Kika in i en skärgårdsdröm från 60-talet
En britt förälskar sig i the Scandi lifestyle och googlar sig fram till skärgårdens bästa solnedgångstomt. Sedan är saken biff.
En av de vanligaste frågorna i samband med husköp i dag är: »Vad kan jag förändra? Hur ska jag kunna förbättra och bygga om?«
För Garry var det precis tvärtom. När han köpte sitt 60-talshus i Stockholms skärgård var den viktiga frågan snarare: »Hur ska jag kunna vårda och bevara den här klenoden på bästa sätt?« Och huset, som Garry och dess förra ägare kärleksfullt refererar till som »The old lady«, är verkligen en skatt värd att bevara. Byggt 1963 och med alla originaldetaljer intakta tronar den gamla damen stolt längst ute på en udde med stora panoramafönster mot fjärden. Här kan Garry och hans fru Sanna njuta av magnifika solnedgångar och skärgårdens ständigt levande landskap.
Det var bokstavligen kärlek vid första ögonkastet. När Garry 1999, i internetannonsernas barndom, googlade »for sale, summer cottage, 1960’s, sunrise, sunset, Stockholm archipelago«, var det här huset det allra första som kom upp.
»Jag visste genast att det här var huset jag letade efter!« Garry, som är engelsman, hade då ännu aldrig satt sin fot i Stockholms skärgård. Men han hade sedan tidig ålder haft en stor kärlek till det skandinaviska, inte minst till design från 50- och 60-talen. Genom sitt jobb hade han bott en tid i Norge och blivit förtjust i det som brukar kallas »the Scandi lifestyle«, och särskilt den skandinaviska stugkulturen. När han några år senare hade möjlighet att bli stationerad i Stockholm tog han chansen. Nu kunde han köpa sig en egen stuga!
En skandinavisk 60-talsdröm
Stugan skulle ligga i skärgården, och den skulle vara från 1960-talet. Huset som Garry hittat på nätet uppfyllde kraven perfekt. Men skulle det i fysisk form leva upp till förväntningarna? Hade mäklaren talat sanning om de magnifika soluppgångarna och -nedgångarna? När det väl var dags för visning var det november, grått och mörkt. Men när Garry kom ut till huset kände han fortfarande att det här var det ställe han måste ha.
»Jag vann budgivningen, fast det egentligen låg långt över min budget. Men ett av skälen till att jag vann den var nog för att jag också började bjuda separat på de möbler som stod i huset. Det var ingen annan som var intresserad av de där gamla möblerna.«
»De gamla möblerna« var ju nu inte vilka möbler som helst, utan huset är fyllt av designmöbler från tidigt 60-tal, med fåtöljer från Wegner och Bruno Mathsson. I ett av sovrummen står ett skrivbord från Eliel Saarinen. Här finns också klassiker från Alvar Aalto, Børge Mogensen och Louis Poulsen. Möblerna har blivit kvar genom flera ägarbyten tack vare att huset hela tiden har haft turen att gå vidare till designintresserade människor.
Garry ville veta mer om husets historia, så han letade upp den första ägaren Gunnar Sjöborg, som blev glatt överraskad och gärna delade med sig av upprinnelsen till huset.
»Gunnar letade efter en perfekt plats för sitt sommarhus. Det skulle vara maximal soluppgång och solnedgång. Han ville bli väckt av solljuset varje morgon, och huset skulle vara i perfekt nivå så att han skulle kunna njuta av solnedgången vid middagsbordet«, berättar Garry.
Det där med att solen kommer rakt in i sovrummet klockan 03.30 på morgonen har sina sidor, tillägger han och säger att de numera har väldigt tjocka mörkläggande gardiner. »Gunnar måste ha varit en extrem arbetsnarkoman eftersom han ville bli väckt så tidigt.«
Denne Gunnar var också så besatt av att hitta den rätta platsen för sitt hus att han tillsammans med arkitekten hyrde ett flygplan som de kryssade runt skärgården i för att hitta det perfekta läget.
Gunnars hustru Britta hade ett stort designintresse, det är tack vare henne som möblerna i huset representerar något av det bästa inom skandinavisk möbeldesign.
»Jag skickade bilder på huset till en norsk arkitektvän som svarade ’det enda du behöver är ett par tofflor’«, minns Garry. »Det hade han ju helt rätt i. Men jag har tagit dit några saker, bland annat delar av min glassamling.«
Glassamlingen är huvudsakligen finsk, från 50-tal och tidigt 60-tal, den epoken som intresserar Garry mest.
»Och helt i linje med det träffade jag också en finsk kvinna«, säger han och skrattar. »Sedan dröjde det inte länge innan det kom en tredje person med i bilden, vår son Axel.«
Tack och lov är Garrys fru Sanna lika förtjust i skärgården som han.
»När Garry först tog mig hit höll jag på att svimma för att det var så perfekt,« säger hon. »Jag växte upp vid havet, mina föräldrar hade alltid båt och jag tillbringade alla somrar i finska skärgården. Jag har en otrolig kärlek till havet och ölivet.«
Garry och Sanna
Bor I Stockholm, Helsingfors och på Bali.
Gör Garry arbetar med hållbar turism och Sanna är yogainstruktör.
Bastu av Sven Ahlenius
Alldeles perfekt – i alla fall för en finne – var dock inte stället förrän en viktig bit kommit på plats: bastun. Har man en finsk fru måste man ha en bastu. Garry ville inte ändra något på huvudhuset, utan i stället låta uppföra en liten separat byggnad. Sanna, som arbetar som yogalärare, skulle dessutom få ett utrymme för sin yoga i samma byggnad. Att hitta rätt arkitekt tog närmare tre år, men en dag var Garry i Finland och bläddrade i en bok om bastubyggnader. Där såg han en bastu ritad av Sven Ahlenius på AIX arkitekter. Han fick samma omedelbara känsla som när han en gång såg originalhuset: så här ska det vara! Han kontaktade Sven Ahlenius som genast var med på noterna.
»Han blev så förtjust att han åkte skridskor över till ön mitt i vintern för att skissa. Hans förslag var en diskret, lågmäld och vacker byggnad som kompletterade huvudhuset, men med en liten japansk touch. Jag tog det utan ändringar.«
Byggnaden fick namnet Temppeli, »det lilla templet« på finska. Den är en hyllning till soluppgången och en självklar del av parets öliv. Inte bara för bastu och yoga, utan också för spontana middagar och morgontvätt.
»Jag brukar sitta där tidiga morgnar och titta på sälar och fåglar. För mig är det den vackraste och mest fridfulla platsen i världen.«
Genom sina jobb har Garry och Sanna bott på många platser i världen. Men »den gamla damen« längst ute på udden kommer att fortsätta bestå som en fast punkt – i alla fall så länge som Garry får bestämma. Han vill aldrig sälja, och aldrig modernisera.
»När jag bodde på Bali lärde jag mig om animism – tanken att vissa platser är besjälade och måste vördas och bevaras. Det är så jag känner med den här platsen. Jag ser mig mer som dess beskyddare än som dess ägare.«
