Räisänen på Rivieran
Musikerparet Timo och Lina Räisänen lämnade 60-talsvillan och sina tillhörigheter i Hindås och flyttade med sönerna till släkthuset i Provence.
Slingrande smala vägar mellan vingårdar, fält och lövskog leder fram till ett sandfärgat stenhus. Det är insynsskyddat av träd och beläget på en höjd, tio minuter med bil från byn Les Arcs i Draguignan. Den omslutande trädgården är halvt vild, halvt tämjd. »Vi tycker nästan att utsidan är roligare att pyssla med än insidan«, säger Lina Räisänen när hon och maken Timo tar emot på gårdsplanen och vi äntrar huset – med ytterskorna på. »Det är en fransk vana som vi omhuldade direkt. Det är något väldigt frigörande med att inte behöva ta av sig skorna – en känsla av att det inte är så noga. Dessutom är det för det mesta så torrt här att det enda du drar in är lite damm.«
Timo och Linda Räisänen
Ålder: 43 respektive 48 år. Gör: Timo är artist och låtskrivare, Lina låtskrivare och manager. Familj: Vinton och Arvo, 15 respektive 13 år. Aktuella med: Timos kommande album, det tionde i ordningen.
Flytten till Provence
Vi passerar det minimala köket och når husets hjärta: vardagsrummet med sina sex meter i takhöjd, balustrad och marmorgolv. De höga pardörrarna leder ut till terrassen som vetter mot en blå himmel och det lummiga, till synes ändlösa landskapet. Det här är familjen Räisänens permanenta hem sedan snart tre år tillbaka. Enplansvillan från 60-talet i Hindås öster om Göteborg är nyligen såld. Den hade varit deras och sönernas bas i tio år när Timo och Lina kände att det var dags för något nytt. Skulle de inte ge sina barn några år i en storstad? De funderade seriöst på Helsingfors innan polletten trillade ner: det stod ju ett obebott släkthus och väntade på dem i Sydfrankrike. Det var inte direkt någon storstad, visst, men det var faktiskt Provence. I augusti 2020, efter att Timo hade avslutat sin sedvanliga sommarturné, fyllde de Volvon och takboxen och körde ner. Vinton och Arvo, i dag 15 respektive 13 år, hade fått varsin plats i den kommunala skolan. Tanken var att familjen skulle stanna i ett år. Det blev inte riktigt så.
»När pojkarna precis hade gått igenom ett helvetesår för att lära sig språket och komma in i den nya skolan kändes det fel att åka hem. Och under det andra året började vi bli bekväma här. För mig blev det så tydligt att det är här jag vill vara«, säger Timo.
Berättelsen om huset i Draguignan sträcker sig ett halvt sekel bakåt i tiden. Timo växte upp i en kosmopolitisk familj i Göteborg med en mamma som fötts i Indien och en pappa som tillbringat sin barndom i Sydamerika, dit de finska farföräldrarna hade flyttat efter andra världskriget. I början av 80-talet, när Timo bara var några år gammal, bestämde sig hans farmor och farfar för att lämna São Paulo och installera sig i Europa. »De hade bott i Rom tidigare och uppskattade kulturen och klimatet i den här delen av världen. Jag tror att Provence alltid hade talat till min farmor. Hon ville hit – och samtidigt kom de närmare oss barnbarn i Sverige«, berättar Timo i köket där han förbereder dagens lunch: hemgjord pappardelle med vitlöksfräst bläckfisk.
Farföräldrarna köpte det arkitektritade huset från 1975 i Draguignan och skeppade dit sina tillhörigheter från Brasilien, från strama teakmöbler och färggranna fladdermusfåtöljer till oljemålningar, vinylspelare och mängder med böcker. På tomten lät de bygga en pool och de anlade en ambitiös trädgård med rosenbuskar och oleander. Timo var fem år gammal när han tillbringade sin första sommar hos farföräldrarna i sällskap med sin bror och syster – fyra respektive sex år äldre än Timo.
»Det var så jäkla magiskt, jag hade aldrig känt den där värmen tidigare. Jag minns att jag på stengången utanför huset hittade en levande skorpion som jag lade i en glasburk. Allt var så häftigt, som att gå på matmarknaden och känna alla dofter«, säger han och sköljer den färska bläckfisken under kökskranen.
Från att Timo var i tioårsåldern började han vara hos farföräldrarna ensam om somrarna. Ofta stannade han i sex veckor. Han läste mängder med böcker och skrev musik, några av hans tidiga låtar blev till här. Gitarr hade han börjat spela som nioåring och han brukade ta med sig elgitarren ner – utan förstärkare, till Timos förtret och farföräldrarnas belåtenhet. Även som ung vuxen, då han inledde musikbanan som gitarrist i Håkan Hellströms kompband för att sedan lansera en solokarriär som indiepopartist, återkom han regelbundet till huset i Provence. »Det här är en plats som har stått still i tiden. För mig har det alltid varit ett ställe dit jag har kommit och laddat om, en plats där jag har kunnat uppfinna mig själv på nytt.«
Efter att hans farfar och farmor gick bort kort efter varandra i början av 00-talet, kom huset att vara obebott merparten av året. Timos föräldrar var där en del om somrarna och gjorde sitt bästa för att ta hand om det mest akuta. Lina kom på besök för första gången 2012. »Jag tyckte att huset var fantastiskt. Framför allt marmorgolvet gjorde stort intryck på mig. Och utsikten.« Hon reagerade samtidigt på det sorgliga i att ett så fint hus bara stod där, utan pulserande hjärta. »Jag vet att mina föräldrar hade tankar på att sälja på sikt«, säger Timo. »Det har varit ett ständigt orosmoment, det här huset betyder så otroligt mycket för mig. Men konstigt nog tänkte Lina och jag aldrig att det var vi som skulle flytta in.«
Trots att det inte var smärtfritt att lämna gemenskapen i Hindås, och att de till en början fick ta sig fram på Timos rostiga skolfranska, har etableringen i Frankrike gått förvånansvärt smidigt. Kanske för att de flyttade in i ett redan inrett hus. De lämnade kvar nästan alla sina ägodelar i villan i Hindås, som nu är såld till ett par av deras vänner. Det enda familjen tog med sig ner var i princip gitarrerna, kläder och en del konst. Bara en sak var Lina lite ledsen att behöva överge: en skrymmande gammal köpmansdisk som de hade förvärvat på Blocket av en bonde i Kristianstad och som stod i deras sovrum. »Det var en älskad möbel som vi skaffade till huset tidigt. Sedan lyckades vi väl aldrig göra något mer inköp av den kalibern. Jag kommer från en möbelfamilj – pappa är formgivare och jag har genom åren fått ta över en och annan prototyp. Nu fick vi tillfälle att skänka det vidare. På så sätt blev det en ganska smidig exit«, säger Lina.
I huset i Draguignan har de främst rensat ut och mängder av skräp har körts till tippen eller förpassats till garaget. I möbelväg har de bara kompletterat med lite belysning, en matta och ett par franska Blocket-fynd. Det skadar kanske inte att Timos farmor hade en känsla för kvalitet och en stil som påminner ganska mycket om Timos och Linas egen – och att 60-talsteak har fått en renässans på senare år. Vardagsrumssofforna förstördes av en vattenskada efter ett skyfall för tio år sedan, men har klätts om. »Det var som att skummet i stoppningen hade hårdnat. Möbelrestauratören fick såga sig igenom den när han bytte klädseln. Men det blev så bra och i nästan exakt samma tyg som originalen«, säger Lina. »Egentligen är nästan allt vi har gjort här en hommage till Timos farföräldrar.«
Den sydfranska tillvaron
Lina dukar med retrobestick och glas på den lilla altanen utanför köksingången, på ett bord klätt i blommigt 70-talskakel. Timo kommer ut med pastan upplagd på blåvita Gustavsbergstallrikar och korkar upp en flaska vitt vin. På tvättlinorna längre ner i trädgården hänger lakan som fladdrar i eftermiddagssolen. Både Timo och Lina är överens om att den sydfranska tillvaron är lite mer utlevande. Här stiger de upp i gryningen och gör yoga på vardagsrumsgolvet i takt med soluppgången. Sedan går de upp på entresolen som agerar musikstudio och skriver låtar till Timos kommande album – det tionde i ordningen. Det gör de fram till lunch. Eftermiddagarna brukar de tillbringa i trädgården. De plockar stenar, brottas med ogräs och klipper buskar. »När man är inne i en skrivperiod är det så intensivt – man skapar och är superkritisk till allt. Då är det rätt skönt att kombinera det med att vara ute och svettas, riva sig på taggigt ogräs och blöda lite«, säger Timo.
Han upplever att själva uppbrottet från Sverige, det faktum att de lämnade sitt hem och mer eller mindre alla sina saker och flyttade till ett nytt land, har gjort underverk för kreativiteten. »Alla komplikationer som uppstår när man byter ut hela sin och familjens omvärld har gett mycket inspiration och idéer. I de nya situationer som uppstår får man också möta nya sidor hos sig själv. Helt plötsligt är man en lite konstig invandrare.«
Det är Timos artistkarriär som försörjer familjen och han fortsätter att turnera i Sverige med jul- och sommarkonserter. Men resten av året är familjen i Draguignan och ger huset den kärlek som det berövats under så lång tid. Även om de kosmetiskt sett har fått mycket gratis kommer de successivt att tvingas ge sig i kast med mindre lustfyllda upprustningar, som gamla avlopp och sprickande fasader. Ett nöjesprojekt som står först på tur är att fixa till det lilla köket, inte mycket större än att det rymmer två personer samtidigt. Här håller inte längre idén att ta till vara det gamla. Modulerna i spånskiva och laminat från 80-talet ryker i sin helhet då köket ska få en platsbyggd lösning i massivt trä och betong – värdigt ett hus med pulserande hjärta.