Stora livsförändringen – flytten och den läkande renoveringen

1:06

Efter reklamen: Kika in i Sara och Patriks nya hem i det gamla missionshuset i Kullabygden

(1:06)

Två dagar innan de fick husnyckeln gick Saras mamma bort och samma dag begravdes Patriks mamma. Men när den mest förlamande sorgen började ge vika upptäckte Sara att den vita Skånelängan kunde bli sorgterapi.

Att äntligen få en vardag tillsammans med Saras föräldrar var den främsta anledningen till flytten 600 kilometer söderut till Saras barndomstrakter på landsbygden i Skåne. Det var dags att sätta punkt för pendlandet mellan Saras familj i Skåne och hemmet i Stockholm.

Bytte Stockholm mot en enklare vardag i Skåne

Efter över tjugo år i Stockholm såg Sara och Patrik fram emot en ny, enklare vardag. Ett nytt liv behövde ta vid, ett med de kära nära, ett där man kunde dricka en kopp kaffe tillsammans närhelst man ville. Då blev plötsligt Saras mamma, som drabbats av en lungsjukdom, sämre.

»Jag var helt inställd på att hon skulle bli bra. Det fanns inget annat. Vi hade så många planer, vi skulle göra så mycket. Jag hade läst på om idiopatisk lungfibros, att det inte finns något hopp, men mamma sa hela tiden: ’Det löser sig. Allt blir bra och i morgon är det rajtantajtan igen.’ Jag ville så gärna tro henne. Min mamma älskade livet, det fanns inget annat än att hon skulle finnas.«

Annons

Saras relation till sin mamma

Sara och Patrik tog emot flyttlasset från Stockholm tio dagar före begravningen. Deras nya hem var starkt förknippat med Saras mamma Inger. Hon hade varit med och tittat på huset, var med och gladdes när säljaren, trots att det fanns en husspekulant som bjudit högre, valde Sara och Patrik för att han tyckte så mycket om dem. Inger och Sara var bästa vänner och ringde till varandra tio gånger om dagen och Sara har gått i sin mamma konstnärens fotspår, både när det gäller yrkesval och begäret att omge sig med vackra saker.

»Mamma och jag satt alltid och målade tillsammans och vi hade utställningar ihop. När hon dog trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna bli inspirerad, att jag aldrig skulle kunna teckna igen.«

Sorgearbetet tog fart

Inget kändes lustfyllt, varken jobbet, som Sara vanligtvis älskar, eller att inreda det nya huset. Inför begravningsmottagningen målade hon robotmässigt, som i ett vakuum, om hallens neongröna väggar. På Instagram skrev hon: »Try to paint the pain away.« Kontot @sara.n.bergman, med 21 000 följare – där Sara skildrar en fingertopps-estetisk vardag med arbete, vacker familj, gullig fransk bulldogg bland stilleben, franskt linne, brända toner och utsökta antikviteter – ville hon bara lägga ner.

»Jag kände att det var ytlig skit. Det var totalt svart för mig. Men sedan tänkte jag att min mamma älskade när jag la upp bilder och hon läste alla kommentarer, så kontot fick vara kvar.«

Annons

Sedan hände något. Huset pockade på uppmärksamhet. Från att Skånelängan på 280 kvadratmeter med trädgård och kullerstensbelagd innergård enbart stod för ångest, blev den terapi. Saras engagemang kom tillbaka och hon började planera förändringar som att byta ut den inglasade nybyggda verandan mot ett framtida orangeri.

»Det här gamla huset kräver att det är själ i grejerna.«

Men den Sara som bland sina Instagramföljare är känd för att måla om ett rum tre gånger i veckan och möblera om minst lika ofta, har förändrats. Numera får saker ta sin tid.

»Jag har mer tålamod. Det brukade inte vara min starka sida. Det är nog sorgen blandat med att vi har ett eget hus för första gången. Det är liksom för oss, det jag gör.«

Annons

Flytten gick i rasande fart

Beslutet att flytta kom under sommarlovet i Skåne 2019, när tanken på att återvända till Stockholm, så långt ifrån Saras sjuka mamma, kändes ohållbar. Planen blev att avveckla Stockholmslivet med hyreslägenhet, Saras ateljé, Patriks verkstad och torp med en liten båt lite långsamt, men ödet ville annorlunda. En kväll i slutet av sommaren, dagen innan hemfärden till Stockholm, uppenbarade sig plötsligt huset med stort H. Ett äldre missionshus i Brunnby, en kvart från föräldrarnas bostad, var till salu. Det blev det första och enda huset Sara och Patrik tittade på. Visningen skulle ske efter deras avfärd till Stockholm så de chansade och åkte dit och knackade på. Ägaren var hemma, Sara och Patrik fick se huset och sedan gick allt i rasande fart.

»Vi bytte bort lägenheten, la ut Patriks firma, min ateljé och torpet till försäljning. Det gick så fruktansvärt fort. Från det att vi började prata om att flytta så tog det bara några veckor och pang så stod vi här med ett hus.«

Gammal kyrklig samlingslokal

Husets historia som gammal kyrklig samlingslokal gör sig påmind genom öppenheten och takhöjden på över fyra meter. För inte så länge sedan hölls det söndagsskola här och när den förra ägaren tog över fanns både dopfunten och predikstolen kvar. Det finns knappast några rum och endast två dörrar att stänga, en till Ragnars rum och en port till sovrummet som Sara och Patrik hittade för en spottstyver på Blå hallen i Höganäs. Det var omöjligt att hitta ett begagnat fönster i rätt mått som passade till porten så Sara frågade sin pappa om hjälp. Två dagar senare hade pappan ett fönster färdigt.

»Han är en fenomenal snickare«, säger Sara stolt.

Ett stort hem kräver också stora saker.

»Vi hade ju högt i tak i vår lägenhet i Stockholm och jag tänkte att vårt gamla glasskåp och vår stora spegel inte kommer att gå in i ett vanligt hus, men här ser de nästan små ut. Det skulle behövas en ännu större spegel!«

Livet på landsbygden vs. storstadslivet

Vardagen i Brunnby skiljer sig från livet i Stockholm.

»Jag älskade Stockholm, men nu undrar jag hur vi kunde vänta så länge med att flytta hit. Vi bor i en idyll. Vår granne brukar ta med Ragnar när hon ska mata sin häst. I stället för att korsa ett antal vägar för att komma till en lekpark och gunga så åker vi ner till havet. Jag kan jobba på stranden medan Ragnar sitter och gräver.«

Storstadslivets minutiöst uppstyrda livsstil är avlägsen. I Kullabygden är det mer laid back.

»Här knackar folk på dörren och frågar: ’Hej, har du kaffe?’ eller ’Vi har satt på grillen, vill ni komma över?’«

Annons

Inspirerats av barndomshemmet

Det barndomshem som mamma Inger och pappa Lasse skapade var omvittnat varmt och välkomnande. På midsomrarna brukade Saras och hennes brors kompisar fråga om de fick komma och fira med Saras föräldrar fastän Sara och brodern inte ens var hemma. I dag är Sara tacksam över minnen som dessa. Hon gråter fortfarande varje dag, men att bo i Brunnby är läkande. Det finns en kontinuitet. Sara har ärvt sin mammas färger och tänker måla med dem resten av livet och hon och sonen Ragnar har börjat måla tillsammans, precis som Sara och hennes mamma gjorde. Nu är det pappa Lasse och Sara som ringer varandra tio gånger om dagen, trots att pappan egentligen inte är telefonmänniska.

»Med solnedgången och hästarna är det som ett vykort utanför. Det är så vilsamt för själen när man har sorg, i stället för utsikt över kontorskomplex. Jag är så tacksam över att vi flyttade«, säger Sara.