocka ihop en hel hink med bär och drömma om vilka skivor jag skulle köpa för pengarna.
Han är uppväxt i Piteå, men har haft alla sina sommarlov här och varje meter har sin speciella stämning.
– Nostalgi är ett svårt tema inom arkitekturen. Det ses som bakåtsträvande, är omöjligt att prata om, ändå kan det vara just det ett hus handlar om.
Eller också en lust att ge tusan i världen. Ferdinand Boberg, stjärnarkitekt kring förra sekelskiftet, byggde sig en stuga åt fanders i Lofoten. Le Corbusier ritade en koja vid Medelhavet. Kanske handlar sådana hus om koncentration, om att återkoppla till arkitektyrkets kärna, långt bort från komplexa jättebyggen, kolleger och teorier.
Huset är en modern variant av den svenska sommarstugan, en hustyp som smälldes upp utanför industristäder när semestrarna blev längre. Kåkarna byggdes smått och primitivt, men blev precis vad som behövdes för några veckors sommarparadis. Här ryms provisiorier och nödlösningar, men också påhittighet, som säkert kommer att bli mer aktuellt i framtiden, då klimat och miljö tvingar oss att hitta nya lokalare sätt att semestra på.
Det bor släktingar överallt. En bit bort sommarbor Anders pappa och mamma i morfaderns gamla hus, bortom dem har systern Maria, också hon anställd hos Wingårdhs i Göteborg, sin stuga. Närmast intill bor systern Linda med familj i ett året runt-hus ritat av Anders för några år sedan.
När han och Fia, som är lärare på Kvinnofolkhögskolan i Göteborg, fick sitt första barn Edvin för 12 år sedan, började det bli dags för ett eget krypin.
– Vi behövde ett skjul.
Man ville inte förstöra utsikten för systern, så huset skulle bli lågt, byggt på betongsula med stålplattor som skyddar mot den uppgrävda marken. Det ena leder till det andra. Så byggs det här uppe i norr, en avslappnad pragmatism.
– Spänning och minimalism funkar inte här, det skulle bli som ett övergrepp söderifrån. Jag ville hitta andra kvaliteter, säger Anders som funderar mycket över vad det norrländska betyder.
– Själv har jag ofta känt mig lite som en wallraffare häruppe. Med full respekt för det klyschnorrländska med skotern och fisket, så fastnade det liksom inte på mig.
I stället var det Joy Division, The Smiths samt Popsicle och de andra norrlandsbanden som fångade den unge Olausson. Musikens allvar blandades med tekniskt sinnelag.
– Jag skulle bli ingenjör, men tänkte att det nog skulle bli tråkigt att rita växellådor i längden. Arkitektur verkade innehålla en ständig förändring.
Hans teknologiska hjärna där allt var tryggt och konstruktivt fick en chock när han på Chalmers förväntades bygga fria skulpturer av träpinnar, tyg och papper. ”Jag stannar tills de bär ut mig”, tänkte han, men blev kvar på utbildningen. Praktik på Studio grön arkitekter som ritade restaurangen Trädgårn’ i Göteborg på 90-talet, var avgörande. 1998 fick han jobb hos Wingårdhs.
Huset byggdes av Anders och hans pappa under sju somrar. Det är ett hus för ledighet, umgänge och årstider, välritat och hemsnickrat. Virket är lokalt, utvalt och sågat hos Greger på sågverket tvärs över viken. Det viktiga var arbetet tillsammans, klurandet, problemlösandet, med den växande familjen nära inpå.
Det är också ett hus laddat med godbitar ur arkitekturhistorien.
– Jag skulle kunna gå runt här inne och peka på säkert 50 lösningar som är snodda, även om de sedan sällan blev som förlagorna, säger Anders.
Ribbtakets mjuka kurvor ner i väggen är ett lån från Alvar Aaltos berömda bibliotek i Viborg, men kommer också ur minnen av tågresorna upp hit om somrarna med sovvagnarnas smarta lösningar, i kupéns ombonade trivsel. Ledstjärnan för bygget är ändå arkitekternas arkitekt, Sigurd Lewerentz.
– Den sene Lewerentz är den jag beundrar mest, det är till hans radikala enkelhet man vill komma.
En av Lewerentz lärjungar, arkitekten Bernt Nyberg, inspirerade Anders till att tejpa ihop hörnfönstren.
– Nyberg använde gaffa, vanlig silvertejp i ett av sina hus, men häruppe förstördes den under vintrarna. Jag kontaktade en tejpspecialist, en tejpernas Gandalf, som rekommenderade golvmarkeringstejp för idrottshallar.
Känslan när man själv har byggt klart ett hus är oslagbar, tidlös och bortom pengar. Nu börjar barnen växa ur skavfötterssängen, det är dags för ett uthus. Anders visar en bild på Sigurd Lewerentz besynnerliga kapell i Valdemarsvik, ritat 1916, som hämtat från en fantasyfilm.
– Något sådant, fast i trä…
Ständig förändring i lingonriset medan tiden går. Olaussons nya sagohus – kanske får grannarna något att prata om framöver.